Hjältar som inspirerar

Idrott för alla kropparAleksa LundbergFoto: Elisabeth Ohlson Wallin

Förebilder är en källa till motivation och självförtroende, de hjälper dig att förstå vilken potential du har. Många könsuppdelade idrotter utestänger effektivt idrottare med transerfarenhet. Men trots det finns det människor som hittar sin inspiration, sin glädje och sitt engagemang i idrottandet. De går före sin tid och de inspirerar oss andra. Författaren Aleksa Lundberg och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har träffat fem hjältar som kommer att förändra vår nutid, vår framtid och vårt förhållande till idrotten.

Julle, spelaren som berörde ett helt land

Namn: Julle
Ålder: 10 år
Bor: Veberöd, öster om Lund
Spelar: Fotboll i Lund FF
Började idrotta: När han var 4 år
Förebilder: Gabriel Fontana, Zlatan, Ronaldo och Leon Reuterström

Det går ett lyckorus genom kroppen på fotbollsspelaren Julle (10) när han får springa på planen, passa bollen och vara del av ett lag. Som åttaåring blev han utesluten ur pojklaget han tillhörde på grund av sin transstatus, vilket bidrog till ett stort utanförskap även i skolan. Nu har klubben bett om ursäkt och välkomnar honom tillbaka.

Julle blev känd för svenska folket efter sin medverkan i Kalla Fakta och reportaget om fotbollsföreningen som uteslöt honom ur pojklaget. Föreningens styrelse menade att ”flickor ska spela med flickor och pojkar med pojkar” och de ansåg inte att Julle var en kille, trots att han identifierar sig som det.

Kompisarna tog efter attityderna från vuxenvärlden och började reta Julle i skolan för att ”vara tjej” och ”inte någon riktig kille”. Situationen blev till slut ohållbar och Julles mamma Petra Douhane såg till att han fick byta skola.

— Innan uteslutningen ur laget fanns inga problem mellan Julle och kompisarna, utan allt började med att vuxna gjorde den här uppdelningen. För barn är ju sånt här inget konstigt. Normer skapas av samhället, av vuxna ju, det blir som ”normbevararnas intresseförening”. Allt blir så mycket lättare när vi kan placera folk i fack, menar Petra Douhane.

Efter Kalla Faktas reportage hörde en förälder från klubben Lund FF av sig till Petra, och undrade om Julle ville spela i ett av deras pojklag istället. Det ville han mer än gärna.

— Det kändes tryggt direkt. Alla var jätte välkomnande, berättar Julle.

Hur blev du behandlad av de nya kompisarna?

— Alltså det var bara kul, jag blev behandlad som alla andra.

Även om det var mödosamt att ta sig från hemmet i Veberöd till fotbollsträningen i Lund, med tidiga morgnar och sena kvällar som konsekvens, tvekade inte Julle en sekund.

“Så fort jag får springa med bollen då skrattar jag ihjäl mig”

— Så fort jag får springa med bollen då skrattar jag ihjäl mig, av någon konstig anledning, säger han med ett leende som går från ena örat till det andra.

— Det är verkligen så, ett lyckorus liksom, understryker mamma Petra. 

Att spela match är något Julle gillar extra mycket och det är inte ovanligt att han vinner mot sina motståndare.

— Det är lite tråkigt för de som förlorar kanske, men för mig är det kul. Jag blir glad och känner mig stolt över mig själv, att jag har kämpat på.

Han minns särskilt känslan från när han gjorde sitt första mål.

—  Det var ett svårt lag vi mötte och det var en jätteliten plan. Mina lagkompisar passade till mig och jag siktade mot mål, men missade. Målvakten tog bollen i händerna och skulle skjuta iväg den, men jag fick tag på den och passade in bollen i målet.

Julle

Om man som transperson inte känner sig trygg med att sporta, eller inte vågar, hur kan man tänka då?

— Kör för fulla rullar! Det är som när man är ny på gymmet. Jag tittade på en film där någon kände att ”nu stirrar alla på mig, jag är ny här”. Bara kör på, bry dig inte om vad någon annan tycker eller tänker.

Modet att våga tror Julle att han har fått från sin mamma. Om han inte vågar be om någons autograf, till exempel, så går mamma Petra fram istället, förklarar han. Hon är en av Julles förebilder. Vid sidan av henne —och Zlatan förstås— ser Julle även upp till artisten Gabriel Fontana.

— Han är en glädjespridare med både kort och långt hår. Och höga skor. Han bryr sig inte om vad någon annan tycker. När han var med i Talang så ville han inte vinna, utan bara sprida kärlek. Visa att han vågar vara sig själv liksom. Det tycker jag är fint.

