Leon avslutade karriären

Hockeymålvakten Leon Reuterström avslutade karriären vid 21 års ålder för att få könsbekräftande vård. Händelsen fick medial upp­märksamhet men det som inte återgavs i intervjuerna var att han ibland känt sig utanför inom hockeyn.

Leon Reuterström
Ålder: 24 år
Familj: Sambo
Bor: Sandviken
Gör: Arbetar i butik
Det kan idrottsrörelsen lära sig om trans: Rörelsen saknar kunskap om transpersoners verklighet och villkor överlag. Jag välkomnar alla initiativ som främjar inkludering. Idrotten är ju jätteviktig för både fysisk och psykisk hälsa. Kärleken till sporten känns lika stark för alla utövare oavsett vem man är.

Redan som femåring började Leon Reuterström sin bana som hockeyspelare. En granne tog med Leon för att prova sporten. Han älskade den från första stund och som liten fick Leon spela med killarna. 

– Det var naturligt inom hockeyn att tjejer spelar med killar, för det fanns inget lag för flickor. Jag var bara en i gänget och mådde bra av det. Det var inga konstigheter, idrotten var i fokus.

Men när lagkamraterna kom in i puberteten blev Leon ”tjejen” i laget. 

– Jag fick börja byta om i en skrubb för mig själv och den där naturliga inkluderingen försvann. Plötsligt var jag inte bara en i gänget.

Leon fick inte heller följa med på turneringar eftersom det ansågs vara för dyrt att hyra extra omklädningsrum bara för honom. Attityder som att ”tjejer inte kan spela hockey” började också poppa upp.

– Jag fick inte längre chansen att bevisa mig på plan och det var jobbigt såklart. 

Leon menar att utanförskapet som uppstod följde med ut på rinken. Att missa umgänget i omklädningsrummet gjorde att han förlorade kopplingen till sina lagkamrater. Tankar om att han inte var tillräckligt bra började snurra och könsdysforin han bar på förstärkte de negativa känslorna.

– Den här tiden har tyvärr satt sina spår. Det är svårt att tvätta bort ensamheten i laget, år efter år. Jag tror aldrig riktigt man kan förstå om man inte varit i den situationen själv. Man är livrädd för att bli felkönad, man är livrädd för att inte få vara med, eller få en tuffare tackling eller ful klubba i ryggen bara för att någon inte tycker om att man är med. 

Leon berättar om okunskapen kring trans och om hur fördomar och machokultur spelar in. 

– Jag vet inte riktigt hur bekväm jag skulle vara att gå in i ett omklädningsrum fullt med killar och byta om utan att känna oro för att bli mobbad.  

Leon accepterade till slut en plats i damlaget. Men att bli sedd och behandlad som tjej kändes inte bra och klumpen i magen förvandlades till tunga stenar. Det var då, för ungefär fyra år sedan, han fick en remiss för utredning av könsdysfori.

– Det hade kommit till stadiet att jag hatade allt med min kropp. Jag mådde verkligen skit och till slut gick det inte längre.

När Leon får frågan om vad sporten har betytt för honom är svaret kort och enkelt – allt. Sedan barnsben har hockeyn varit hans sätt att få kroppen att må bra, lära sig om sig själv och hur man samarbetar med andra. Den har även gett honom hans sociala kontaktnät och i tonåren, när han började må dåligt, var hockeyrinken hans frizon. Han beskriver hur hockeyn, trots allt, både räddat och stjälpt honom. 

– Diagnosen fick jag ju mitt under säsongen och jag insåg direkt att det här är min sista säsong. Någonstans kände jag att det blev för mycket, jag insåg att jag inte skulle orka hålla på att tjafsa och bråka om massa regelverk, när jag liksom inte hade landat själv.

Eftersom testosteron är ett dopningsklassat preparat kändes tävlande i damkategorin hopplöst för Leon: 

– Jag googlade och jag vet att de kommer och tar dopingtest. Och sen, vad exakt det står i regelverken det har jag inte kollat upp.

Enligt Leon är det lätt att säga ”nämen alla är välkomna”, men reglerna sätter ändå stopp. 

– Det är ingen i min klubb som har föreslagit att jag ska splea med herrar eller frågat hur de kan hjälpa mig att fortsätta. De hade kunnat fånga upp mig och säga ”vi vill ha med dig”, då hade de visat att alla är välkomna.

För att underlätta för transpersoner som vill idrotta tar Leon upp möjligheten att lättare få dispens:

– Man måste verkligen börja se över regelverken. Man borde kunna se till just den personen och tänka: ”hur ska vi hjälpa den här in i idrotten?” Inte: ”okej, nej vi förbjuder alla som tar hormoner”. Man vet inte riktigt hur idrotten ställer sig – får jag vara med? – Hur ska jag vara med? På vilka villkor kan jag vara med? Det tror jag att alla idrotter skulle behöva klargöra, vad det är som gäller. Det händer saker i samhället och jag tycker att idrotten har en viktig uppgift att hänga med och ikapp, för den ligger en bit efter.

Albin: tryggare att idrotta genom könsbekräftande vård

Albin, 35, började träna i en rodd­klubb bara ett halvår efter sin mastektomi. Innan dess hade han olustkänslor över hur tydligt bröstkorgen framhävdes när han rörde på sig och kände ett obehag inför kroppen överlag. Idag känner han sig mer hemma i sin kropp och tränar regelbundet.

– Mitt liv skulle nog vara ganska tomt utan idrotten, säger han.

Albin är uppväxt i ett litet samhälle med närhet till naturområden. Som barn var det därför enkelt att vara ute och röra på sig mycket. Men då sökte han sig oftast till ensam­aktiviteter som långa skogspromenader, löpning och ridning, eftersom han till en början inte ville hålla på med lagidrott. 

För att kunna samarbeta i grupp behöver man också vara bekväm med sig själv och sin kropp, utvecklar Albin.

– Och det var jag inte innan min mastektomi (borttagande av bröstvävnad för att skapa en platt bröstkorg). Då valde jag träningsformer som spinning, för där får man sitta still iallafall. Jag kunde välja en plats längst bak i rummet och låtsas som om de andra inte var där. Att lida av könsdysfori kan innebära att det är obehagligt när man känner hur brösten guppar när en rör på sig till exempel.

Under en period tränade Albin sporadiskt eftersom han inte var bekväm med hur andra uppfattade hans kropp och det fanns en rädsla för att bli felkönad.

– Det gick ut över mitt mående mycket. När jag började med testo­steron, innan mastektomin, var det väldigt svårt med omklädningsrum. Det kändes minst hotfullt att byta om på damernas, vilket jag gjorde, men jag var egentligen inte bekväm där heller.

