Skateboard och rörelseglädje

Idrott och fritidHanne “Hannes” LiljeholmFoto: Anna Åberg

Projektet Idrott för alla kroppar har en ny krönikör. Möt skejtaren Hannes som beskriver lust inför fysisk aktivitet och hur kroppen blir ett subjekt i idrottandet.

Jag sitter hemma i min kompis soffa och snackar om att komma igång med träning. Vi har båda fött barn för mindre än ett halvår sen och kropparna börjar kännas slitna av bebiskånkande, kass sömn och slarvig kosthållning. 

Småttingarna ligger på golvet. Den ena har nyss lärt sig att grabba tag i tårna och drar dem till sig för att ta en smakbit, tappar greppet och börjar istället förundrat titta på sina händer. Den andra ligger på mage, stånkar och sträcker på sig för att lyfta överkroppen så högt det går. De ligger där och upptäcker och tränar sina kroppar, helt omedvetna om att det är just det de gör. Det ser så skönt och roligt ut att jag nästan blir avis. Jag tänker på tiden innan medvetenheten om kroppen tog över. Tiden innan värderingar, innan alla måsten. Tiden när kroppen bara var något jag använde utan att tänka. Tiden med ren rörelseglädje. 

Namn: Hanne “Hannes” Liljeholm 
Ålder: 33
Pronomen: Hen, den, hon eller han (just nu funkar alla).
Brinner för: Allas rätt till en god hälsa. 
Favoritsport: Skateboard, snowboard, surf och det mesta i vatten.
Har skejtet sen: Till och från under åtta år.
Bästa tricket: “Psykbryt” a la Katta Sterner (när en ska göra tailstal men bangar och sätter upp foten på kanten istället för brädan vilket resulterar i ett ganska snyggt trick i alla fall). 
Förebilder: Caster Semenya, Lacey Baker, Anna Östlund och Robin Ullrich. 

Det sistnämnda, rörelseglädje är något jag funderar mycket på. Vad det är, om det finns hos oss naturligt men försvinner med för många år i soffor, skolbänkar, bilar och bussar, ja ni vet. Hur lockar vi tillbaka den? Hur får vi den att inte försvinna? Hur kan vi åter bli lika glada och bekväma i våra kroppar som bebisarna där på golvet?

När jag var liten var jag ett subjekt, kroppen var mitt redskap och jag rörde mig fritt, omedveten om hur jag tog mig ut. Sprang i leken för att det var lätt och kul, hoppade, klättrade, simmade och njöt. Rörelseglädjen finns fortfarande men jag måste aktivt jobba för att behålla den och har fått kämpa för att få tillbaka den efter många år av motstånd och kroppsångest. 

Innan graviditeten såg jag framför mig nio månader av kroppsdysfori och ångest. Jag identifierar mig som ickebinär och androgyn men har aldrig gjort någon mastektomi. Så förutom en bautamage såg jag två gigantiska bröst framför mig, vilket kändes sjukt skrämmande.

Så fel jag hade! Tiden som gravid blev något helt annat. Det blev en tid att känna förundran, tacksamhet, styrka och precis som när jag var liten upplevde jag mig själv som ett subjekt. Det spelade plötsligt ingen roll att min kropp kodades mer feminint än någonsin tidigare. Jag var så uppe i att kroppen hade en funktion, att baka en bebis, att jag glömde att objektifiera mig själv. Eftersom jag så gärna ville ha barn så fanns det ett tydligt syfte och det var skönt.

Coping = betongkanten på en skateboardramp
Truckar = metalldelen hjulen på brädan är fästa på
Rock to fakie = skateboardtrick då framhjulen lyfts över copingen

På ett liknande sätt känner jag när jag idrottar. När jag skejtar till exempel kan jag bli så inne i det att jag glömmer hur jag ser ut. Börjar jag tänka när jag står på brädan trillar jag. Istället gör allt fokus att jag kan njuta av varje liten rörelse. Vibrationerna i fötterna när brädan rullar på asfalt, eller den smootha känslan av betong som får hjulen att glida mer ljudlöst. Eller när jag glider över copingen med truckarna eller får till en skön rock to fakie och kommer tillbaka baklänges och vet att jag har balansen trots pirret i benen. Då upplever jag rörelseglädje.

Jag inbillar mig att jag, liksom alla andra, fötts med en lust och inre driv att röra på kroppen, men att år av samhällsnormer, kroppsideal, skolans eller idrottsrörelsens så ofta konservativa ramar långsamt nött ner den där självklara glädjen.

När jag började skejta var det för att göra något skoj och lättsamt bredvid annan träning. Skateboard kändes fritt och kravlöst. Ingen sa åt mig vad jag skulle öva på, hur eller när. Skejten fick mig att fatta att jag hittat fysisk aktivitet som enbart handlade om lust och jag blev så småningom totalt hooked.

Att bara lära mig något nytt, fast jag inte ens behöver, att utmana mig att göra läskiga saker som att droppa ner i en ramp fast ingen annan kräver att jag gör det. Skateboard fick mig att börja leka igen, att testa en rörelse bara för att det känns spännande. Som att vara bebis och hitta sin egna tår.

Lyssna på Hannes i Skateboardförbundets podcast Sju lager av livet