Erfarenheter, fakta och tips

Idrott och fritidRFSL

110 personer med transerfarenhet svarade under sommaren 2019 på två enkäter: en för de som idrottar och en för de som inte deltar i föreningsidrott. Enkäten spreds via RFSL:s sociala medier och var utformad på så sätt att man kunde utveckla sin svar genom citat eller kortare berättelser. De som deltog fick också ange om de ville ställa upp på djupintervjuer. Resultatet blev 10 intervjuer som redovisas nedan, tillsammans med siffror och kommentarer från den kvantitativa studien.

omklädningsrum

Deltagarna

Av de som idrottar är de flesta födda på 80- och 90-talet och av de som inte idrottar är de flesta födda på 90-talet. I några fall har en förälder svarat i sitt barns ställe.

En övervägande andel, 78%, bland både de som idrottar och de som inte idrottar har tilldelats könet flicka vid födseln. Bara 22% har tilldelats könet pojke. 

Idag definierar sig totalt 12% som flicka, 40% som pojke och 48% som till exempel ickebinär, intergender, så lite som möjligt, queerkönad, trans, genderfluid, genderqueer, agender, femme-presenting, ickebinär kille, ickebinär transman, ickebinär transmaskulin.

De flesta anger att omgivningen känner till könsidentiteten och bara en uppger att ingen känner till den.

44% anger “annat” som sexuell läggning, 15% att de är bisexuella, 12% heterosexuella, 24% homosexuella, och 5% vet ej.

13% bor på landsbygden, 22% i en liten stad, 20% i medelstor stad, 4% i Malmö, 14% i Göteborg och 27% i Stockholm.

Deltagarna är aktiva inom ett brett spektrum av idrott. 6% idrottar på elitnivå, 77% på motionsnivå och 17% vet ej. De flesta tränar tre, fyra dagar i veckan, och 66% har angett att de idrottar i en förening. 74% av dem som tävlar har angett att det är i den könskategori de vill tävla i.

Av de som angett att de inte idrottar är det 37% som motionerar på egen hand, framförallt med gym/styrketräning, cykling och löpning. 19% motionerar eller tränar inte. 49% har inte svarat på frågan. 

Av de som idrottar beskriver en majoritet sin psykiska, fysiska och sociala hälsa som bra. Av de som inte idrottar beskriver en majoritet sin psykiska, fysiska och sociala hälsa som dålig.

Det finns en stor underrepre­sen­tation av svarande med en annan bakgrund än svensk. Särskilda rekryteringsinsatser gjordes för att nå fler ur denna målgrupp men tyvärr kvarstår en underrepresentation. Detta kan bero på att kanaler för att nå målgruppen saknats, men också på att det kan finnas en underrepresentation av transpersoner med annan bakgrund än svensk som deltar i föreningsidrott.

Könsdysfori och brist på könsbekräftande vård

Könsdysfori kan beskrivas som en stark och ihållande känsla av att vara tilldelad fel kön. Ofta är denna känsla förknippad med ett psykiskt lidande och kan medföra en nedsatt förmåga att fungera i vardagen. Det är många som anger könsdysfori som en orsak till att de slutat idrotta eller aldrig börjat idrotta. Flera säger också att de avstår från idrott i väntan på könsbekräftande vård.

57% av de svarande som angett att de idrottar säger att de någon gång avstått från att idrotta på grund av hur de har blivit bemötta eller riskerat att bemötas utifrån köns­identitet/könsuttryck kopplat till könsdysfori eller brist på vård. 14% av de som inte idrottar har tidigare idrottat men slutat på grund av könsdysfori eller att de ännu inte fått vård. Lou, 20 år, beskriver det som att den “fysiska och sociala könsdysforin blev för stark”.

32% av de som inte idrottar anger också könsdysfori och/eller brist på könsbekräftande vård som en orsak till att de inte börjat idrotta. Vide, 22 år, har till exempel alltid varit obekväm med att träna i grupp på grund av den låga självkänslan:

– Jag har ofta känt mig obekväm med min kropp. Sedan jag insåg/accepterade att jag är genderqueer och kom ut har det känts ännu mindre tillgängligt.

