100 fel i “Om könets existens”

TransRFSL

RFSL har skrivit en debattbok för att bemöta 100 av de felaktigheter vi hittat i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens”. Hennes bok har fått stor spridning och hon har fått stort utrymme i media för sina åsikter om kön och transpersoners existensberättigande. Därför tycker vi att det är viktigt att visa på alla de felaktigheter som boken innehåller.

Rapportens författare Cal Orre och Edward Summanen står framför en stenmur.

Författarna Cal Orre och Edward Summanen.

 

Många är rena faktafel, andra är citat som Ekman återgett inkorrekt eller delar av citat som utelämnas, och rapporter som feltolkas. Det rör även felaktigheter i form av att central kunskap och forskning utelämnas eller att en skev bild ges då Ekman har valt bort avgörande information.

I vissa fall rör felaktigheterna att Ekman presenterar sin åsikt som en objektiv sanning, att hon använt opålitliga källor eller att hon väljer att misstolka ett budskap som hon sedan framför till läsaren. Läsaren blir på detta sätt vilseledd och får en inkorrekt bild av samtiden samt inte minst av transpersoners livsvillkor.

Här listar vi några exempel på felaktigheter (referenser hittar du i pdf:en). Hela boken hittar du för nedladdning här.

(sida 27)
Tar man bort den materiella bas som tidigare varit grunden för kön, nämligen könscellerna, återstår föga annat än stereotyper och kulturella normer. Dessa får nu ersätta könscellerna som den bärande stommen i begreppet kön.

Det är inte stereotyper och kulturella normer som utgör den bärande stommen i begreppet kön. Det är könsidentiteten. Vi är medvetna om att hela boken handlar om att förringa könsidentitet då Ekman anser att detta är något som varken bör beaktas eller respekteras, men det är ett faktum att könsidentitet är högst konkret i människors jag och identitet, även om Ekman vill vägrar att se detta.

Ekman använder Nationalencyklopedins definition av kön för att göra en poäng, så då gör vi samma. Så här skriver NE om könsidentitet: “Könsidentitet är det kön man själv upplever att man har, oberoende av vilket biologiskt och socialt kön andra anser att man har.”

Den materiella bas som Ekman upplever tagits bort lever väl ändå i högsta grad? Juridiskt kön tilldelas fortfarande utifrån kropp (könsorganens utseende, det är inte könscellerna som avgör) till varje barn som föds i Sverige.

Transpersoner likväl som cispersoner är också olika: alla passar inte in i stereotyper eller följer normer kring kön. Verkligheten omkring oss visar att kön är en bredd av olika sätt att vara på.

(sida 67, faktafel)
Om utredningen “Transpersoner i Sverige”: Varför alla personnummer ska bort på grund av att mindre än 0,5 procent av befolkningen sägs må bättre då diskuteras inte heller.

Utredningen “Transpersoner i Sverige” föreslår på sidan 23 att regeringen ska tillsätta en utredning i syfte att utreda möjligheten till ett tredje juridiskt kön i Sverige samt därmed ett införande av könsneutrala personnummer. Ingenstans står det att alla personnummer ska bort, inte heller står det att juridiskt kön ska tas bort helt. På sidan 489 står “Med nödvändighet måste en sådan utredning utreda möjligheten att införa helt könsneutrala personnummer, se över hur juridiskt kön kan registreras på annat sätt i folkbokföringen, samt beakta vikten av att kunna samla in relevant statistik, för att kunna fortsätta att analysera ojämlikhet som grundar sig i könstillhörighet.”