Är han också trans alltså?

— Nej, jag tror bara han är en hen. Han bara kör hårt. Om han typ hittar glitter så tar han på sig det. Sen är han glad och nöjd. Och han gillar ganska korta shorts, det är nånting jag har märkt.

En sak som hade underlättat för Julle att utöva sin sport är om klubbarna tillät blandade lag. Han tycker inte att det ska vara så stort fokus på kön eller könsidentitet, utan vill mest bara få spela och ha kul.

— Alltså barnen kan klara sig själva, det är inte så att de vuxna behöver bestämma så mycket.

Julles förra klubb har bett om ursäkt för sitt agerande, efter att ha skrivit under ett förlikningsavtal med Petra Douhane och föreningen Malmö mot diskriminering. Samtidigt välkomnar de honom tillbaka till laget. En person med erfarenhet av hbtq-frågor inom idrotten har också anställts, för att höja kunskapsnivån.

När vi pratar om möjligheten att gå tillbaka till laget finns en tveksamhet hos Julle och Petra, men bara några veckor efter intervjun ringer Petra Douhane och berättar att Julle nu har börjat i hemmalaget igen.

— Det är mycket som har hänt. Det märktes tydligt på första träningen, att de som varit taskiga har en helt annan inställning nu. De var väldigt duktiga på att uppmärksamma och peppa honom. Nu får han vara en i laget och är supernöjd. Och så behöver han inte åka en timma för att komma till träningen, berättar en nervös men glad mamma Petra.

Han har också valt att börja skolan i hemkommunen igen.

— Det är andra förutsättningar där nu, med nya lärare och ny rektor som tar Julles situation på allvar. De vill ge honom upprättelse. De har gjort tydlig planering och sett till att han får eget omklädningsrum när det är gympa. Och så går han tillsammans med fotbollskompisarna som ju har bett om ursäkt.

Petra berättar vidare att hon blir stoppad på gatan av folk som tycker det är skönt att Julle är tillbaka på hemmaplan igen.

“Han vill ju bara spela fotboll liksom.”

— Jag har varit väldigt nervös, men det här är så skönt. Han vill ju bara spela fotboll liksom. Jag hoppas att det fortsätter gå bra i föreningen och att de upprätthåller det här.

Runt Julles hals hänger en nyckel med snirkligt mönster på handtaget. Den bär han för att påminna sig om att det går att öppna stängda dörrar.

— Den betyder att om man sitter i ett knepigt läge, så öppnar den alla dörrar. Då ska man bara ta fram nyckeln och låsa upp, berättar han.

Se Julle i Kalla fakta; Utanför laget

Devine, en fighter från Eskilstuna

Devine

Namn: Devine Österman
Ålder: 27 år
Bor: Eskilstuna
Idrott: MMA och Thaiboxning
Började idrotta: För elva år sedan
Förebild: Min fru. Det räcker inte att säga att hon har ett hjärta av guld, hon har stöttat mig som ingen annan någonsin gjort

Devine Österman (27) från Eskilstuna har en fighter inom sig. Sedan barnsben har hon slagits mot social fobi och statusen som transtjej har spätt på känslan av otrygghet. Men tack vare kampsporterna MMA och Thaiboxning har hon funnit en fristad.

— Det är ett kul sätt att träna på och dessutom bra för känslolivet, berättar hon.

Som yngre var det inte tal om kampsport för Devine Östermans del. Hennes föräldrar ansåg det vara befängt att ”betala för att slåss” så istället ägnade hon sig åt friidrott, främst 200 meter och 400 meter sprint. För ett halvår sedan började Devine träna thaiboxning och för drygt en månad sedan tog hon steget till den kontroversiella kampsporten MMA (Mixed Martial Arts).

— På ett sätt handlar det om att slåss. Men jag brukar tänka att det faktiskt sker fler olyckor i fotboll och ishockey. Det är mer riskabelt att åka bil än att hålla på med kampsport. Jag kan förstå de som menar att vi ”bara slåss”, men vi gör det under väldigt kontrollerade former, menar Devine.

Det är inte bara träningen som betyder mycket, utan även kompisarna i thaiboxning-klubben har blivit som en andra familj.

“Helt plötsligt fick man en massa vänner på köpet.”

— Jag har fått ett så himla bra välkomnande i den här föreningen. Helt plötsligt fick man en massa vänner på köpet.

Oftast upplever Devine att hon har roligt när hon tränar, men ibland tar de jobbiga känslorna över och då är det viktigt att inte ge upp.

