Den nuvarande föräldrabalken är från 1950 och speglar inte mångfalden av dagens familjebildningar. Onödigt långa och omständliga processer tvingar föräldrar att adoptera sina egna barn.
10 mars 2017
En statlig utredning kom redan för tio år sedan med förslag för att komma till rätta med problem som drabbar regnbågsfamiljer. RFSL väntar fortfarande på att regeringen ska ta initiativ i frågan om en könsneutral föräldrapresumtion.
Det kan dröja upp till ett år innan barn som föds i vissa regnbågsfamiljer får samma skydd som barn som föds i familjer med olikkönade föräldrar. Under denna tid utsätts familjerna för en onödigt lång och resurskrävande process där den förälder som inte burit barnet tvingas adoptera sitt eget barn. Detta gäller barn som kommit till efter assisterad befruktning utanför den svenska sjukvården, ett förfarande som är vanligt då vårdköerna kan vara långa och familjen väljer att söka sig utomlands, eller i de fall familjen väljer att utföra en heminsemination.
För lesbiska par som skaffar barn på detta sätt spelar det ingen roll om de är gifta, har gemensamma barn sedan tidigare och planerat barnet tillsammans – den som inte burit barnet måste adoptera det för att bli erkänd som förälder. För olikkönade par räcker det däremot att vara gifta, då den så kallade faderskapspresumtionen automatiskt utser en juridisk man till ett barns fader, om hans maka föder ett barn. Detta gäller alltså även om barnet kommit till på en klinik utomlands, med donerade spermier. Barn som kommer till i den svenska sjukvården med donerade ägg eller spermier, får också automatiskt rätt till båda sina föräldrar, oavsett föräldrarnas kön och sexuella läggning.
En statlig utredning från 2007 föreslog att alla kvinnor skulle få samma rätt, oavsett sexuell läggning, och kunna likabehandlas vid assisterad befruktning. En viktig åtgärd som föreslogs var en könsneutral föräldrapresumtion som skulle ge gifta par erkännande som föräldrar till sina barn – oavsett föräldrarnas kön. En sådan lagändring skulle skapa lika förutsättningar för alla barn att få juridisk rätt sina föräldrar.
Processen för samkönade par kallas närståendeadoption, en process som ofta tar 6-10 månader. Innan en närståendeadoption gått igenom är endast den förälder som burit barnet juridisk förälder och vårdnadshavare. Skulle föräldrarna separera, eller hamna i en konflikt där vårdnadshavaren inte ger sitt medgivande till en närståendeadoption, innan adoptionen gått igenom riskerar barnet att förlora den tilltänkta föräldern. Denna oskyddade situation skapar stress och oro hos många par som står inför en närståendeadoption, och går stick i stäv med barnkonventionens mål om barns rätt till sina föräldrar.
Sverige tvingar också familjer att gå igenom denna process även om de erkänns i det land barnet fötts. Exempelvis tvingas en isländsk familj med två kvinnor som skaffat barn på Island att gå igenom en närståendeadoption när de kommer till Sverige, trots att båda föräldrarna är juridiskt erkända på Island. Flytten till Sverige innebär alltså att familjen inte längre ses som en familj – hur kan detta vara möjligt i ett land som säger sig värna både barns och hbtq-personers rättigheter?
RFSL har länge arbetat för en könsneutral föräldraskapspresumtion. Nuvarande regering har inte visat intresse för frågan vilket leder till att många barn kastas in i en otrygghet som drabbar hela familjen. I värsta fall riskerar barn att förlora rätten till en av sina föräldrar. Hur länge ska vi behöva vänta på att ett tydligt och konkret politiskt förslag som gör så stor skillnad för barn och familjer, ska bli verklighet?
Frida Sandegård, förbundsordförande RFSL Anna Nordqvist, projektledare Barn av vår tid vid RFSL Stockholm