Av de som inte idrottar anger 23% att tillgång till könsbekräftande vård skulle kunna få dem att börja träna. Isak, 15 år, ger ett exempel:

– Att genomgå en könskorrigering, framförallt att operera bort brösten.

Ett problematiskt förhållande till den egna kroppen gör sammanfatt­ningsvis att många väljer bort idrott. I vissa fall är det idrottssammanhanget i sig som beskrivs som mest problematiskt, för andra handlar det om att könsdysforin är så stark att den hindrar en från att leva livet fullt ut mer generellt i vardagen.

TIPS: Idrotten har en unik möjlighet att bidra till en subjektiv positiv kroppsuppfattning, där du värderar kroppen utifrån vad den kan göra och inte utifrån hur den till exempel ser ut. Erbjud en miljö där människor utifrån sina egna förutsättningar får chans att uppskatta det kroppen kan göra. 

Fel kategori, passar inte in

Många idrotter är könsuppdelade och både träning och tävling sker i dam- eller herrkategori. Även barn delas, ofta slentrianmässigt, in efter kön. Detta är dock inte praxis överallt och hela tiden. Inom små idrotter, särskilt på mindre orter, kan antalet utövare till exempel vara så få att det inte går att dela in efter ålder eller kön. Andra har medvetet tagit beslutet att inte separera barn i flick- och pojkgrupper.

I en del sammanhang kan icke-könsuppdelade verksamheter exkludera dem som är i minoritet. Om majoriteten av utövarna är cis-pojkar kan cis-flickor – och transpersoner – ha svårt att känna sig hemma och inkluderade. Då kan könsuppdelning vara bra, om det bidrar till att cis-flickor och transpersoner får ett tryggt sammanhang att utöva idrotten i.

I system där människor enbart delas in efter biologiskt kön utesluts dock transpersoner ofta helt från att delta. Eli, 8 år, vill egentligen spela fotboll, men alla klubbar föräldrarna tittat på är uppdelade i tjej/kille-kate­gorier.

– Eli kan tänka sig att spela med killarna, men vill inte ta fajten att få vara med, som ny i ett lag. Istället har vi valt idrotter som inte är uppdelade i pojk- och flickkategorier i låg ålder. Ett annat exempel är en period då vårt barn inte ville gå till simningen för att hen inte visste om det var ok för omgivningen att hen hade badbyxor istället för baddräkt.

Alla idrottare med transerfarenhet har inte en könsdysfori-diagnos. Men för dem som har det är tidsperspektiven långa. Efter att en könsdysfori-diagnos ställts får man tillgång till könsbekräftande behandling. För den som genomgår kirurgiska ingrepp behövs tid för återhämtning och läktid som kan påverka möjligheten till fysisk aktivitet. Hormonbehandlingen är lofta ivslång. 

Eftersom det handlar om lång tid då idrottsdeltagande kanske är svårt eller rent av omöjligt försämras utgångspunkten för ett fortsatt idrottande. 

Vad som är ännu allvarligare är att det finns indikationer på att män­niskor skjuter upp beslutet att söka könsbekräftande vård på grund av att man inte vill sluta idrotta. Ett sådant beslut kan få livsavgörande konsekvenser. Albin, 35 år, menar att det är en omöjlig ekvation:

– Få elitidrottare i rätt ålder har fått behandling som barn. De har antagligen hållit på med elitidrott inom sitt tilldelade kön och slutat för att transitionera och då kommer de ofta inte tillbaka, och framförallt inte på elitnivå. Det är nog omöjligt i många sporter. Då förlänger jag nog min karriär så länge det går och så länge jag är bekväm i mitt könsut­tryck och sen så släpper jag det.