Men i takt med att testosteronet förändrade hans kropp blev det allt svårare att byta om bland kvinnorna, eftersom folks blickar följde honom mer och mer intensivt.

– Jag försökte tänka bort det och jag ser ju ganska dåligt utan mina glasögon, så det hjälpte ju till, förklarar Albin och skrattar. 

Det hela slutade med att han bytte om hemma innan träningen, eller på någon tillgänglighetsanpassad toalett.

Albin menar att jobbiga situationer kopplade till kroppen även kan uppstå under själva träningen, till exempel om en tränare väljer att ”köna” deltagarna, vilket kan leda till att någon felkönas. Han tror att sådana scenarion kan undvikas genom att tränare blir mer medvetna om hur problematiskt felkönande är för många transpersoner.

– Men det största obehaget var den inre kampen, poängterar han. Att röra mig med kroppen jag hade var obekvämt, och det blev mer och mer olustigt. Det är många aspekter i det här. Även om jag är mer bekväm idag, så är det inte till hundra procent och blir kanske aldrig det.

Idag står han i kö för underlivskirurgi och hoppas på att snart få slippa vara så medveten om kroppens utseende. Situationen i omklädningsrummet på roddklubben upplever han dock inte som problematisk. Han känner sig bekväm med vännerna och att någon skulle uttrycka sig hatiskt, eller bli obekväm med hans närvaro, ser Albin som uteslutet. 

Träningskläderna består av tajta åtsittande plagg och därför använder han en ”packer”, en slags penisprotes. 

– Efter att ha tagit testosteron en tid och gjort mastektomin finns en ökad glädje över vad min kropp kan göra. Det skaver inte lika mycket längre, det lilla skalet av ångest är borta och det försvinner mer och mer.

Och det här ger honom också en positiv kick i idrottandet:

– Ja, jag skulle säga det och kommer absolut att fortsätta träna! Jag behöver det för att må bra och för att hantera livet på något sätt. Jag skulle nog känna att mitt liv var ganska tomt utan idrotten.

FAKTA
Mastektomi är en operation där man tar bort bröstvävnad för att skapa en plattare bröstkorg. 

Cassandra vill fortsätta spela i tjejlaget

Cassandra, 12, kände en oro eftersom hon inte visste om hon som transtjej skulle vara välkommen, när hon sökte sig till den lokala fotbolls­klubben, men blev positivt överraskad då hon välkomnades till tjejlaget med öppen famn. Den lilla oro som återstår handlar om att få spela i de kommande seriematcherna.

– Fotbollsförbundets regler känns oklara, men det är tryggt att vår klubb kämpar för oss, säger Cassandras mamma Mona.

När Cassandra och hennes familj flyttade till en större stad tog de kontakt med den lokala fotbollsklubbens ordförande för att fråga om Cassandra, som är transtjej, kunde spela i deras flicklag. De fick genast veta att det inte skulle vara några problem. Även om klubben inte har en officiell policy gällande inkludering av transpersoner så är ledstjärnan att ”alla ska få vara med”, berättar mamma Mona. 

I och med att Cassandra fyller tretton år under 2020 och laget är på väg att avancera, har den lokala klubben skickat in en dispensansökan till Svenska Fotbollförbundet. Cassandra är fortfarande registrerad som pojke juridiskt eftersom det i Sverige inte går att ändra juridiskt kön förrän tidigast vid 18-års ålder. Detta kan innebära att hon inte får spela match med de andra tjejerna. Den egna klubben har dock lovat att göra vad de kan för att hon ska få vara med även fortsättningsvis.

– Fotbollsförbundet kan ge henne dispens, men det känns osäkert vad som gäller för transtjejer. I grunden handlar det om att man ser en risk med att tjejer som Cassandra har fördelar i och med sin fysik, för­klarar mamma Mona.

Efter en stund ansluter även pappa Rolf till samtalet och det blir tydligt att familjen känner en viss maktlöshet inför den uppkomna situationen. Cassandra går sedan en tid tillbaka på stopphormoner och har fått veta av sin endokrinolog (hormonläkare) att de fysiska fördelarna, jämfört med lagkamraternas, inte längre ska vara några problem. 

– Vi vet däremot inte hur pass väl insatta Fotbollsförbundet är i de här frågorna. “Är de vana vid liknande ansökningar eller kommer beslutet baseras på fördomar?”, undrar Mona som får medhåll av Rolf.

Beskedet väntas komma inom en snar framtid och fram tills dess kan familjen bara hålla tummarna. Träningen kommer Cassandra dock att få fortsätta med oavsett utgång. 

– Men det skulle inte kännas bra att inte få vara med på matcherna, säger Cassandra med eftertryck.

Om hon och hennes familj ska ge ett råd till de som engagerar sig i föreningsidrott för barn och unga så är det att skippa könsuppdelning i så stor utsträckning som möjligt.

– Man gör det nog mycket av slentrian, att tjejerna och killarna ska vara separerade. Många tänker nog inte på att det kan vara jobbigt för de som är trans, menar Mona.

Hon betonar dock gärna att inkluderingen av hennes dotter i den lokala klubben, och det självklara stödet de känner från tränarna, är viktig att lyfta.

– De kämpar verkligen för att vår tjej ska få vara med att spela och det är viktigt att säga, för man hör ju om så mycket negativt när det kommer till transpersoner. Förutom den här osäkerheten så har vi nästan bara positiva erfarenheter. Jag hoppas vår situation kan fungera som ett gott exempel, slår Mona fast.

Cassandra instämmer i bilden hennes mamma målar upp. Med undantag för en fotbollsresa då hon avstod från att följa med, eftersom det fanns en oro för könsuppdelade omklädningsrum och sovarrangemang, har hon aldrig avstått från att idrotta på grund av sin transerfarenhet. Hon har fått många nya vänner i sitt lag, varav en blivit bästa kompis, och känner sig så pass trygg med sin omgivning att hon vågar vara öppen.

– Alla har tagit det jättebra och det kändes tryggt att berätta, säger Cassandra.

FAKTA

Svenska Fotbollförbundet samarbetar med RFSL under 2020 för att ta fram en policy för inkludering av idrottare med transerfarenhet. I dagsläget ser Svenska Fotbollförbundets tävlingsregler ut enligt nedan:
-Dam- och flickspelare får delta i herr- och pojklag.
-Herr- och pojkspelare kan beviljas dispens att delta
i ett dam- eller flicklag.
Vid dispensprövningen ska samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas, till exempel ålder, tävlingsnivå och skaderisk för berörda spelare. Svenska Fotbollförbundet låter medicinsk expertis yttra sig över en dispensansökan innan ett beslut fattas.