— Jag är inte en person som får saker gratis, utan gillar att vara aktiv och anstränga mig för att få belöningen. Efteråt när jag kommer hem så känner jag mig så himla avslappnad. Speciellt om jag tagit ut mig ordentligt.

Eftersom Devine är ny i kampsportens värld har hon inga erfarenheter av att vinna därifrån, men hon vet väl hur det känns att stå högst på prispallen från tiden som friidrottare. I grunden är hon en vinnarskalle, som ser vinsten som ett bevis på att ansträngningen varit mödan värd.

— Det är både på gott och ont jag gillar att vinna, för jag kan vara lite av en dålig förlorare ibland. Men med åren har jag blivit bättre på att dölja det. På den tiden, innan jag kom på att jag hade en annan identitet, tävlade jag dock under helt andra former.

Hur menar du?

— Förut tyckte jag mig vara tvungen att tävla och träna för att bli bra, för att känna att jag har ett värde. Det var mer ett måste, inte genuint för att det var kul. Idag är det nästan bara kul. Men självklart vill jag att det ska gå bra, som de flesta andra.

Har din ”nya” inställning att göra med att du kommit ut?

— Både ja och nej. Det har såklart bidragit och hjälpt till, men jag har arbetat med mig själv och mitt känsloliv länge i terapi. Den här resan kommer aldrig bli klar, jag menar man kan slipa en sten hur många gånger som helst. Det är mycket stor skillnad mellan hur jag fungerade då och nu. Om det går dåligt på träningen tycker jag inte längre att jag är dålig som människa.

Vad vill du säga till andra transpersoner som inte vågar söka sig till idrotten?

— Dels att man ska ta det i sin egen takt och inte ha för hårda krav på sig själv. Jag önskar att jag hade jättemycket mod, men man måste inse att det inte är så lätt alla gånger. Om jag ska ta feminismen som exempel, så pratas det mycket om att ”vi ska ha starka kvinnliga förebilder”, men det måste också vara okej att inte vara stark. För det blir ju ett krav i sig. Det måste vara okej att välja den lättare vägen. Gör det som funkar för dig själv.

Ett handfast tips från Devine till den som har dubbla känslor inför att idrotta är att ta reda på vad lagen säger, för att veta vilka rättigheter en har. Ett annat tips är att börja träna tillsammans med en vän eller söka sig dit där en redan känner folk.

“Man måste inte göra stordåd, ta de lätta vägarna.”

— För mig var det just det som underlättade, att jag har någon jag litar på och som vet om min historia i föreningen. Jag har haft problem med social fobi och just det har försvårat att börja sporta själv. Återigen, man måste inte göra stordåd, ta de lätta vägarna.

Några större hinder inom kampsporten har Devine Österman hittills inte märkt av. Som ny i föreningen har hon mest positiva upplevelser, med undantag av enstaka fall där någon omedvetet felkönat henne. Men det finns en viss oro inför stundande tävlingar.

— Jag håller på att söka dispens så jag kan tävla i damklassen (i thaiboxning, min anm.) och har fått veta att det inte borde vara några större problem. Det som kan bli problematiskt är det sociala. Att vissa tycker att det blir orättvist och undrar vad jag gör där.

Oroar du dig för negativa attityder?

— Ja. Jag är rädd för att det ska bli så pass mycket att det bara blir påfrestande mentalt. Att det tar glädjen ur själva sporten. Och visst, det är klart, ibland är jag rädd för att någon fysiskt ska vilja ge sig på mig.

Oron gör att det blir lätt att tappa fokus, att hon förlorar energi och blir spänd, förklarar Devine. Men hon återkommer till att de flesta vill henne väl och att rädslan inte enbart har med transstatusen att göra.

— Jag har i hela livet trott att människor är elaka tills motsatsen är bevisad. I terapin har jag fått lära mig att människor ju kan vara bra också. Jag försöker att inte oroa mig för mycket, en negativ inställning kan ju göra så jag inte griper tag i livets möjligheter.

Det blir en krock i huvudet på mig när jag hör att en transferminin person utövar kampsport. Hur upplever du glappet mellan fördomar om ”urmän som slåss” och verkligheten där du som transfeminin tränar MMA och thaiboxning?

— Det kan jag faktiskt förstå att man har den bilden. Många tänker nog ”vaddå, tjejer slåss väl inte”, säger Devine och skrattar till. Det är okej för män att vara utåtagerande, men som tjej förväntas du vara lugn. Det är nog vanligare med killar som slåss när det är okontrollerat, i träningsvärlden tror jag inte man bryr sig ifall någon är tjej eller kille.