Ickebinära riskerar vidare att aldrig passa in i den kategoriskt könsupp­delade idrotten och måste alltför ofta välja idrott utifrån vad som som är möjligt istället för utifrån vad som verkar roligt.

Åtta av de som angett att de idrottar säger att det de någon gång avstått på grund av hur de har blivit bemötta eller riskerat att bemötas utifrån en könsidentitet/könsuttryck kopplad till könsuppdelning. Liam, 17 år, har flera gånger avstått från att tävla på grund av sin könsidentitet: 

– I den senaste tävlingen jag var med på hade de upprop som vanligt, domaren skrattade åt mitt namn. Jag kände mig väldigt nedvärderad och därför avstår jag ofta från tävlingssituationer.

11% av de som idrottar säger att förändringar inom systemet kan göra idrotten mer tillgänglig för dem. Chris, 31 år, säger:

– Öppna upp för ickebinära. Ta bort tvåkönsindelningen om den inte absolut tjänar ett syfte som är vetenskapligt underbyggt.

12% av de som inte idrottar har tidigare idrottat men slutat på grund av könsuppdelning. Sixten, 51 år, har till exempel önskat träna hela livet men gav upp då han kom i puberteten eftersom han inte passade in.

33% av de som inte idrottar anger också könsuppdelning som en orsak till att de inte idrottar och 25% av de som inte idrottar anger att en mer flexibel uppdelning, blandade grupper eller könsneutrala kategorier, skulle kunna få dem att börja idrotta. Vide, 22 år, efterfrågar möjligheter att “träna i en situation där jag inte måste kategorisera mig som man/kvinna”. Sixten, 51 år, önskar en inkluderande förening “där jag accepteras och antingen får hänga med gubbarna, eller där herr och dam blandas”.

Det är tydligt att slentrianmässig könsuppdelning baserad på biologi och personnummer, utan alternativ, utesluter idrottare med transerfarenhet. Därför bör det vara av högsta prioritet att ta fram riktlinjer för hur detta problem ska angripas. Att komplettera med könsneutrala kategorier eller tillåta människor att delta utifrån egen definition måste inte utesluta en satsning på trygga sammanhang för till exempel flickor/kvinnor. 

TIPS

Läs RFSL:s rekommendationer kring hur föreningar och förbund kan arbeta med frågor som rör könsuppdelning.

Att arbeta med inkluderande idrott innebär inte att könsuppdelning aldrig är bra, bara att man måste ta hänsyn till transpersoners möjlighet att delta och att könsuppdelning inte bör ske slentrianmässigt.

TIPS

INTEGRITET: Under inga omständigheter får en idrottsutövande transpersons erfarenheter exponeras utan tillstånd. All medicinsk information ska behandlas konfidentiellt. 

MEDIA: Representanter för idrotten som kommunicerar med media bör få information om lämplig terminologi, korrekt användning av namn och pronomen och om aktuell policy.

LÄS MER

Du kan läsa mer om könsuppdelning i Genus och heteronormativitet inom barn- och ungdomsidrott, Könsmönster i idrottsdeltagande och regelverk inom idrott.

Lokalplaneringens betydelse

Idrottsanläggningar är ofta byggda så att man måste passera genom omklädningsrummen för att komma till själva träningslokalen. Omklädningsrummens uppdelning bygger ofta på tydliga könstillhörigheter. Det hör även ihop med felaktiga föreställning­ar om att sexuell attraktion endast kan uppstå mellan personer av olika kön eller att sexuella övergrepp enbart utövas av män mot kvinnor.

Albin, som är 35 år och bor i en medelstor stad, berättar att han ibland valt bort träning på grund av rädsla inför omklädningsrummen. Det har gått ut över hans mående och psykiska välbefinnande att avstå från träning. Han beskriver det som att han är rädd för hela omklädningsrumssituationen;  

– När jag började på testosteronbehandling och innan min mastektomi var det väldigt svårt med omklädningsrum. Jag brukade byta om inne i kvinnornas omklädningsrum, jag var inte bekväm med det men det kändes minst hotfullt. Sen kom det till en gräns när jag kände att det här kommer inte att funka. Folk tittade ganska mycket. Då bytte jag om innan eller på en tillgänglighetsanpassad toalett. Jag är inte bekväm i killarnas omklädningsrum heller, inte att duscha i alla fall. Det känns inte som en trygg situation.