Cim vet inte om  hen hade levt utan idrotten

Som tonåring tränade ickebinära Cim, 32, kampsport men slutade snabbt på grund av homofobiska uttalanden från tränare. Drömmen om att idrotta slocknade aldrig helt men väcktes på nytt först i vuxen ålder, när hen fick inbjudan till ett roller derbylag. Idag är Cim en aktiv roller derbyspelare och starkt kritisk till idrottsvärldens behandling av ickebinära.

– Vi som varken är män eller kvinnor glöms lätt bort, till och med när man behandlar transfrågor, menar hen.

Det började med att en vän ville att Cim skulle följa med på en träning för några år sedan, vilket Cim inledningsvis var skeptisk till. Hen tyckte att sporten mest verkade vara en modefluga. Filmen ”Whip it”, om en ung kvinna som trotsar sin mammas vilja att bli skönhetsdrottning och istället börjar spela roller derby, hade precis haft premiär och många i umgängeskretsen var nyfikna på att testa.

– Det kändes mycket som en trend. Men jag följde med och började så småningom lära mig åka rullskridskor. Jag var inte så dedikerad, men efter typ ett år började vi spela match och då hände någonting. Jag förstod att jag inte sög på idrott, utan kunde bli bättre och att det fanns en möjlighet att bli riktigt duktig.

I och med att matcherna kräver en viss fysisk styrka tränar Cim på gym några gånger i veckan, för att bygga muskler och hålla fysiken i trim. Det har bidragit positivt till den psykiska hälsan.

– Jag vet inte ens om jag hade levt idag utan idrotten, så det skrämmer mig att det var så slumpartat som jag hittade derbyn. Speciellt som vuxen kan det vara svårt att börja träna om man inte gjort det tidigare; motivationen och lusten kommer inte bara till en. Derbyn var den första sport jag provat som funkade för mig.

En viktig anledning till att hen vågade prova är att den internationella huvudorganisationen Women’s Flat Track Derby Association (WFTDA) tagit fram en inkluderings­policy, så att personer av alla kön och identiteter ska kunna vara med. Även spelare som står på hormonbehandling inkluderas.

Cim skulle även vilja prova på andra sporter, som till exempel styr­kelyft, men rädslan för ett negativt bemötande i den mer normativa idrottsvärlden håller hen tillbaka.

– Roller derbyn är inte heller helt fri från transfobi, men det är ljusårs skillnad jämfört med den etablerade idrottsvärlden. Jag vet ju att en viss utveckling skett för mer binära transpersoner, men jag är verkligen jätteorolig för hur ickebinära kan tas emot. Vi som varken är män eller kvinnor glöms lätt bort. Går det att byta om i det omklädningsrum jag vill och kommer folk använda rätt pronomen?

– Det är någonting med idrotts­världen som gör den oerhört konservativ i sin syn på kön”, slår Cim fast och menar att det finns ideal och normer som är så starka att det kommer bli svårt för binära och ickebinära att tävla sida vid sida.

– Idrottsrörelsen måste förändras i grunden och vi måste göra upp med könsuppdelningen. Det är som om vi tror att kvinnor ska skyddas i en egen kategori för att ha en chans att vinna. Samtidigt som manskategorin ses som öppen; inom den får hormonnivåer variera så länge man inte har tagit någonting externt. 

Cim känner att idrottsrörelsen generellt inte tar transfrågorna på allvar och att mycket kan göras annorlunda. Att börja utbilda ledare och administrativ personal är en bra start, anser hen. Det behövs mer kunskap om trans, och aktiva inom idrottsrörelsen måste få upp ögonen för vilka problem transpersoner möter.

– Annars blir det nog svårt för dem att komma med kreativa lösningar, säger Cim med eftertryck.

Könsneutrala kategorier skulle göra det enklare för åttaåriga Eli

Eli, 8, tränar gympa, simning och ridning på fritiden. Han får ofta frågan ”är du kille eller tjej?” från träningskompisar. Situationen känns tärande för Eli, men från de vuxna inom klubbarna finns en rädsla för att ta tag i problemen.

– Idrottsrörelsen lägger locket på i frågor om transpersoner, menar Elis mamma Felicia.

Trots att Eli bara är åtta år så har barnidrottens könsuppdelning i flickor och pojkar redan börjat tära på honom. I flera år har Eli befunnit sig i gränslandet mellan pojke och flicka och under en period ville han bli kallad för ”hen”. Sedan ett halvår tillbaka har identiteten som kille landat i honom. Elis mamma Felicia såg då till att meddela förändringen till de tre föreningar sonen är aktiv inom, vilket hon själv menar bemöttes med tystnad.

–  Jag kunde i realtid se hur pupillerna växte i ögonen på folk, men de sa inte så mycket. Det är svårtolkade reaktioner. De kallar Eli för han, ändrar i närvarolistor och uttalar det nya namnet på träningspassen. Men jag hade velat få någon typ av reaktion. Det vore bra om tränarna öppnade upp för en dialog om det här, så att det blir lättare att prata om, både för barnen och de vuxna.

Felicia berättar om hur Eli under en period värderade sina dagar utefter frågorna han fick om huruvida han var pojke eller flicka. Ibland frågade ingen och då var det en bra dag. Andra dagar, som när han var på ett ridläger en sommar och blev hämtad av sin mamma varje eftermiddag, kunde han vara arg och upprörd.

– “Alla bara tjatar och undrar om jag är kille eller tjej”, berättar Felicia att Eli ska ha sagt. Han har aldrig passerat som tjej och folk har undrat helt enkelt. Jag tror det här med könsöverskridande identitet eller uttryck är känsligt för föreningarna, därför blir det locket på och att de skyndar över alltihopa. Men folk har frågor och det måste ges fokus.

Felicia jämför tystnaden från idrottsföreningarna med den positiva komma ut-processen som Eli haft i sin skola. Klassföreståndaren har gått runt i klasserna med honom och förklarat situationen och sett till att alla förstår skillnaden mellan att vara trans- och cisperson. Hon har också betonat hur modigt det är att våga stå upp för den man är, en ståndpunkt som de andra eleverna hållit med om och själva sagt till Eli att de tycker. 

En förklaring till att det sett annorlunda ut i idrottsföreningarna, tror mamma Felicia, kan vara att ledarna ibland är väldigt unga volontärer som kanske inte är förankrade i klubben i fråga, utan bara dyker upp på sina pass.

– De gör sitt jobb rent administrativt, men tar inget ansvar som tränare för jobbiga situationer. Det har varit en lättnad för Eli att komma ut, men han har svårt att stå upp för sig själv om folk har frågor eller inte förstår. Min känsla är att tränarna känner sig obekväma och inte vet vad de ska göra. De borde få mer kunskap om trans så att de kan backa Eli.

Känner sig Eli utanför för att han är transperson?

– Det tror jag.