I Devines klubb blandas killar och tjejer på träningarna. Vilka en ska slåss emot bedöms efter erfarenhet, viktklass och längd snarare än efter kön. En tjej kan lika gärna knocka ut en kille som tvärtom, menar Devine.

— Har ni tränat lika länge och befinner er i samma viktklass; go for it, slår hon fast.

Har du själv slagits med bilden av ”mannen som slåss” och din identitet som kvinna någon gång?

— Jomen det har jag, det är bara svårt att förklara hur, säger Devine och tänker efter.

— Jag vet inte vad som stämmer med forskningen, men ibland brottas jag med att jag är född i en mans kropp. Om någon tycker att det inte spelar någon roll att jag tar hormoner, för ”jag ändå har mina breda axlar” till exempel, så undrar jag om ”jag ska hålla igen eller om en tjej kan vara såhär stark”. Det gör mig lite förvirrad. Tar jag i för mycket kanske jag förstör bilden av att jag är tjej, och samtidigt vill jag få ut min fulla kapacitet. Det är ju som roligast när jag gör mitt bästa.

Avslutningsvis vill Devine slå ett slag för att vi som samhälle ska komma till bukt med normbilden av mäns och kvinnors kroppar. Att vi börjar acceptera olika utseenden och inte blint förutsätter att ”tjejer har fiffi” eller att ”killar har snopp”.

— En kropp är en kropp helt enkelt, slår hon fast.

Lukas, triathleten som ser ironman som ett kul jippo

Namn: Lukas Svärd
Ålder: 38 år
Bor: I Täby
Idrott: Triathlon
Började idrotta: Vid sju års ålder (först fotboll, senare ishockey, rugby och handboll)
Förebild:
Jag har haft många, men de har fallit en efter en. De där machomännen visade sig inte vara så himla bra. Min fru är min förebild, Karin Svärd

Triathleten Lukas Svärd (38) älskar känslan av att ha tagit ut sig ordentligt och mår som bäst när träningen känns tuff. Efter en könskorrigering, som gjordes för sjutton år sedan, var det till en början viktigt att framstå som macho, men med åren har även de mer feminina sidorna fått ta plats.

— Det tog tio år innan jag förstod vem jag var och började acceptera hela mig själv, berättar han.

Lukas Svärd såg sig som kille redan när han var fyra år gammal. Hans största önskan var att träffa en ande som skulle ge honom tre önskningar. Han ville få bli en pojke som hette Johan, vara tillsammans med hemliga kärleken Malin och gå från fattig till att bli rik.

Lukas familj levde under svåra ekonomiska förhållanden, vilket gjorde att han fick ärva sin storasysters kläder, något han verkligen inte tyckte om.

När han senare började högstadiet blev den psykiska hälsan sämre och sämre. Han rymde allt oftare hemifrån och fick tankar om att ta livet av sig.

— Min självkänsla var så låg. Folk hade försökt styra mig till att bli en flicka, och då var ju jag inte accepterad för den jag är.

Efter högstadiet började Lukas jobba istället för att fortsätta plugga på gymnasiet. Han sålde kokosbollar och var ofta ensam ute på resande fot. På så vis slapp han omgivningens tryck, men det dåliga måendet gick inte över. En dag fann han sig stå vid Motala ström i Norrköping, redo att hoppa.

— Polisen stoppade mig och körde mig till psyket. Jag fick kontakt med en psykolog och vågade för första gången berätta för någon att jag ville göra en könskorrigering.

I början av sin transition strävade Lukas efter att passa in i den stereotypa mansrollen. Han blev jägarsoldat i försvarsmakten, utbildade sig till brandman och började träna inför Ironman, ett företag som anordnar triathlon-tävlingar med samma namn. En av kompisarna på brandmansutbildningen hade retsamt sagt till sin klass att ”ni kommer aldrig att klara det”, vilket triggade Lukas att visa sig värdig.

Alla tävlingar runtom i världen består av fyra kilometer simning, arton mil på cykel och slutligen ett maraton (4,2 mil). Tävlingarna är kval inför den stora finalen Ironman World Championship som hålls i Kailua-Kona på Hawaii varje år.

— Det var nog en del av min resa att visa alla hur manlig jag var, samtidigt som jag alltid har gillat äventyr. Jag pushade mig nog mer än vad som är hälsosamt. Jag gick upp klockan fyra om natten, sprang tre mil och jobbade sedan i tio timmar för att därefter träna igen. Jag var inne i ett spinn som nog inte var så bra, för att jag så gärna ville nå mina mål.