Många utarbetar strategier för att uthärda den obehagliga situation som uppstår i omklädningsrummen. Det kan vara att byta om på toaletten, hemma eller att själv komma på speciallösningar. 

23% av de som angett att de idrottar säger att de någon gång avstått från att idrotta på grund av hur de har blivit bemötta eller uppfattat att de riskerat att bemötas kopplat till omklädningsrum. Alice, 31 år, säger:

– Jag har tidigare haft problem med idrott, bland annat på grund av omklädningsrum och mobbning.

En del vill gå in i “rätt” omklädningsrum utifrån sin könsidentitet, men är inte välkomna där eller oroar sig för att inte vara välkomna där. Andra väntar på könsbekräftande vård och passerar i dagsläget inte enligt sin könsidentitet. Ickebinära passar ofta inte in någonstans. För Vilde, 27 år, spelar även social ångest in:

– Det känns som att min köns­identitet blir bortpetad när jag går in i ett segregerat omklädningsrum, och min sociala ångest gör det svårt för mig att be om nyckel till ett enskilt rum.

5% av de som inte idrottar har tidigare idrottat men slutat på grund av problem kring omklädningsrum och 33% av de som inte idrottar anger också omklädningsrum som en orsak till att de inte idrottar. Leo, 29 år, vågar inte använda omklädningsrum eller testa nya pass och aktiviteter av rädsla för oförstående personal/motionärer. 

– Blir ofta granskad av nyfikna medlemmar och orkar inte alltid träna då i och med den mentala påfrestningen. Vill testa nya idrotter men vågar inte. 

Att könsuppdelade omklädningsrum utgör ett hinder för deltagande är tydligt, det positiva är att det finns många lösningar att ta till som kan undanröja hindret och skapa förutsättningar för likvärdigt deltagande. Det kan handla om bås där man både kan byta om och duscha, ett tredje könsneutralt omklädningsrum eller flexibla lösningar där samma omklädningsrum har flera olika sektioner. Det finns många sätt att arbeta med omklädningsrum, där flera olika behov tillgodoses.

45% av de som idrottar säger att omklädningsrum tillhör det område som kan förbättras inom idrotten. Andrea, 38, har ett förslag: 

– Att införa könsflexibla omklädningsrum eller åtminstone privata duschmöjligheter, inte bara bakom ett sladdrigt halvtransparent dusch­ draperi, inne i de könade omklädningsrummen.

19% av de som inte idrottar har angett att de skulle kunna tänka sig att börja idrotta med en annan typ av omklädningsrum. 

I princip alla som deltagit i undersökningen har ett problematiskt förhållande till omklädningsrum. Även om idrottsföreningar inte själva äger eller utformar de lokaler som man vistas i måste denna problematik beaktas i dialog och samarbete med lokalförvaltare. 

TIPS

Alla ska kunna använda det omklädningsrum, den dusch och toalett som överensstämmer med könsidentiteten.

Alla omklädningsrum bör erbjuda några privata och separata omklädningsbås, duschar och toaletter. 

Informera på hemsidan om hur omklädningsrummen ser ut och vilka alternativ som finns.

Vid nybygge och renovering kan din förening vara med och påverka, i samarbete med skolor, kommuner och andra aktörer, så att lokaler ses över och utformas tillgängligt.

Mobbning och minoritetsstress

Några har varit utsatta för mobbing, andra upplever en känsla av utanförskap eller känner rädsla och otrygghet. En del är så oroliga för hur de ska bli bemötta att de inte ens vågar prova idrott.