När det är dags för gympa och simning är omklädning ett begynnande problem. I simhallen måste Eli duscha inne på damernas innan träning, vilket Felicia märker av börjar bli jobbigt för honom. Hemkommunen är dock i färd med att bygga en ny simhall och har lovat att det kommer finnas separata rum för personer ”med särskilda behov av avskildhet”.

Det finns också en förväntan från omgivningen att flickor ska ha baddräkt i simhallen och Eli hade det fram till att han var sju år. Numera har Eli istället en könsneutral våtdräkt.  

– Det är nästan löjligt, de är ju bara åtta år, varför kan inte barn med flickkroppar också få ha badbyxor? Vi har försökt få tag på ett par som passar, men det går inte att köpa byxor utan extra utrymme för snoppen. Då fick det bli våtdräkt och det är han nöjd med än så länge.

Innan gympan byter Eli om hemma och sätter på sig träningsskorna i tjejernas omklädningsrum, även om han nog hellre skulle vilja göra det inne på herrarnas, gissar Felicia. 

Vad gäller ridningen så byter alla om hemma och tränar i mixade klasser, vilket gör att problemen med ombyte inte uppstår på samma sätt där. 

När det kommer till barnidrott i stort borde all könsuppdelning slopas, tycker Felicia.

– Det borde inte vara så viktigt att dela in barn i ”flickor” och ”pojkar” på motionärsnivå. Könsneutrala kategorier skulle göra tränandet enklare för Eli och dessutom skulle han då kunna utöva lagsport. Nu har vi valt icke-lagsporter istället. Åtminstone vore det fint om föreningarna kunde erbjuda könsneutrala omklädningsrum, så att Eli kan duscha efter sin träning.

Veronica Ericsson, tidigare svensk rekordhållare i stavhopp

Veronica Eriksson, 48, tidigare svensk rekordhållare i stavhopp, har velat leva sitt liv som kvinna så länge hon kan minnas. Men det var först 2016 hon vågade komma ut. Idag hoppas hon att yngre transpersoner ska slippa våndas lika länge.

I början av 2000-talet tävlade Veronica Eriksson i herrklass och var Sveriges bästa stavhoppare, med bland annat EM-medalj och svenskt rekord på meritlistan.

Att Veronica Eriksson är kvinna har hon vetat om sedan barndomen, men att sätta ord på upplevelsen är något förhållandevis nytt. Under åren som aktiv idrottare försökte hon reda ut vad som pågick inom henne. 

– Jag tänkte att ”det hade varit roligare att få vara kvinna, men nu är jag man, då får jag vara riktigt jävla mycket man”, förklarar Veronica. Jag hade inte en tanke på att komma ut som kvinna, det kändes till och med osannolikt att jag skulle vara transsexuell.

Veronica beskriver tiden i garderoben som att någonting ständigt surrade i bakgrunden. Hon har varken haft suicidstankar eller allvarlig psykisk ohälsa, könsdysforin har snarare känts som en sten i skon, förklarar hon.

Tiden som elitidrottare var på ytan en framgångssaga. Veronica satte svenskt rekord i stavhopp på 5,80 meter, tog hem sex SM-guld och ett EM-silver. 2003 avslutade Veronica, sin professionella karriär. Träningen fortsatte, men staven byttes ut mot gymredskap. I sin kamp mot könsdysforin gömde hon sig bakom en muskulös fasad.

– Jag fick väldigt mycket muskler och de finns kvar, men styrkan är borta. Det var ju inte bra, en slags omvänd anorexi nästan. Det var så viktigt att bevisa sig som ”riktig man”.

Samtidigt var det på gymmet som Veronica först vågade tänja på könsgränserna. Med tiden började hon sminka sig både före och efter träning, och efter ytterligare en tid vågade hon bära kjol offentligt.

– Gymmet var en bra plats att experimentera på, det var aldrig någon som sa något. Folk kollade ju lite, men jag sminkade mig framför spegeln och gick bara därifrån efteråt, så det kändes väldigt enkelt trots allt.

Det är lätt att tro att Veronica skulle ha vågat komma ut tidigare, om idrotten varit öppnare gentemot transpersoner. Men själv är hon inte lika säker på att svaret är så pass enkelt.

– Jag vet inte om det var just idrotten som var trångsynt, attityderna fanns ju i hela samhället. Jag visste knappt om transbegreppet, det var ganska okänd mark. Men visst hade det varit lättare om jag fått påbörja processen som yngre.

På frågan hur folk har reagerat på att hon idag lever som kvinna, blir svaret att omgivningen varit mestadels positiv.

– Alla tycker jag är så stark, men jag tycker jag var starkare innan, för det var ju då allt kändes jobbigt. Att komma ut har varit en lättnad, en sten som fallit från mina axlar.

Vad tänker du om idrottens indelning av tävlande i män och kvinnor?

– Det är ju en indelning som funnits i alla tider, men som kanske inte funkar längre. Det vore ju väldigt bra om frågan lyftes upp på agendan nu när problemet faktiskt är känt. Det är väl inget som hindrar att idrotten går i bräschen för det här, det vore ju tvärtom ganska elegant!

Vad kan idrottsrörelsen göra då?

– Det är viktigt att informera om transpersoners existens. Tränar du tolvåringar i hockey, till exempel, är det förmodligen någon av dem som bär på det här. Jag tror vi måste få in den förståelsen i tränarutbildningar och liknande. Man skulle införa något slags körkort för blivande tränare. Ju högre upp i nivåerna man kommer behöver ribban sedan höjas förstås, så det blir en mer inkluderande miljö för alla, slår Veronica fast.

Isac har bytt tävlingskategori

Den 16-åriga längdskidåkaren Isac började åka skidor i tioårsåldern och går idag på skidgymnasium. Isac kommer från en liten ort och tävlar för en skidklubb. Han har gått från att tävla i damkategori till herrkategori.

– Nu när jag får tävla med killarna känns det roligare.

Att byta tävlingskategori var inga problem. Men det kan bli svårigheter om Isac bestämmer sig för att påbörja en könsbekräftande behandling. 

– Pappa mejlade till skidförbundet och jag vet inte riktigt vad de sa, men det var inga problem då. Det blir mer problem sen om man ska börja med hormoner, eftersom det kan räknas som doping. Då måste man söka dispens.

Idrotten betyder mycket för Isac och är något han behöver för att må bra. Tanken är att satsa helhjärtat på skidåkningen och se hur långt det bär. 

– För min del blir det mycket tuffare motstånd i herrklass, eftersom de är fysiskt starkare. Jag har ändå valt det själv, och det är det som känns rätt. 

Isac tror att känslan av att inte passa in och tankar om vad andra ska tycka är den främsta anledningen till att många idrottare med transerfarenhet slutar. 