Det tog ungefär tio år innan Lukas på riktigt började förstå vem han var och även accepterade sidorna han tyckte var ”kvinnliga”. Idag vill han inte behöva bevisa sin manlighet eller att han är värdig som triatlet. Men visst gillar han fortfarande känslan av att ta ut sig och att bräcka sitt personbästa, som än så länge ligger på nio timmar och femtiotvå minuter. Rekordtiden för tävlingen i stort ligger på dryga åtta timmar.

Idag beskriver Lukas Ironman som ett kul ”jippo”, som startar klockan sju på morgonen och avslutas runt midnatt, när siste man går i mål. Alla tävlande samlas tillsammans med publiken när de är klara, och väntar in sista löparen och hejar på.

“Det finns en fantastisk gemenskap under de här tävlingarna.”

— Det finns en fantastisk gemenskap under de här tävlingarna, folk ropar ditt namn och hejar. Det är en underbar känsla.

Inför sitt allra första triathlonlopp 2014 behövde Lukas ta sig till badhuset för att träna simning. Det var första gången han skulle behöva byta om i killarnas omklädningsrum. Han satte sig på en av bänkarna, men vågade inte ta av sig kläderna, av rädsla för att någon skulle se ärren på hans bröst eller reagera på att han gjort en underlivsoperation. Han valde därför att gå hem den gången, men kom tillbaka några dagar senare och löste situationen med att byta om på toaletten.

— Idag är jag jätteglad att jag inte struntade i simningen bara för att jag inte vågade byta om. Du får aldrig låta en annan människa förstöra ditt liv, menar han.

Under en tid hade Lukas badbyxorna på även när han duschade, för att slippa nyfikna blickar. Men efter att en äldre man läxat upp honom om att det är förbjudet med badkläder i duscharna, förstod han att det var tvunget att löpa linan ut.

— Först blev jag arg och tänkte: ”du vet inte vad jag har gått igenom för att våga vara här”. Men efter att ha tänkt en gång till kom jag fram till att han hade rätt, och tog tillsägelsen som en utmaning. Idag vågar jag vara naken i omklädningsrummet och det har gått bra hittills. Folk är inte så intresserade av en som man tror, det mesta sitter i huvudet.

Vad vill du säga till andra transpersoner som också vill idrotta?

— Kämpa. Och acceptera att du är transsexuell, för det gjorde inte jag under lång tid. Sätt inte upp hinder! Tänk inte, kör bara, säger han med eftertryck.

Just detta att göra även om det inte alltid känns bra är nyckeln som fått Lukas att ta sig genom de flesta hinder.

Men vad hade kunnat underlätta ditt idrottande då, så du inte hade behövt kämpa så mycket?

— En mentor som tagit hand om mig när jag kom in i träningsföreningen, även om jag var vuxen när jag började. Det är lätt att folk börjar mäta sig med varandra och förstärka hierarkier, när gruppen ombildas och nya kommer in. Finns det då en person som tar emot och snackar med en, istället för att man ska stå där helt själv, då ökar chansen att man blir kvar och en del av gruppen.

“Jag mår som bäst när det inte spelar någon roll för folk att jag är transsexuell.”

Att signalera att hbtq-personer är välkomna är också viktigt, till exempel genom att hänga upp en regnbågsflagga i träningslokalen eller att tränarna använder ordet ”hen”.

— Det ska inte spela någon roll ifall du är trans, homo eller queer. Alla ska behandlas lika. Jag mår som bäst när det inte spelar någon roll för folk att jag är transsexuell. Jag vill varken ha fördelar eller nackdelar av min bakgrund, slår Lukas fast.

Noel, plockar poäng på höga hopp

Noel

Namn: Noel Andersson Köhler
Ålder: 28 år
Bor: Göteborg
Spelar: Roller derby (tidigare fotboll, bowling och rugby)
Började idrotta: När jag var sex år
Förebild(er): Miracle Wips och Mallis Babs (roller derby-spelare på elitnivå)

I tio år var fotboll sporten för Noel Andersson Köhler (28), men indelningen i ”dam”-och ”herr”-lag blev till slut det som fick honom att sluta. Efter att ha kommit ut som icke-binär och transmaskulin upptäckte han rullskridsko-sporten roller derby, som är känd för att vara både kvinnodominerad och transinkluderande. Därefter var han fast.

— Jag är känd som apan i laget, eftersom jag plockar poäng på mina höga hopp, berättar han.