Att som del av en minoritetsgrupp vara utsatt, eller behöva vara på sin vakt och beredd på att bli utsatt eller ifrågasatt, leder för många till en psykosocial stress. Wilma, 28, beskriver det så här:

– Hypervaksamhet hela tiden. När jag tittar ut över en folkmassa ser jag alltid blickarna, kroppsspråket, jag pekar ut farozoner.

Det är den stressen som kallas minoritetsstress. I samhället finns starka normer kring kön, som gör att transpersoner osynliggörs och exkluderas men också utsätts för fördomar, okunskap, hat, trakasserier och våld.

Även vardagliga, mer eller mindre subtila, negativa händelser kan bidra till minoritetsstress. Det kan vara blickar, frågor och kommentarer som speglar oförståelse eller fördomar. Den som bidrar till detta är ofta omedveten och det kan vara svårt för den som utsätts att sätta fingret på vad som är fel. Det kan vara händelser som ofta upprepas och bildar ett negativt mönster. Välmenande men olyckliga kommentarer kan också förstärka normen, som till exempel: “Är du trans, vad spännande”. Även privata och intima frågor kan befästa normen om vems privatliv och kropp som förtjänar respekt.

19% av de som idrottar säger att de någon gång avstått från att idrotta på grund av mobbing eller otrygghet. Mika, 22 år, avstod länge från att idrotta helt:

– För att jag inte visste vart jag skulle passa in eller hur jag skulle bli bemött. Kompromissen blev till slut att jag började idrotta men har bara kommit ut för en av mina lagmedlemmar.

53% av de som idrottar säger också att frågor som rör mobbning och otrygghet tillhör det område som kan göras bättre inom idrotten för dem. Mika fortsätter:

– Många klubbar har en allmän värdegrund om att respektera varandra, men jag tror det skulle hjälpa att säga mer konkret att ”transpersoner är välkomna och SKA respekteras”.

Leo, 29 år, understryker vikten av “enkla statements”, som till exempel en prideflagga i lobbyn:

– Välkomnande ord och uttryck. Fokus på funktion och inte på kön. 

Neutrala omklädningsrum. Tydlig handlingsplan mot kränkande beteenden. Möjlighet att leka/tävla utanför könstillhörigheter.

9% av de som inte idrottar anger mobbning och otrygghet som en orsak till att de inte idrottar. De sammanfattar med ord som ”transfobi”, ”utfryst” och ”otrygghet”.

30% av de som angett att de inte idrottar säger att ett bra bemötande, inkludering, förändrade attityder och ökad trygghet skulle kunna få dem att idrotta. Edvin, 13 år, beskriver det så här:

– Ett ställe där man fick vara den man är liksom. Ett ställe utan fokus på kön. Även innan och efter träning.

Och Belle, 22 år, säger:

– Om jag fick spela som kvinna, och hitta en bra plats där jag inte behöver vara rädd. Det första får jag inte och det andra orkar jag inte leta efter.

Flera vet inte vart de ska vända sig om de blir utsatta för trakasserier, jamie, 30 år:

Jamie – Jag tror att jag skulle försöka vända mig till styrelsen inom föreningen först. Men utöver det, om de inte skulle reagera, då vet jag inte vart jag skulle vända mig någonstans. 

Intervjuare – Hur tycker du att idrottsrörelsen i stort hanterar frågor gällande transpersoners villkor, transfobi och diskriminering?

Jamie – Det finns väl typ inte? 

Intervjuare: Det finns ingen sån hantering?

Jamie – Inte vad jag har sett eller hört av så. Jag tror att det är väl därför många transpersoner drar sig för att utöva sport.

Flera beskriver sina erfarenheter med ordet mobbning, men de allra flesta är oroliga för vad som skulle kunna hända. Det går att beskriva det som att de samlade, berättade erfarenheterna har en avskräckande effekt. Roller derby beskrivs som en trygg idrott, men den generella känslan får ändå beskrivas som att man känner sig otrygg i idrottssammanhang.

