Krönika 3

Till er som relaterar.  Till er allierade. 

En person hör av sig. Han frågar om jag jobbar med trans- och idrottsfrågor. Jag svarar ja. Av en händelse är han också gammal kampsportare och vi börjar genast prata om de erfarenheter vi har. Han berättar att han fått ta mycket skit. Vistats i machoidrottsmiljöer. Tävling och rangordning. Thaiboxning, amatörboxning, MMA och brottning. Han är en transkille med elitbakgrund, som trots det blir utslängd från träningen. Av tränaren. Som säger att de andra äcklas av honom. 

Tack för att du orkar berätta. Jag blir så ledsen när jag hör om de sexuella trakasserier, närmanden och psykiska övergrepp du råkat ut för i träningssammanhang. 

Du säger att det i grund och botten handlar om vilka människor som finns i föreningen, snarare än vilken sport det gäller. Jag är beredd att hålla med.

Min läromästare i boxning, Kurt var rakt igenom god. Han var hängiven, gammal och vis. Jag hade en tränare också. Han hade hand om det mer fysiskt krävande, som kondition och övningar. En ung och sympatisk kille. Kanske några år äldre än jag. Vi kom alltid bra överens och han var positiv, kompetent och rättvis. Jag blev inte förvånad när han försvann till landslaget. 

Jag minns min gamla boxningstränare med värme. 

Jag fick en ny tränare. Han var barnslig och skämtade opassande. Ville bli poppis bland tonåringarna. Jag tror att det första som störde mig var att han delade upp tjejer och killar på träningen. Vi hade alltid sparrats och utvecklats tillsammans. När nu kön separerades minskade antalet motståndare drastiskt och likaså den speciella känslan. Känslan av framgång mot någon större och starkare eller yngre och snabbare. Jag avskydde att bli placerad i en tjejgrupp. När jag klagade till Kurt nickade han besvärat och led nog av att se mig upprörd. Som den gamle man han var, var dagarna på klubben räknade och innan jag visste av det hade min läromästare slutat komma ner till boxningslokalen. Han som lärt mig jabba, dansa på tå, ja all teknik, alla knep och allt vad boxning handlar om. Jag glömmer aldrig hans stolta uppsyn efter min första match och tillika vinst. Nu var han äldre pensionär och hälsan fick gå först.  

”Jag var fast i damomklädningsrummet.” 

Jag märkte av att Kurt inte var där. Det var inte samma sak. Allt annat kom närmre. Namnlistorna med personnummer. Grön för killar och rosa för tjejer. Jag skrev upp mitt nya namn. Damernas omklädningsrum var oftast tomt. Jag presenterade mitt nya namn. Jag kunde höra killarnas vilda busande på andra sidan gipsväggen. Jag blev alltid kallad mitt gamla namn. Jag var fast i damomklädningsrummet. 

Jag försökte fortsätta gå till träningarna. Hitta på kreativa lösningar och låtsas som att problemet inte fanns där. Men tillslut gick det inte. Det sa bara stopp. Det gjorde för ont och hindrena var för stora. Jag hade gjort mitt bästa och jag minns inte om jag sa hejdå. Däremot kommer jag ihåg tränarens kommentarer om min kropp. Han förstod inte att jag ville se ut såhär. Trodde att jag var en misslyckad tjej. Utan bröst. Som han kallade ‘planka’.  

”Nystart”

Det var svårt att börja med boxning igen. Men efter några år ville jag tillbaka. Till hård träning och till att trä på handskarna på nytt. Nystart. Ny klubb. Första vändan var katastrofal; jag blev inte utslängd, men möttes av okunskap och transfobi. Den ena kunde inte placera mig och istället för att fråga, valde hen att utelämna all nödvändig information som en ny medlem kan tänkas behöva – som var jag kunde duscha och byta om. Den andra valde att ta saken i egna händer, och efter en lång stunds kallpratande bestämde personen sig för att jag var tjej. 

Jag tror att det som förvånar mig mest är letandet efter tecken. Istället för att agera på det uppenbara. Att jag hade en vald maskulinitet. Ett androgynt utseende. Utan hormonbehandling och med binder. Idrotten hade gjort bäst i att fråga mig hur jag definierar mig.  