Första gången Noel Andersson Köhler kom i kontakt med roller derby var för tre år sedan, efter att ha sett filmen ”Whip it” (som skildrar en ung tjej som lever i utanförskap och hittar sitt sammanhang i en roller derby-klubb i Austin, Texas). Han började då fundera på om den normkreativa sporten också fanns i Sverige.

— Min nuvarande partner spelar roller derby, så hon fick mig att prova första gången. Sedan var jag fast, berättar han och skrattar till.

Som liten spelade han mycket fotboll, men i sena tonåren valde han att sluta då han inte trivdes med hur lagen utformades.

— Det var väldigt mycket fokus på att en bara kunde vara med i ett lag som hade en specifik könsidentitet. Jag kände mig inte bekväm med det, och inte heller med tanken på att komma ut som kille.

Idag definierar sig Noel som icke-binär, han vet att han inte är kvinna och samtidigt är han inte heller bekväm med att försöka passa in i mansnormen. Pronomenet är fortfarande ”han”, men vad könsidentitet beträffar känns mallen ”man” aningen för trång.

— Precis i början av utredningen (för att få genomgå könskorrigering, reds anm.) kände jag att jag verkligen var ”snubbe”. Men sedan var det som att ”nä, det känns inte så heller”. Jag tror det är svårt för mig att identifiera mig med mansrollen. Den suger ju, förklarar Noel med eftertryck

När testosteronbehandlingen började ge synliga resultat, för ungefär fyra år sedan, letade han efter nya idrottssammanhang att passa in i. Han tog kontakt med klubbar och besökte gym, men kände aldrig att han kunde slappna av helt och hållet. En incident i ett omklädningsrum för herrar har fastnat lite extra i minnet.

— Jag och en kompis tränade tillsammans och hade svårt för att byta om där, för det fanns en snubbe som var väldigt misstänksam. Jag är ju kortare än en vanlig kille och det här var tidigt i min korrigering, så jag hade inte hunnit få skäggstubb ännu. Antingen såg jag ut som en väldigt ung pojke eller som att jag gått in i fel omklädningsrum och var jättelesbisk, berättar Noel och ler pillemariskt.

“Att börja spela blev ett sätt att göra någonting för mig själv”

Men så hittade du roller derbyn…

— Ja, och det var jättepositivt! Den har betytt mycket. Jag kunde vara öppen med mina lagkamrater om att jag är transperson. Vi har alltid pronomenrundor när det kommer nya och det kändes väldigt tryggt. Precis innan jag hittade derbyn var jag ganska deprimerad, så att börja spela blev ett sätt att göra någonting för mig själv, att pusha mig på ett sätt jag inte hade gjort på länge.

Noel återkommer ofta under samtalet till att många inom roller derbyn är medvetna personer, som både diskuterar könsidentitet och identitet överlag. Vissa kan vara mellan fyrtio och femtio år när de börjar träna, vilket bidrar till en mångfald av erfarenheter och perspektiv som berikar diskussionerna.

— Även om man har en dålig dag så vill man gå dit ändå, menar han.

När det är dags för match och han rullar ut på planen iklädd hjälm, munskydd och knäskydd, känner han sig fokuserad och världen runtomkring suddas sakta ut.

“Jag känner mig väldigt allsmäktiga när jag spelar”

— Jag känner mig väldigt allsmäktiga när jag spelar, säger han och brister ut i ett hjärtligt skratt. För det här är verkligen någonting jag är bra på!

Samtidigt berättar han att det finns stunder då han blir nervös för att han idag blir sedd som en transman som spelar i ett tjejlag. Oftast kommer de känslorna när han träffar spelare från andra klubbar.

— Även om sporten är väldigt öppen, så vet jag att alla i det större communityt fortfarande inte delar de värderingarna. Folk accepterar det, men vissa känner kanske ”vad gör du här”, för det är fortfarande ett tjejlag.

Det var för ett drygt år sedan som huvudorganisationen Womens Flat Track Derby Association (WFTDA) tog fram en reviderad policy för kön och deltagande, där de tydliggjorde att organisationen strävar efter att inkluderande alla sorters transpersoner, så länge de står bakom WFTDA:s värdegrund. Däremot spelas matcher fortfarande i lag som är uppdelade i kön och det kan vara svårt att förstå vem som får, eller inte får spela, enligt Noel Andersson Köhler. Själv har han en självklar plats som transmaskulin och icke-binär i sitt tjejlag, menar han, men det ses inte alltid med blida ögon av andra.