För att förenkla för transpersoner som vill idrotta ger Isac en rad förslag:

– Först behöver klubbarna kunskap. Sen behöver man jobba för att idrotten ska bli mer öppen. Framförallt när man är liten behöver det inte spela någon roll om man spelar i ett tjejlag eller killag, eller åker i tjejklass eller killklass liksom. När man är liten ska man hålla på med idrott för att det är kul, det behöver inte var så uppdelat som det är idag. 

Axel tipsar om hur man kan jobba med omklädningsrum

Det är få av träningskompisarna i klättringssällskapet och aktivitetsföreningen som vet om att Axel, 28, är transkille. Han väljer att inte berätta då han passerar väl och inte vill bli definierad utifrån sin transerfarenhet. Det ställer krav på idrottsrörelsen att adressera frågor som rör trans och hitta lösningar.

När Axel flyttade till en medelstor stad i Sverige med omkring 80 000 invånare, var träningen ingången till att träffa nya kompisar. Vännerna han haft sedan tidigare känner såklart till hans transbakgrund, men de nya har han valt att inte berätta det för.

– Jag skulle aldrig ljuga om någon frågade mig, men jag berättar inte på eget initiativ. Min könsidentitet är viktig för mig personligen, men att vara transperson i det offentliga, det är inte riktigt jag. Det finns så mycket annat som bättre definierar vem jag är.

Idag är det klättringen som tar upp det mesta av träningstiden, men Axel är också ledare i en aktivitetsförening och utövar yoga ett par gånger i månaden. 

Fram tills för ett drygt år sedan undvek han att träna i grupp, efter­som han var rädd för att klä om tillsammans med andra, men med tiden har han hittat strategier för att slippa visa hela kroppen.

– Det kan vara så enkelt som att täcka vissa delar med handduken tills man är vid duscharna, och då välja båset som har duschdraperi, berättar Axel.

Hans erfarenheter som transman, med en önskan om att slippa avslöja sin bakgrund, har fått honom att se på idrottsrörelsen som lite slapphänt när det kommer till inkludering. Personer med transerfarenhet ska inte själva behöva driva på utvecklingen, menar han.

– Föreningarna behöver ta mer aktivt ansvar för att folk ska känna sig välkomna på olika nivåer. Om vi tar omklädningsrum som exempel så skulle jag vara hjälpt av att handduks­krokarna satt så nära duscharna som möjligt, eftersom jag vill skyla mig.

Ett problem som Axel menar är lätt för olika föreningar att åtgärda, är att lägga ut information om omklädningsrum och separata duschar på hemsidorna.

– De flesta ställen har ju separata omklädningsrum, men det finns oftast ingen information om det på sajterna. När jag ska besöka en förening eller anläggning vill jag se över möjligheten att byta om eller duscha avskilt, och står det utskrivet så vet jag ju om jag kan gå dit eller inte. Det vore också bra om det fanns möjlighet att anonymt lämna förslag på förbättringar. Jag tycker att det är så enkelt, men det handlar väl om okunskap när de inte gör det.

Axel önskar att ledare inom olika föreningar skulle kunna fungera som stöd när transpersoner kommer ut. Man behöver vara medveten om att alla som tränar inte är cis och att transpersonerna inte nödvändigtvis är binära. Om någon är ny i föreningen kan ledaren till exempel ta initiativ till en pronomenrunda.

– Det försöker jag göra som ledare i aktivitetsföreningen. Medvetenhet om att det kan finnas transpersoner bland deltagarna är jätteviktig, även om jag inte känner till att någon är det. 

– När jag tänker tillbaka på min egen process så tror jag att det hade behövts en ledare som kunde ta det praktiska vidare åt mig, efter att jag berättat. Så jag inte måste sitta och förklara först för tränaren, sedan träningskamraterna och sist ledningen, utan att det fanns en person som hjälper till med sådant. Det hade ju varit drömmen.

Generellt sett har Axel övervägande positiva erfarenheter från idrottsrörelsen och han tror att bristen på inkludering av transpersoner primärt handlar om okunskap, vilket kan åtgärdas genom utbildning och att rörelsen tar ett mer aktivt ansvar för transfrågorna.

– Idag känns det ändå ganska okej att vara trans eller hbtq, det är som om idrotten blivit mer tillåtande för variationer. Det är i varje fall min bild. Sedan beror det såklart på var man är någonstans, vilken sport man håller på med och sådana saker, tror Axel, som trots önskemålen om en mer inkluderande idrott ser ljust på framtiden.

Anders vet inte var man vänder sig efter kränkningar

23-årige Anders, som kommer från Malmö, beskriver hur han hitintills inte stött på någon transfobi inom idrotten. Tvärtom blev han både uppbackad och fick fin respons från sina träningskompisar och tränare när han som ung vuxen kom ut med att vilja söka könsbekräftande vård. Men snart efter att han berättat lade han idrotten på hyllan, för att kunna påbörja utredning och testosteronbehandling.

– Jag har fått vara med om så mycket bra som idrottare, men de två sista åren av träningar och tävlingar mådde jag inte bra. Det var riktigt illa. Jag har aldrig tyckt om att bli sedd som tjej och att inte få träna med killarna, jag vill ju bara få vara med dem. Så jag valde att komma ut och när det väl var sagt behövde jag ta tag i mitt liv.

Anders berättar att han mått psykiskt dåligt på grund av sin könsdysfori, och att suicidstankar dykt upp i de mörkaste stunderna.

Även om Anders inte upplever att han utsatts för påhopp på grund av att han är transperson har han erfarenheter av trakasserier på grund av sin hudfärg.

När Anders utsattes för rasism vid en tävling visste han inte hur han skulle få uppbackning från idrottsrörelsen. Situationen var djupt kränkande och träningskompisar och tränare tyckte att Anders skulle vända andra kinden till.

Anders började idrotta redan som åttaåring och har för det mesta känt sig skyddad från omvärlden när han idrottar. Men det är inte ovanligt att idrottsrörelsen lägger locket på när jobbiga situationer uppstår, menar Anders. Själv vet han inte vart man ska vända sig för att få stöd och hjälp.

Bianca oroar sig för vad föreningen ska tycka

Bianca, 32 älskade att simma som barn, men avskydde killarnas omklädningsrum och badbyxorna hon tvingades bära. Kärleken till idrotten trumfade obehaget, men sedan hon kom ut som transkvinna har det inte känts tryggt att fortsätta idrotta.

– Det är tvådelat, det ena har med mig och min kroppsuppfattning att göra och det andra handlar om andra människors reaktioner på att man är trans, berättar Bianca.

Bianca berättar att komma ut-processen inneburit sjukskrivning på grund av utbrändhet och depression. Hon har därför tvingats flytta ifrån sina vänner och en åtråvärd anställning, till staden där hon en gång föddes.

