Klättringen skapar kroppsjubel för Alba
Alba Vera Bergeling är klättraren som bär varenda skråma och blåmärke med kärlek. För henne handlar idrotten om positiv kroppsnärvaro och kroppskännedom, något hon upplever som extra dyrbart på grund av sin transerfarenhet.
Alba Vera Bergling klättrar i olika former, bland annat traditionellt med rep och egna säkringar i klippan, och för henne har den sociala aspekten med klättringen alltid varit viktig.
– Att jag fick möta ett sammanhang utanför det lilla ställe där jag växte upp. I många år kretsade hela mitt liv kring klättergymmet i Göteborg och de allra flesta av mina vänner lärde jag känna där.
Alba Vera Bergeling
Ålder: 29
Ort: Göteborg
Sport: Klättring
Började idrotta: 2003
Förebild: Lynn Hill
När Alba, för fyra år sedan, kom ut som trans förändrades mycket. Hon fick svårt för, det förut så självklara, sociala men också med sin fysiska självuppfattning, vilket ledde till ett avbrott i idrottandet. Efter ett år vågade hon sig dock tillbaka tillsammans med sin bror.
– Det var en stark upplevelse att känna hur min kropp, som redan då hade gått igenom en omfattande process av omvärdering, omdefiniering, ifrågasättande, smärta och tvivel, nu kunde kännas så fullständigt självklar och förenad med mig. Klättring är bland det viktigaste jag gör för positiv kroppsnärvaro och kroppskännedom. Som transperson är det extremt dyrbart.
Hon beskriver poetiskt klättringen som ett ovärderligt intellektuellt avbrott, ett slags könlöst kroppsstimuli. Alba mår helt enkelt bra när hon klättrar.
– Varje dag har sitt humör och lust. Men säg att jag får klättra med någon jag gillar, på en vacker vertikal vägg, helst granit, gärna trad, så känns det som världen försvinner. Kvar är sensationen av friktion och en magisk dansfokusering som binder samman varje muskelcell i hela kroppen och hjärtat. Varenda skråma och blåmärke bär jag med kärlek, och efter varje pass, ute som inne, går jag därifrån med ett leende.
I andra idrotter Alba varit aktiv inom har hon mötts av transfobi och motstånd och hon fruktar könsuppdelade klasser, vilket lett till att hon inte tävlar. Trots det har hon en känsla av ”att vinna.”
– En seger kan vara att hitta min renaste beta (lösning) på en boulder eller led. Att rörelserna fastnar i kroppsminnet liksom. Eller typ när foten sitter kvar på det där ickeexisterande steget, eller fingrarna hinner etablera sig på en pisslist innan kroppsvikten faller ner i den. När jag hänger kvar på väggen i ögonblicket då jag tror jag ska falla av. Det kan vara en upprymmande känsla, av kroppsjubel och tacksamhet.
– Det är kanske simpelt i relation till själva idrotten, men det underbaraste och viktigaste ögonblicket för mig är att ha tagit östrogen och stopphormoner i fyra år, och kunna traska upp i samma skog som för 16 år sedan, med mina skor och mina kilar, och känna mig både skuttig av glädje och starkare än någonsin. Att jag är trans känns aldrig så sekundärt som när jag klättrar.
I Göteborg finns Queer Up, ett queerseparatistiskt sport/lek-nätverk som främst arrangerar klätterträffar, som Alba är engagerad i. Hennes drömvärld för idrottare med transerfarehet består av starka queera klubbar, mycket utrustning för utlåning och transkompetenta instruktörer. Men hon skickar också med en mer generell hälsning till andra med transerfarenhet som vill idrotta;
– Se till att ha en vän med dig, gå till ett klättergym om du har råd, hyr skor och prova utan att tänka så mycket. Känner en någon som klättrar ibland så haka på den. Det är viktigt att ha tryggt sällskap!
– Klättring är din egen kroppsupptäckssfärd, den kan inte jämföras med någon annans, cis eller inte cis. Att få vara fri att upptäcka är skitviktigt. Tycker du mest om att klättra mossiga och blöta fulväggar, gör det! Vill du bara klättra barfota, gör det! Vill du helst klättra i träd, gör det! (Alltid med säkerhetstänk främst.) Efter ett tag hittar en sin egna stil och känsla inom klättringen, och sporten är din.