— Min klubb arrangerade SM för inte så länge sedan och då tyckte väl vissa att det var lite jobbigt att ha kontakt med en snubbe, eftersom jag var en av samordnarna. De allra flesta tycker ju att det är lugnt, men jag tror att det är för att jag anses vara en cis-snubbe som vissa reagerar. Innan de lär känna mig.

Hade de reagerat på samma sätt om de haft kontakt med en transkvinna, tror du?

— Jag tror inte det. Det är lite lustigt, det är många fler transkvinnor som spelar på hög nivå i de öppna ligorna. Men jag vet bara om en transkille. Det kan absolut vara så att alla inte är öppna med sin transidentitet, vilket är helt okej.

Det låter som en brist på ”fittfödda” transpersoner.

— Ja, och det tycker jag är så himla spännande…

Noels position i laget kallas för ”jammer”, vars främsta uppgift är att ta sig förbi motståndarlagets ”klunga” som består av fyra personer. Det mest minnesvärda ögonblicket hittills kommer från den första matchen, som ägde rum för bara ett drygt år sedan.

“Jag är lite känd som apan i laget”

— När jag rullade in på plan tilldelades jag leadpositionen, alltså den som åker före de andra i gruppen. På mitt poängvarv gjorde jag ett ”apex jump” och tog poäng (en av roller derbyns publikfriare som ser ut som ett högt hopp i ”galopp”, vilket görs i hög fart och kräver mycket balans, reds anm.). Det här är något som många övar på väldigt länge, men för mig kom det naturligt. Så jag är lite känd som apan i laget, eftersom jag kan hoppa högt och långt.

Noels råd till andra transpersoner som också vill idrotta är att försöka hålla sig kvar inom sporten en gillar, även om det ibland kan kännas tufft.

— Det finns oftast en person inom varje klubb som du kan vända dig till. Och om det inte funkar så försök hitta en ny klubb. Jag tror verkligen, speciellt nu, att det alltid finns en möjlighet. Våga prova nya aktiviteter och ta med en kompis, det tror jag väldigt mycket på.

Han vill också ge en uppmaning till idrottsrörelsen i stort.

— En bredare inkludering hade underlättat för transpersoner att idrotta, att man inte könsbestämmer all idrott, slår han fast.

Vix, gymnasten som förändrar inifrån

Namn: Vix Herjeryd
Ålder: 34 år
Bor: Bromma
Tränar: Artistisk gymnastik (tidigare även Kung Fu, luftgevärsskytte och cross-fit)
Började idrotta: När jag var fem år
Förebild: Oksana Chusovitina, som var först med att utmana åldersnormen ordentligt. Hon är född 1975 och still going strong på elitnivå. Och så UCLA Gymnastics – universitetets lag som tänker nytt när det gäller artistiskt uttryck och glädje! 

Den artistiska gymnastiken är något fantastiskt för Vix Herjeryd (34), som fann en fristad i den redan som liten. Samtidigt finns konfliktfyllda känslor inför en ”extremt binär” indelning av kvinnor och män, där de olika varianterna ”är två helt olika discipliner”. Vix vill därför påverka sin idrott till att skapa plats även för dem som befinner sig bortom tvåköns-mallar.

— Jag kände länge att jag spelade teater, men jag gjorde det för jag älskar sporten, berättar hen.

Det råder ingen tvekan om att den artistiska gymnastiken ligger varmt om Vix Herjeryds hjärta. Hen beskriver den som en läromästare för att våga utmana sig själv och att kämpa gentemot uppsatta mål. Det finns många olika moment att lära sig och på så sätt kan en hitta ”sin egen grej”, menar Vix.

— Du kan känna dig stark, få mycket självförtroende och lära dig göra sådant som alla kanske inte klarar av. Det är en väldigt bra värld att fly in i där du måste vara här och nu, för tänker du på något annat så går det inte bra, förklarar hen och ler.

Vix betonar gemenskapen som uppstår mellan kompisarna i klubben som en viktig ingrediens till att gymnastiken blivit en viktig del av livet.

“Man är en bra grupp som peppar varandra”

— Man är en bra grupp som peppar varandra, där saker runtomkring inte spelar så stor roll. Vi hjälper varandra att lära nytt.

Som yngre såg Vix till att uppehålla sig mycket och länge i träningslokalen, för att på så sätt leda bort tankarna om att inte känna sig hemma i sin kropp. Idag definierar hen sig som icke-binär, alltså bortom idén om att tillhöra ett av två kön.