Vid ett träningstillfälle parades jag ihop med en kille som undersökte min kropp genom övningens närkontakt. Den typen av kränkning utsätts transpersoner för ibland, när någon tar sig friheten att könsbestämma på eget initiativ. 

Äckel. 

Ny klubb. 

Någonstans tror jag att det är som gammal kärlek som aldrig rostar. Det finns en längtan tillbaka till sporten och jag identifierade mig länge med idrottare som tvingats sluta på grund av skada. 

”Vissa skråmor består”

Det är såklart en helt annan sak, men jag hade drabbats av något jag inte kunde råda över. Som att vara sjuk och inte kunna träna mer. Bara det att trans inte är en sjukdom. Dock tog jag skada och det har tagit lång tid att läka. Vissa skråmor består.  

Jag har velat fly så många gånger, från gamla klubbkamrater och klubbgubbar på stan. Inte velat möta deras blickar. Idag känner jag att cirkeln är sluten. Att jag får lov att stanna kvar. 

Det är fortfarande inte lätt att vara transperson och syssla med idrott. Men det finns stärkande upplevelser, som helt nyligen.  

Jag besökte sjukhusets väntrum. När det blev min tur och jag gick fram till luckan satt han där. Hej, sa personen, nickade och log. Hej, sa jag lite förvånad att se honom och över att träningskläderna var utbytta mot landstingets vita dräkt. Det hade gått femton år sedan sist och nu sågs vi på sjukhuset, på en kirurgavdelning av alla ställen. Det kändes som ödets ironi då min transition och könsbekräftande vård en gång separerat mig från boxningen. Idag skulle jag bara göra ärrevision. Jag stod där och kände att tiden kommit ikapp mig. Och jag ville stå kvar, inte gömma mig.  

Han kisade och sa, ”du ville bli polis va?” 

Min gamla tränare kände igen och kom ihåg. 

Vi hade blivit två sjukvårdsjobbande killar och jag dagen till ära patient och han personal. Som mindes det förgångna några sekunder i ett oväntat möte. Som haft storslagna drömmar och en del som besannats. Han som landslagstränare och jag som amatörboxare. 

Vem vill jag vara?

Krönika 2

Kan träningsinspiration vara som en påknapp man bara trycker på och så är det fixat. Nej, kanske inte. Men när jag läste Kalle Zackari Wahlströms bok Stark som en björn, snabb som en örn fick jag en aha-upplevelse.

Kalle skrev att träning är någonting en bara gör. Som att borsta tänderna. Ja, och då provade jag det konceptet som om jag aldrig funderat på det där tidigare, att sänka kraven. Ni vet “den bästa träningen är den som blir av” och “when you feel like quitting think about why you started”. Efter att ha traskat iväg till parkens utegym några sovmorgnar i rad, gympat på parkeringsplatsen och promenerat till havet, var jag faktiskt fast. Kroppen hade börjat känna att den ville röra på sig igen. Och igen och igen.  

”Identiteten sätts på prov ju mer det sträcker där bak”

Men visst är det jobbigt i början, det är stelt och det gör ont. Det är som om identiteten sätts på prov ju mer det sträcker där bak. Att inse att man inte är på topp, att en inte längre tränar för en match och måste ge sig ut och flåsa som alla andra är minst lika påfrestande som övningarna i sig. För ingen vill väl lämna idé om att vara en atlet. Och varför skulle man?

Om en nu hellre vill göra slag i saken än att leva på gamla meriter, kommer här några Kalle-inspirerade tips;

– Följ med en kompis på träningen, om det är kul – fortsätt att gå (det är också sannolikt och beprövat att du fortsätter att gå, blir grym, medan kompisen slutar efter ett tag). 
– Säg ja till att flytthjälpa och plocka fimpar på stranden. 
– Lek mera med dina vänner, som att spela brännboll, gå tipsrunda och bada. 

Vad för typ av aktivitet du bör ägna dig åt är också beroende av vad du vill uppnå. Vill du börja på någon ny sport? Bygga synliga muskler eller är du bara nyfiken på lite av varje?