Bianca vill egentligen hitta sätt att röra på sig mer och kunna träffa folk, men förutom hennes dåliga mående är andra människors reaktioner ytterligare ett hinder.

– Vilket omklädningsrum kan eller får jag använda? Kan det strula till sig då jag fortfarande inte fått byta juridiskt kön? Kan någon säga att jag ofredar kvinnor ifall jag byter om på damernas, jag har ju inte fått ändra min kropp heller?

Vad gäller den organiserade föreningsidrotten så poppar det upp tankar hos henne om vad ledarna i en förening skulle tycka om hon sökte sig dit.

– Det är lite som ett socialt minfält känns det som att vara transperson. Du har ingen aning om vad någon tycker eller hur de ska reagera, förrän du faktiskt blir utsatt. 

I alla samhällsskikt finns det de som absolut inte gillar transpersoner, menar hon.

Vad skulle krävas för att du skulle känna dig trygg nog att börja idrotta i en förening?

– Man behöver explicit uttrycka att transpersoner är välkomna och det är förstås särskilt viktigt att tränarna är tydligt transinkluderande. Inte bara ”ja, ja, det är väl okej” utan ”ni är jättevälkomna”. En sak föreningar kan göra är att skriva ut på hemsidorna att det råder nolltolerans mot rasism och hbtq-fobi till exempel, säger Bianca. 

Bara ett stenkast från lägenheten ligger en simhall, vilket egentligen är perfekt då Bianca fortfarande har kvar kärleken till simningen. Men efter ett telefonsamtal till anläggningen om hur det ser ut med separata omklädningsrum känner hon sig inte bekväm med att träna där.

– De förstod inte riktigt vad jag pratade om och jag behöver det där stödet och att känna en uppmuntran, att de vill att man kommer dit och badar oavsett vem man är. Eftersom jag inte heller mår så bra nu känner jag en uppgivenhet, jag orkar inte ta kampen. Forskningen visar ju att det är bra att motionera när man är deprimerad eller utbränd, men jag är inte stark nog att också utstå frågetecken från personal eller folks dömande blickar.

I en närliggande stad, ungefär tjugofem minuters bilfärd från där Bianca bor, har det öppnats en ny simhall med tillgång till könsneutrala omklädningsrum, bland annat av hänsyn till just transpersoner. Hon har hittills besökt anläggningen en gång för att simma.

– Det fungerade rätt bra, de hade skåpen i det gemensamma utrymmet och duscharna i separata mindre rum. Jag tror att det här är bra för föräldrar med barn eller personer med personlig assistans. Sedan tyckte jag inte det var så kul med folk som stirrade när jag väl hade bytt om. Men det är ett annat problem.

Även om samhället och idrottsrörelsen har en bit kvar att gå vad gäller inkludering av transpersoner ser Bianca det som ett framsteg när anläggningar och föreningar tar frågan på allvar och kommer med lösningar på problemen.

– Det gör att jag tar mig till de ställena, byter om och kommer ned i bassängen. Det är en stor skillnad gentemot andra platser dit jag inte ens tar mig, förklarar Bianca.

Wilma blev utskälld

När Wilma, 28, kom ut som trans­tjej för sin aikido-klubb kände hon av en ovilja till inkludering. Efter att ha blivit felkönad av sin tränare upprepade gånger, utan att någon tog hennes parti, blev situationen ohållbar. Idag har hon bytt förening, men avstår från träning tills hon märker att sporten som helhet tar tag i förlegade strukturer.

– Aikidon marknadsförs som att alla är välkomna, men det tycker inte jag stämmer. När jag har frågat om hur de konkret kan bli bättre får jag inget svar, berättar Wilma.

Det var för fem år sedan som Wilma tog steget ut ur garderoben och berättade för sina tränare och vänner i klubben om sin transition. Då fick hon höra att den som inte kunde acceptera henne var ”dålig på aikido”, eftersom idrotten som sådan välkomnar alla. 

Men det visade sig med tiden att folk hade svårt att säga rätt namn och pronomen, något som viftades bort med skratt och ursäkter som ”ja, just det”. 

När en gästtränare med gott renommé var på besök för att leda ett träningspass blev hon konstant felkönad.

– Jag rättade honom men han svarade bara ”jag förstår inte” och ”fokusera mer på din träning”. Efter att jag blivit felkönad igen och jag sagt ifrån, sa han barskt ”är det här svensk identitetspolitik?”. Jag accepterade inte det och gick av mattan.

En av de fasta tränarna i klubben sprang efter Wilma och frågade vad som hänt. Då brast det för Wilma och hon började gråta i korridoren utanför träningssalen, som i aikido-
sammanhang kallas dojon.

– Tränaren sa: ”Jag gör inga ursäkter för honom, men du kan ju försöka tänka på att han kommer ifrån en annan tid.” Därefter kom gästtränaren och skällde ut mig, han sa: ”Det finns ingen illvilja här, men du kan inte ta in din identitet i dojon. Det är samma villkor för alla. Jag tar inte upp att jag är en världskänd professor, men jag är ju det.” 

Trots att gruppen som Wilma tränade med känts som en andra familj var det ingen som stöttade henne.

– Det var jävligt tufft. Gästtränaren tyckte att jag var småsint som ens tagit upp att han felkönade mig. Jag var mitt uppe i transition och mådde inte så bra. Det var jobbigt att genomgå utredningen, jag kände mig ensam och så blev jag utskälld utan att få support från vare sig vänner eller tränare.

Situationen klarades aldrig upp utan avslutades med att den fasta tränaren verkade bli trött på Wilma, efter att ha tröstat henne en stund, och sedan försökt att förklara för gästtränaren att Wilma genomgick en transition, vilket han inte tycktes ta in.

– Jag bad senare om återkoppling från klubben, för jag kände mig ju inte trygg med att han fått göra såhär. Det gick sex månader utan att någonting hände. Jag fortsatte ligga på per mail och skrev att jag kände mig diskriminerad, men ingen respons. Det kom fram bakvägen att klubben inte tyckte jag varit öppen med hela sanningen, och att de inte gillade det jag skrev. Till slut fick jag svar att de ”respekterade min rätt att vara den jag är”, men att de också ”respekterade gästtränarens rätt att inte låta värderingar gå ut över hans träning”.

Wilma påpekar att hon anser det finnas en hierarkisk dimension i det inträffade. Klubben hade tidigare agerat enligt värdegrunden om allas lika värde när en yngre person blivit retad för att ha färgade naglar, vilket då var en fråga som rörde ungdomar, föräldrar och tränare. Personen som skällde ut Wilma ska ha haft en högre rang och ”då blev det knäpptyst”, menar hon.