FAKTA

Det är viktigt att vara medveten om att en kommentar eller en fråga som du ställt i all välmening, kan vara en fråga som personen har fått höra otaliga gånger tidigare. Det kan upplevas som både tröttsamt och
som ett ifrågasättande.

TIPS

Gör det tydligt på hemsidan och i andra informations­kanaler vart man som idrottare kan vända sig när man utsatts för diskriminering.

Pronomen

Pronomen är ord som andra använder om en person istället för namn. Hen, hon, den och han tillhör ordklassen personliga pronomen i tredje person. 

För de flesta är det viktigt att andra använder det eller de pronomen de önskar. Att bli omnämnd med fel pronomen eller andra könade ord (som syster, pojkvän eller uttryck som ”hej tjejer”) kan skapa obehag. Att istället bli omnämnd med rätt pronomen kan främja det psykiska välmåendet. Cim, 32 år, beskriver hur tränare och träningskompisar till största delen använder rätt pronomen:

– Man märker vilka som är ovana, att det tar ett tag för dem. Men folk är ofta väldigt duktiga på att rätta varann i derby. I alla fall där jag har varit, det har varit väldigt skönt för mig att inte behöva ta i det själv.

I en drömsituation skulle man inte köna alls;

– Att man inte könar en. Alltså jag tycker inte ens att man behöver köna generellt när man pratar. I min förra förening var vi väldigt duktiga på att, när vi till exempel gick igenom övningar och så, använda ett okönat språk när vi fick höra vad en spelare skulle göra och inte göra.

När man funderar över sin könsidentitet eller ska börja leva i enlighet med sin könsidentitet är ett nytt pronomen ofta ett stort och viktigt steg. Ibland ändras pronomen samtidigt som ens förnamn, ibland inte. 

Människor gör på olika sätt för att meddela att det är ett nytt pronomen som gäller. En del skriver en statusuppdatering på Facebook, andra berättar för några i sin omgivning och ber dem sprida ordet till fler. 

TIPS

Att använda rätt pronomen är att visa respekt. Alla kan såklart råka säga fel ibland. Då är det bara att be om ursäkt och rätta sig. 

PRONOMENRUNDOR

Ett sätt att skapa trygghet är att använda pronomenrundor. Det innebär att alla deltagare får presentera sig med namn och pronomen (exempelvis hon, hen, han, den). Det är för att säkerställa att alla deltagare blir omnämnda med rätt pronomen. Men pronomenrundor passar inte alltid. De måste också genomföras på rätt sätt för att inte bli kontraproduktiva och istället skapa otrygghet för transpersoner. Tänk därför på att:

Förklara tydligt för gruppen varför ni har en pronomenrunda. Berätta vad pronomen är och att ni har rundan för att det aldrig går att veta vilket/vilka pronomen någon annan har men att det är viktigt att bli omnämnd med rätt pronomen.

Säg att det alltid är okej att säga “pass”. Ingen ska behöva berätta sitt pronomen om den inte vill

Om deltagare skämtar bort pronomen-rundan, markera snabbt att det inte är okej.

Kom också ihåg att det kan finnas deltagare som inte vågar vara öppna med sitt pronomen och att ens pronomen kan förändras över tid.

Kläder

I en del idrotter har män och kvinnor olika kläder. Även om klädkoder inte alltid finns inskrivna i idrottens regelverk finns det starka normer kring klädsel som kan försvåra deltagande för idrottare med transerfarenhet. Det kan handla om hur kläderna ser ut och vilken funktion de har eller saknar, men också om vilka storlekar som finns tillgängliga.

4% av de som idrottar säger att andra kläder skulle underlätta. Elias, 19 år, har problem med storlekarna på kläderna:

– Allt är för långt eller trångt över formerna.

7% av de som inte idrottar anger kläder som en orsak till att de inte idrottar. Claude, 26 år, säger:

– Det är dyrt med kläder och jag är ett freak redan utanför en lokal med snortajta kläder.