Jag minns första gången jag kom ner i boxningslokalen. Det gungade tunga säckar från kedjor i taket, och ljudet från smattrande hopprep dominerade. Träningen hade precis börjat och jag blev räckt ett sådant där tygrep som knappt kommer runt ett varv. Till nästa gång hade jag köpt ett i plast. Sedan stålvajer. Och så höll det på. Jag avancerade.  

Jabb, höger, vänsterkrok. Pang, pang, pang! Så skulle det låta. Och ibland pang-pang, pang, paaang! Då kunde det vara två snabba jabbar, en höger och sedan ett tungt kroppsslag. Kurt höll hårt i mittsarna och så lyfte han ena handen och sa “popp!” Det var så enkelt. Han var Mr Miyagi och istället för wax on, wax off slog jag svinsnabba träffar mitt i centrum. Punchen skulle liksom gå igenom plattan.

Min 70-åriga läromästare stod pall. Han rörde sig inte ur fläcken. Möjligtvis fladdrade en vit hårtofs i pannan till. Hans ögon lyste, blicken var skarp och välmenande. Kurt var en social men lågmäld man som alla älskade. Han hade inte haft mycket utav en boxningskarriär själv, utan istället ägnat decennier åt att träna andra. Ungdomar i stan som ville veta vad hård träning och god kamratskap var. Gubbarna på klubben var bra och Kurt, han var bäst. Var du än befinner dig idag, kommer jag alltid att komma ihåg din röda rynkade panna, det pillemariska leendet och sportjackan. En mörkblå vindjacka med klubbnamnet i vitt.  

Så började min boxningshistoria. Jag vill också berätta om hur den slutade – i nästa krönika. Därför att det är viktigt att transpersoners idrottsliga villkor uppmärksammas. 

”Priset man får betala är ofta högt”

Patricio Manuel, Fallon Fox, Mack Beggs, Parinya Charoenphol. Även om det finns en del kampsportare med transerfarenhet är priset man får betala för att få fortsätta med den sport man älskar ofta högt. En del vittnar om att förlöjligas, förnekas eller få svårigheter att hitta en motpartner som inte har något emot att möta en transperson.  

En bekant säger, “jag har tränat kampsport av och till typ hela livet men inte tävlat just på grund av att jag är trans. Försöker komma in i det nu på nytt”. 

Man måste omformulera sig själv och villkoren, som jag talade om i den första krönikan. Fråga sig själv, vem vill jag vara i rummet och vad kan jag ställa för krav? Eller, vad kan jag möjligtvis stå ut med? 

De professionella jag känner till har fått rätta in sig i ledet, pausa sina karriärer och reglera kroppen. Samtidigt står boxningen, MMA:n, brottningen och thaiboxningen som individuella sporter för en slags frihet i sig självt; genom egenkärleken och fokuset på byggande av inre och yttre styrka. För att inte säga det symboliska självförsvaret och maktkampen som utspelar sig i ringen. Kampsportaren är den ultimata transkrigaren.   

Jag heter Andi Malm

Krönika 1.

Stark, lång, lugn och tålmodig. Jag hade tränat styrketräning i ett par år, basket som tonåring och var rätt bra på både korta och längre distanser. Fystestet kändes som en bisak, det viktiga var att rikta in sig på personlighetstesterna och djupintervjun. Om en skulle komma så långt. Jag var redo.

Att söka till polishögskolan känns som ett minne blott idag. Verkligen. Men jag kan inte låta bli att tänka på det lustiga i att jag som tjej bäddats in i helt andra associationer än vad som normalt drabbar mig idag. Jag är förvisso samma chilla person, men jag har svårt att tänka mig att jag nu ses som uppenbart polismaterial.

Namn: Andi malm
Ålder: 35
Bor: Malmö 
Favoritserie: Just nu Self Made på Netflix  
Idrotter: Boxning, Basket, (utegym och vill lära mig åka inlines!) 
Äter helst: Malmös nationalrätt falafel och vänners västafrikanska mat. 

Som kille är jag inte lång och jag står inte ut på det där sättet längre –  många transkillar med mig har säkert fått uppleva hur superkrafterna försvunnit i takt med att man förvandlats till the guy next door.