Wilma gick vidare med ärendet till högsta nivå inom huvudförbundet, och fick till en början medhåll om att frågan var viktig, men med tiden visade det sig saknas stöd för att arbeta aktivt med den. Hon provade med att byta klubb, men har hittills bara varit på en träning.

– Jag har inte berättat att jag är trans, men det har de säkert gissat sig till, för det fanns en person där som var med i styrelsen jag vände mig till. De vill gärna se mig på mattan, men jag vet inte om jag vill lägga tid och energi på en sport med höga krav om ingen visar intresse för inkludering. Jag kan ju lägga min tid på roller derby istället, eller söka mig någonstans där folk gör det de ska.

Under tiden som Wilma funderar på hur hon ska gå vidare ser hon till att träna på Friskis & Svettis. Ibland joggar hon också eller så tränar hon fys hemma framför TV:n, så kallad ensamträning.

– Det måste finnas en öppenhet om jag ska träna med andra, annars måste jag ju dölja mig själv, förklarar Wilma.

En av anledningarna till att Sixten kom ut sent var bristen på förebilder

Sixten, 51, drömmer om att få spela lagsport men på grund av rädsla för dåligt bemötande vågar han inte ta steget att ansluta sig till en klubb. På fritiden ser han istället till att träna på egen hand och investerar varje år i ett gymkort.

– När transitionen är klar hoppas jag bli mer bekväm med min kropp. Idag är jag rädd för att någon ska reagera negativt om jag byter om i killarnas omklädningsrum, berättar han.

Sixten är redan ombytt när han kommer till gymmet eller så byter han om på toaletten i herrarnas omklädningsrum. Han skäms inte för att vara trans, men är än så länge obekväm med sin kropp. Det är bara två år sedan han kom ut som transman för familj och vänner och efter det har allt gått snabbt. Sedan i februari har han gått på hormoner och i början av nästa år hoppas han få ändra juridiskt kön. 

Att fram tills nu ha ”levt i garderoben” för sig själv och andra har hindrat Sixten i hans idrottsutövning, berättar han. Komma ut-processen hjälper honom att våga mer, men det finns fortfarande en bit kvar att gå.

– Jag skulle gärna gå till badhuset och ge mig ut i bassängen. Men jag har ju gjort en mastektomi som inte har läkt färdigt ännu. Om jag klev in barbröstad i ett upplyst badhus skulle jag inte känna mig bekväm med min överkropp.

I hemkommunen finns ett innebandylag där vissa av medlemmarna är hbtq-personer. Sixten har fått en inbjudan att vara med, men känner sig inte redo för att ansluta sig till ett lag riktigt än.

– Även om jag är rätt kaxig utåt, så har jag en del ångest, vilket jag förknippar med allt som jag tidigare har undertryckt. Jag tror att jag hade mått bättre av att få hjälp med könskorrigering tidigare i livet, när jag var ung. Eftersom jag har levt så länge med att känna att något är fel, så sitter det kvar.

Som liten var Sixtens stora dröm att spela fotboll, en sport som fortfarande ligger honom varmt om hjärtat. Men han hindrades av sin mamma som menade att fotboll ”inte är för flickor”.

– Jag tyckte jag var pojke, men det tyckte ingen annan, så det var bara att tugga i sig.

Sixten berättar att ytterligare en anledning till att han inte vill försöka ansluta sig till en förening är bristen på synlig transrepresentation. Han känner till vissa yngre transkillar som sportar, men män med transerfarenhet i hans egen ålder kan vara svåra att hitta. Därför blev Sixten glad när han för några år sedan kom över ett tv-klipp med triathleten Lukas Svärd.

– Han är en superbra förebild! När jag kom ut var han hos Malou von Sivers och pratade. Det är superviktigt, för en av anledningarna till att jag kom ut sent är att jag inte hade några förebilder överhuvudtaget. De första som kom var ju transkvinnor och jag relaterade inte till det alls, för transkvinna är ju någonting som jag inte är. 

Trots svårigheterna och det inre motståndet mot träning i grupp an­ser Sixten sin övriga sociala hälsa som god. Han är en engagerad politiker och bedriver studier i mångfaldsfrågor på ett universitet. På fritiden umgås han med både gamla och nya vänner, där de som tillkommit senare i livet också är hbtq-personer. Tillsammans med dottern tränar han regelbundet på det lokala gymmet och får även motion genom hundpromenader.

– Om man räknar gym och lätt jogging med hundar som idrott, så idrottar jag, säger han och skrattar. Men visst skulle jag vilja vara med i ett lag framöver. Kanske innebandy, men allra helst fotboll!

Noel Filén Hammarström, att vara elitidrottande transperson

Den 23 januari 2020 spelade Noel Filén Hammarström sin första match med herrlaget Södertälje Knights, och skrev därmed historia. Noel började spela basket i Södertälje i tioårsåldern. Han spelade 25 matcher med damlaget Telge Basket i debutsäsongen och har även gjort 53 matcher för Sveriges u-landslag. Noel har blivit utsedd till Nordens bästa spelare och har ett EM-brons på meritlistan. 

Våren 2018 tog Noel ett beslut som förändrade hans liv. I samband med att han fick könsbekräftande vård, slutade han med basket. Noels resa till att få spela basket igen har varit allt annat än en dans på rosor. Även om tränaren Jocke stöttade ett fortsatt idrottande:

– Jocke googlade och kollade vad man kunde göra. Skulle jag spela med tjejer eller killar? Vi hittade ingen information i Sverige och Jocke sa att det säkert kommer bli en process, men om du är redo, så är jag redo. De började med att kontakta Basketförbundet och Riksidrottsförbundet: 

– De hade aldrig stött på något liknande och visste knappt vad en transperson var. Noel upplevde det som att det var svårt för förbunden.

– Vart ska vi placera Noel, i vilket lag ska han vara. Ska han starta ett eget lag? Det kändes inte välkomnande eller inkluderande.

Könsuppdelning och okunskap kring transpersoner tror Noel är en av de faktorer som försvårar idrottandet för många idag:

– Det är uppdelat i killar och tjejer, och det finns inget fack däremellan. Jag kan inte kliva in i tjejernas omklädningsrum men jag kan inte heller kliva in i killarnas omklädningsrum, utan det blir en handikapptoalett. Man säger att man välkomnar alla, och basketen är absolut en av de sporter som är mest jämställda, men en transperson visste de inte ens vad det var för något. 

Noel beskriver hur idrotten inte är jämställd och att det gör det ännu svårare för transpersoner.

– Vi finns liksom inte. Det finns inget program för vad man ska göra för transpersoner eller hur man ska agera som tränare. Förbunden har inga punkter som de följer kring transpersoner eller kunskap om hormonbehandling som medicin. Min hormonbehandling var ju inte avsedd som doping. 