4% av de som inte idrottar säger att de skulle kunna tänka sig att börja idrotta med andra kläder. Toni, 21 år, beskriver vad som skulle underlätta för honom i simhallen:

– Tillgänglighet till rimliga badkläder, till exempel en binder som fungerar i vatten och som godkänns av simhallen.

FAKTA

Många killar och en del ickebinära som inte genomgått mastektomi använder binder. Det är ett särskilt plagg som plattar till och jämnar ut brösten så att de inte ska synas. En del uppger att det är ett problem att bindern kan göra det svårt att andas, särskilt vid ansträngning.

TIPS

Idrottare bör tillåtas att klä sig lika bekvämt som andra, i enlighet med sin könsidentitet eller efter könsuttryck. Behovet av könade klädkoder bör utvärderas. 

Kläderna bör utformas för att passa olika kroppstyper och ett stort utbud av storlekar bör finnas tillhands.

Någon som visar vägen

Förebilder är viktiga eftersom de visar på möjligheter. Det finns få öpp­na transpersoner inom idrotten och några av de mest omskrivna svenska idrottarna har i samband med att de kommit ut som trans också avslutat sina elitsatsningar. Det visar på att det är svårt att vara idrottare och transperson. Att det blir stor medial uppståndelse kring de få som faktiskt kommer ut kan också göra att man inte vill eller vågar vara öppen.

Hela 72% av de som idrottar har angett att de saknar idrottare med transerfarenhet som förebilder, 28% anger att de har förebilder. 

Några av de förebilder som nämns är: Aleksei Weaver, Andreas Krieger, Balian Buschbaum, Chloie Jönsson, Jaycee Cooper, Kian Sigge, Sam Swords, The Smacktivist, Lukas Svärd och vänner som idrottar på olika nivåer. Chris Mosier nämns av flera, samt de svenska idrottarna Leon Reuterström, Loui Sand och Noel Filén Hammarström. 

TIPS

Tänk på representation på hemsidan och i tryckt material. En bild på en öppen transperson inom idrotten är ett enkelt sätt att bidra till inkludering.

Ekonomiskt utsatt grupp

Det finns indikationer på att transpersoner kan utgöra en ekonomiskt utsatt grupp, särskilt unga. Andelen arbetslösa är högre än i befolkningen i sin helhet och många är låginkomsttagare. En del upplever också att de inte har möjlighet att få ekonomisk hjälp av närstående.

9% av de som inte idrottar anger ekonomi som en orsak till att de inte idrottar. Jean, 31 år, har svårt att ta sig för saker på grund av utmattning och kronisk värk:

– Skulle behöva parallell hjälp från sjukgymnast, men har haft svårt att hitta en jag trivs med, och det är så rörigt att ha med vården att göra. Går på soc, har inte råd.

11% av de som inte idrottar anger att bättre ekonomi eller billigare träning skulle kunna få dem att börja idrotta. Dana, 44 år, säger:

– En ny binder, så fort jag får råd med en ska jag börja träna igen.

TIPS

När idrotten anpassas för att nå människor i ekono­misk utsatthet, tänk på att transpersoner kan ingå i denna målgrupp.

Queer träning och inkluderande platser

Idrott behöver inte vara förknippat med otrygghet och utanförskap. Inom vissa idrotter har man inte bara lyckats skapa en välkomnande miljö utan också en miljö som upp­levs som en slags frizon: en trygg plats där man skapar sociala band och får möjlighet att utvecklas och stärkas i sin identitet. Albin, 35 år, ger två exempel:

– Vissa förbund är bra på att inkludera transpersoner. Jag tänker att rollerderby är ett jättebra exempel på det. Som en öppen sport. Amerikansk fotboll verkar också har jobbat ganska mycket med detta. Det är ju såklart lättare att inte vara ensam.