Lite deprimerande kanske. Så vad vill jag säga med det. Jo, att det är helt okej att sörja det som varit.

Det är mycket som förändras när man går igenom en transition. Förutom allt som händer i ens eget huvud, med kroppen och med formandet av en ny identitet, börjar andra också se på en på nytt.  

Det måste man landa i. En del saker är spännande och häftigt. Till exempel att prova ut nya kläder och framhäva benen på ett annat sätt. Andra grejer är bara frustrerande. Som den personen igår som du inte vet om hen flörtade med dig, bara ville vara vänlig, eller om hen faktiskt kände igen dig från förr.  

”Man måste kanske omformulera sig själv som idrottsperson”

När det gäller idrott är det inte annorlunda. Det kan kännas vilset i början. Det kan ta tid att hitta vilken motionsform en trivs med, och framför allt; det man sysslat med tidigare kanske inte alls funkar av olika anledningar och man måste kanske omformulera sig själv som idrottsperson. Det är också okej.

Jag heter Andi Malm, är RFSL:s nya krönikör på temat trans och idrott och jag har älskat att sporta sen jag var barn. Idag jobbar jag aktivistiskt med att tillgängliggöra fysisk aktivitet för transpersoner och annan hälsofrämjande rekreation. De där alternativen ovan stämmer förresten ganska bra in på mig; det känns lite ovisst just nu – jag letar oupphörligt efter träningsinspirationen i vår, och jag har fått tänka en hel del på hur och var jag skulle trivas med kampsport idag. Som före detta amatörboxare och sydsvensk mästare sitter tävlingsränderna i. Boxningen finns i mitt hjärta. Jag har inte kastat in handduken än och jag vill tillbaka till ringen, om än som motionär.

För femton år sedan började jag träna boxning och det är bland det bästa jag gjort. Det är en sån där sport man alltid kan komma tillbaka till då det inte behövs så mycket. Bara ett par handskar och en säck. Egentligen handlar det inte endast om att slå, utan att träna konditionen, koordinationen och balans. Man kan göra en massa övningar utan vare sig mitzar eller motpartner.   

Nåväl, jag var dryga 20 år och en värld öppnades till träning på en helt ny nivå. Kampsportens koncentration, beslutsamhet, respekt för tränaren och passet, allt det där får mig att rysa av välbehag när jag tänker på det. Boxning ett par dagar i veckan var en viktig rutin för mig, match någon gång då och då, och sen den egna träningen på gymmet eller i löpspåret.

Jag utvecklades inom idrotten och genom idrotten, det var otroligt stärkande. Men det fanns ju också en person bortom boxningen. Som utvecklades.

Den coola hiphoptjejen, som ville bli polis, blev istället en politiskt engagerad vårdtranskille och det är jag glad för. Men det var svårt att vara transperson på boxningsklubben. Det fick mig tillslut att sluta. Jag vill berätta för er om min boxningshistoria – i nästa krönika. Då kommer jag också att resonera kring varför många transpersoner sysslar just med kampsport och boxning speciellt. Tills dess vill jag säga, välkomna nya val och riktningar! Jag är iallafall övertygad om inspirationen kommer att återkomma.

Andi  – Trans, träning och rörelse i urval

Queer Kallis på Ribersborgs Kallbadhus 1:a måndagen i månaden – initiativtagare, volontär och rådgivare till Malmö stad och Hekajo AB.

Medarrangör och boxningsinstuktör på Transform Boot camp, för transpersoner och queera.

Dialog med Centrum för Idrottsforskning för RFSL förbundsstyrelsens räkning om inkludering av hbtqi-personer i idrottsjämställdhetsarbete.

Samtal om trans och träning med utredarna för SOU:n Transpersoner i Sverige, förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor (2017).

Min boxningshistoria blev en monolog spelad av skådespelaren Eddie Mio Larsson i teaterföreställningen Rapport från ett omklädningsrum, spelad 2017.

Paneldeltagare och moderator på Stockholm Pride och Malmö Pride  i samtal om transpersoners villkor inom idrotten.