Med en känsla av att aldrig riktigt känna sig hemma berättar Noel om hur extremt mycket en idrott kan betyda. Han kände sig alltid välkommen och trygg i Täljehallen, och med de människorna som fanns där. I tonåren blev basketen ett sätt att fly verkligheten och ett sätt att kunna fokusera på något annat än hur dåligt han egentligen mådde. Den psykiska ohälsan och självskadebeteendet knuffades undan och basketkarriären gick bättre och bättre. Noel sökte sig till en könsdysforiutredning. Vintern 2018 fastställdes Noels könsdysfori-diagnos och han fick därmed möjligheten att påbörja könsbekräftande vård. Han drog då slutsatsen att det skulle innebära slutet på basketkarriären.

– Så nervös som jag var när jag skulle lägga ut inlägget om det här på sociala medier har jag nog aldrig varit. Jag fattade att det skulle påverka min idrottskarriär, i min skalle var det ”okej nu lägger jag ut det här och så blir min sista basketmatch någonsin”. Sen kommer jag aldrig mer röra en basketboll. Jag har aldrig tidigare hört talas om någon transsexuell som idrottar. Så det var en sorgeprocess jag gick igenom under den säsongen. Nu säger jag hejdå till mitt lag och nu säger jag hejdå till sporten, fast jag egentligen inte ville och tackade nej till EM. 

Noel beskriver det som ett vägskäl när han var 17 och verkligen kände att han var tvungen att välja. För Noel var det tufft men han kom fram till att han måste älska sig själv.

Noel menar att det konkret behövs regler och riktlinjer:

– Riktlinjer, såklart. Se över hur bemötandet ska se ut, utbilda tränare och förbund och olika distrikt om vad en trans är. Sen självklart också regler om vad som är okej och vad som inte är okej när det kommer till matcher och så, till exempel att det ska vara smidigt att söka dispens. Jag fick sitta och vänta och skriva massa komplicerade saker för att ens få söka dispens. Jag tycker att det ska finnas ett enklare sätt. 

Noel menar att dispens som han tänker sig, skulle ha varit bra då han ännu inte kände sig redo att gå över till herrlaget för att spela med killar. Han ville fortsätta spela med damerna men stoppades på grund av att hans medicinering med testosteron klassades som doping: 

– Om jag skulle fått spela med tjejer till en början, när min kropp inte var riktigt redo att spela med killar. Det är ju skitsvårt att gå in direkt och spela med killar, jag försökte vara så tydlig som möjligt med förbunden och dopingkommittén med att jag är inte här för att jag ska lära mig dunka, jag är inte här för att vinna varenda match med hjälp av testosteron – jag är här för att detta underlättar min vardag, idrotten hjälper mig. 

Träningskompisarna är en andra familj för Jamie

Jamie, 30, är ickebinär och trivs som fisken i vatt­net i sin roller derby-­förening, där hen både känner sig inkluderad och respekterad. Receptet för att skapa ett tryggt rum för alla innefattar öppenhet, lyssnande och en vilja till förändring.

– Roller derbyn kommer ur den feministiska rörelsen så det finns en koppling till ett normbrytande och därför söker många queera sig dit, tror Jamie.

Ingen annanstans inom idrottsrörelsen har Jamie stött på en sådan gemenskap som i roller derby-klubben. Det som lockade med sporten var att kvinnor och normbrytande personer ges utrymme att vara tuffa och tacklas, men det som får hen att stanna kvar är att träningskompisarna blivit som en andra familj. Det existerar inga förebråelser om man behöver ta paus på grund av psykisk ohälsa, utan istället peppar man varandra och bryr sig om hur de andra mår.

– Det finns spelare som fått ångestattacker under matcher, och det är okej. Det ska också få ta plats. Vi är inte bara idrottare, utan människor också, och vi spelar för att det är roligt. Men så är vi ett lag som inte brukar vinna heller, säger Jamie och brister ut i ett hjärtligt skratt.

Även utanför spelplanen umgås hen med sina träningskompisar, ibland bjuder de över varandra för att se ett VM hemma hos någon eller så ordnar de loppis för att få in pengar till matchresor.

– Det är en trygg gemenskap, ingen tycker att det är konstigt om du är trans, lesbisk eller polyamorös till exempel. Vi har alltid pronomenrundor när det kommer nya och det bidrar till en öppen stämning. 

Det var först i tidiga tjugoårsåldern som Jamie förstod att hen inte såg sig som tjej, utan som ickebinär. Det var då hen började sin köns­identitetsutredning och började ta könshormonet testosteron. För några år sedan gjorde hen även en mastektomi, ett ingrepp där brösten avlägsnas. Mer än så vill Jamie dock inte göra och hen planerar nu att avsluta testosteron-behandlingen.

– Mitt mål var att få en mörkare röst, jag vill inte få behåring i ansiktet, så nu när rösten sänkts är jag nöjd, förklarar hen. 

Laget Jamie spelar i kallas ”damlag”, men inom roller derbyns värld är det allmänt känt att även personer som identifierar sig på andra sätt förekommer. Alla utom cismän (vilka hänvisas till herrlagen) är välkomna, berättar Jamie. Det bidrar till en avslappnad inställning till att det finns olika typer av kroppar i laget, vilket gör att Jamie känner sig bekväm med att byta om tillsammans med kompisarna. Hen ser också upp till några av sina lagkamrater, vilka har liknande kroppsliga förutsättningar som hen själv. 

Genom dem blir Jamie inspirerad att utvecklas.

– Jag ser ju vad de kan göra och blir triggad. Sådär bra ska jag också bli, liksom.

I policyn slår man fast att spelarens identitet och pronomen i största möjliga mån ska respekteras. När de högre ligorna spelar match och spelarna har olika pronomen, löser man situationen genom att använda ett könsneutralt språk om alla spelare.

När Jamie spelar tillsammans med sitt lag lämnas en lista över till kommentatorerna, med var och ens föredragna pronomen antecknat. Det finns inte någon särskild policy mot diskriminering i den lokala föreningen, men det beror snarare på avsaknad av trakasserier än brist på engagemang, poängterar Jamie.

–  Det har bara hänt en mindre incident en gång. Det var en spelare som råkade använda fel pronomen. Vi hade en diskussion om att ta fram en policy efter det, för att hantera trakasserier, men det dog ut lite. Det är väl beviset på att vi inte har så mycket sådant i laget, säger Jamie och ler.

Vad kan den breda idrottsrörelsen lära sig av roller derbyn?

– Att det är ganska lätt att vara inkluderande. Min uppfattning är att många tror att det är krångligt. Det räcker med att ha pronomenrundor och att visa respekt och låta alla vara med, oavsett vilket kön som står i ens pass. Mer än så behöver en inte göra