Att känna sig välkommen är givetvis en förutsättning för att vilja lägga tid och engagemang på sin idrott. Wilma, 28 år, vill engagera sig, men där hon är välkommen:

– Jag ska hitta någonting som faktiskt inkluderar mig och ger mig rättvisa, som förtjänar min tid och energi, för jag har engagemang och tid och energi och passion som jag kan göra skitmycket med. Varför ska jag välja en gammal gubbstrutt-sport som inte vill ha mig?

Man kan anta att behovet av trygga rum generellt är stort hos gruppen. Bobbie, som är 29 år och som idrottar, menar att särskild träning för transpersoner eller queers skulle kunna göra idrotten bättre. 

– Transseparatistiska t­ränings­plats­er/aktiviteter, gärna med fokus på att må bra.

19% av de som inte idrottar säger att en separatistisk miljö skulle kunna få dem att börja idrotta. Emil, 25 år, håller med Bobbie ovan:

– Om det fanns ett separatistiskt ställe skulle det vara en god grund. Personligen skulle jag nog känna mig mer bekväm i alla träningsmiljöer om jag fick komma igång på en plattform där jag enbart kunde fokusera på träningen och mindre på allt runt omkring.

Det finns givetvis också en kompetens bland idrottarna själva som kan fångas upp och kanaliseras för att locka fler deltagare.

Intervjuare – Är du medlem i någon hbtq-organisation?

Wilma – RFSL Ungdom och RFSL. Bra grejer.

Intervjuare – Varför är du med hos dem?

Wilma – De fajtas bra med policys och lagförslag, de gör ett bra jobb. 

Intervjuare – Och om RFSL ordnade idrottsaktiviteter, skulle du delta i dem?

Wilma – Absolut, jag kan lära ut skitbra.

TIPS

Upplevs din förening eller idrott som en inkluderande miljö av idrottare med transerfarenhet? Dra nytta av det, ni kan tjäna som exempel för andra.

Känner du till om din förening alltid upplevs som inkluderande och trygg? Kanske kan det vara en idé att börja med att skapa särskilt trygga mötesplatser för idrottare med transerfarenhet, ledda av andra idrottare med transerfarenhet.

Tre elitidrottare skickar en hälsning till andra idrottare med transerfarenhet

Sammanfattande tips

• Dela inte slentrianmässigt in barn i pojk- och flickgrupper.

• Utgå inte från att alla är cis bara för att ingen säger att hen är trans.

• Utgå inte från att du vet vilket pronomen någon föredrar.

• Säg inte bara ”alla är välkomna” utan var tydlig med att transpersoner är lika välkomna som andra.

• Säkerställ att alla har en trygg plats för att byta om och duscha. Duschar bör vara avskilda. Ingen ska behöva byta om i ett rum som är märkt för personer med en annan köns­identitet.

• Säkerställ att ingen känner sig rädd för eller oro inför omklädningsrummet.

• Ha inte aktiviteter så som lagsnack i omklädningsrum eller på platser 

som inte är tillgängliga för alla deltagare.

• Se till att det finns information på hemsidan om på vilka sätt er förening är transinkluderande.

• Stötta transpersoner, hjälp att manövrera i förbunds- och tävlingsregler och se till att andra deltagare, domare eller tränare inte behandlar någon illa.

• Läs på om minoritetsstress och vad ni kan göra för att minska den på och runt träningen. Var medvetna om att en miljö kan vara otrygg för någon även om ingen säger eller gör något som uppenbarligen är kränkande. Istället för att bekämpa otrygghet, försök att aktivt skapa trygghet.

• Se till att alla vet vart de kan vända sig om de blir illa behandlade.

• Var medveten om att könsbekräftande vård kan medföra fysiska problem i samband med idrott.

• Tänk på representation på nätet och i tryckt material. En bild på en öppen transperson inom idrotten är ett enkelt sätt att bidra till inkludering.

• Förbund bör ha kunskapsunderlag och regelverk för att ge utrymme åt transpersoner inom idrotten. Det duger inte att vänta tills det är skarpt läge.

Tre eliidrottare hälsar att det är dags för förändring