— Jag har ju trivts bättre med att ha muskler till exempel, vilket gymnastiken kunnat hjälpa till med. Idrotten har också varit som en identitet, vilket på ett sätt blir väldigt konstigt eftersom det för mig har varit som ett skådespel. Jag fick lägga en identitet åt sidan, till förmån för en annan och det var inte lätt.

Den artistiska gymnastiken är ”en extremt binär idrott”, enligt Vix, där de kvinnliga och manliga varianterna är två olika discipliner, med olika redskap för ”damer” och ”herrar”. Vix kände sig länge tvingad att ikläda sig rollen som ”kvinnlig idrottare”. Precis som med många liknande sporter är det till viss del även utseendet, i form av stil och personligt uttryck, som ska bedömas.

— Jag har ibland stört mig på det, för du fostras in i ett visst kroppsspråk. Om man tar tjejerna som exempel, så är det mycket glitter och tofsar som gäller. De är ofta otroligt starka, kraftfulla, och målmedvetna individer, och så döljer man det med att det ska vara lätt, glittrigt och gulligt. Killarna kan vara nöjda och applådera åt sin egen prestation, medan tjejerna graciöst förväntas gå därifrån.

Som nittonåring slutade Vix att tävla på grund av psykisk ohälsa. Men hen har aldrig lämnat sporten helt, utan har fortsatt som domare under tävlingar och tränat på lägre nivåer och i mer tillåtande miljöer. För några år sedan när begreppet ”icke-binär” etablerades förstod hen att det var det ordet som bäst beskrev identiteten. Idag vill Vix inte lägga den åt sidan något mer.

— Nu när jag är lite äldre och det inte spelar någon roll, har jag blivit jättesugen på att ställa upp i veteran-SM och göra en koreografi som inte alls är vad folk förväntar sig. Vad händer då?

En mer androgyn koreografi?

— Till exempel. Eller att jag anmäler mig till hälften damgrenar, hälften herrgrenar. Får jag vara med då? Det är jag supersugen på att testa, för jag tror att det krävs lite sådant för att skapa förändring.

Men det kan vara svårt att påverka den artistiska gymnastiken i mer könsneutral riktning, menar Vix, då den är tyngd av traditioner och påverkas av länder som Rumänien, Kina och Ryssland, där sporten är stor.

— Jag tar små steg i taget och försöker hitta olika sammanhang där jag kan vara mig själv och där jag orkar påverka. Jag har utbildat tränare och domare och då försökt ta med pedagogik om att se på barn som barn, att låta dem hitta sitt eget uttryck, även om det bryter mot normer.

Utbildningarna har Vix gjort för Gymnastikförbundet, där hen har kunnat blanda in egna tankar om en mer könsneutral och inkluderande idrott.

— När deltagarna är tränare som har hand om yngre barn är det lättare, för när du kommer högre upp så ser idrotten ut som den gör. Där är det svårare att påverka. Det är därför jag även har skapat en egen könsneutral träning för vuxna, där alla får testa allt.

Vix leder idag sin träning under Hammarbygymnasternas tak i Stockholm, efter att ha hållit till hos All Star Gymnastics en tid. Där samlas intresserade och tränar det som passar den enskilde, på den nivå och med det könsuttryck som individen själv föredrar. Drömmen är att så småningom kunna starta en förening och ett gym med fokus på hbtq-personer. Under Prideveckan hoppas hen kunna ta ett första steg genom ”provträning” i artistisk gymnastik, och även parkour, i Pride Park.

Vad vill du ge för råd till transpersoner som vill prova artistisk gymnastik, men kanske inte vågar?

— Det beror såklart lite på hur gammal du är. Om det rör sig om barn skulle jag rekommendera att föräldrar samarbetar och kanske blir ledare, eller startar en grupp själva. Att de hör av sig till en förening och kollar så det går att träna som de vill. Eller att man vänder sig till organisationer som Transammans, till exempel, där transpersoner kan prova på olika aktiviteter i ett tryggt sammanhang. Vuxna får komma och träna hos mig, skrattar Vix.

Vilka tre saker hade kunnat underlätta ditt idrottande i egenskap av transperson?

— Förebilder och en medvetenhet inom idrotten att trans finns. Sedan tror jag att det måste finnas en möjlighet att få prova och utforska inom ramen för idrotten du utövar. När jag var liten så drömde jag om att få köra ringar, som killarna gör. Jag ville också prova grenen räck (metallstång). Idag, som vuxen, är ringar och räck fortfarande två av mina favoritgrenar. Jag tror att det hade varit bra om det funnits möjlighet att få testa, även som liten. Jag vill bidra till att gymnaster idag faktiskt får den möjligheten.