(sida 70)
Om utredningen “Transpersoner i Sverige”: Något mycket intressant händer i utredningens syn på intersexpersoner och transpersoner. De nämns ofta i samma andetag och som om de vore samma grupp, förutom i ett avseende: medicinska ingrepp. Operationer på barn med intersexvariation beskrivs som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Utredningen citerar en FN-rapport som i det närmaste jämställer dem med tortyr: man bör lagstifta bort möjligheten att utföra ”irreversibla, normaliserande ingrepp och ofrivillig sterilisering, vilket leder till lidande och stigmatisering”. Men när liknande ingrepp görs på de barn som benämns transpersoner heter det istället att det är en rättighet. Behandlingen, som det kallas, ”syftar till att anpassa kroppen så att ett normaltillstånd uppstår”– vilket låter snarlikt de ”normaliserande ingrepp” som fördöms av FN när det gäller intersexpersoner. Att operationerna även här är irreversibla och ofta leder till sterilitet är med ens ingen orsak till oro. Tvärtom uppges det stora problemet vara långa väntetider.

Nyckelordet här är ofrivillig. Intersexrörelsen har i många år kämpat för att slippa ingrepp som man inte själv är gammal nog att samtycka till. Kirurgiska ingrepp för att “normalisera” kroppar sker ofta innan två års ålder. Det är dessa ingrepp som utredningen lyfter som problematiska. Liknande ingrepp görs inte på transpersoner. Det är inga transpersoner vars könsorgan opereras när de är 1-2 år gamla. Det är 18-årsgräns på underlivskirurgi i Sverige.

(sida 77)
Om böcker om transerfarenheter: Faktum är att homosexualitet i dessa böcker beskrivs som ett tidigare obotligt problem som nu har fått sin lösning: könskorrigering.

Ekman har en tes om att homosexuella blir heterosexuella i och med transition och hon ignorerar allt som skulle kunna motsäga den här tesen. Det som Ekman har missat är att väldigt många transpersoner inte är heterosexuella. Alla transpersoner som är queera, homosexuella, bisexuella, pansexuella etc lyser med sin frånvaro i Ekmans text. I folkhälsomyndighetens studie från 2015 om transpersoners hälsa var det bara 19 procent som definierar sig som heterosexuella. De som svarade på den enkäten var transpersoner både före och efter transition, och transpersoner som inte alls vill få medicinsk behandling. En mångfald av personer och sexualiteter helt enkelt.

(sida 84)
Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.

(sidan 84)
Könsorganen har inget med kön att göra – ändå måste de korrigeras för att “matcha” könsidentiteten.

Ekman väljer att ignorera att transrörelsen de senaste femton åren (minst) har slagits för att vi ska få vara på olika sätt. Att vi inte ska behöva passa in i stereotypa kvinno- eller mansroller för att exempelvis få tillgång till vård eller få respekt i samhället. Vi har slagits för ickebinäras rätt till vård. Vi har slagits för att personer som behöver vissa delar, men inte alla delar, av den könsbekräftande vården ska kunna få vård. Vi har slagits för att du kan se ut hur som helst och ändå definiera dig som man (eller något annat kön). Vi har slagits för att få slippa underlivsoperationer som man inte vill ha. Det är därför RFSL och andra transrättsorganisationer tycker att det vore rimligt att få ändra juridiskt kön utan några medicinska behandlingar. Det här väljer Ekman att genomgående bortse från i hela den här boken.

Inom svensk sjukvård idag är det ingen som kräver underlivskirurgi, men tyvärr såg det ut så fram till 2013. Man behövde genomgå underlivskirurgi för att få ändra sitt juridiska kön. Det om något är normativt (och integritetskränkande) och något som RFSL har kämpat hårt för att få bort. Däremot behöver vissa transpersoner underlivskirurgi för att må bra, och då tycker vi att man ska kunna få tillgång till det. Det är inte svårare än så.

Det är ingen som säger att det är fel att ha klänning och snopp. Många barn bryter mot normer kring kön utan att vara transpersoner eller ha könsdysfori. Vården strävar inte efter att genomföra kirurgiska ingrepp på små barn som bryter mot normer kring kön, som Ekman hävdar.

(s 127, faktafel)
Om könsbekräftande vård för unga: Plötsligt är de överallt: barn och unga som vill könskorrigeras. [..] I Sverige har antalet barn och unga som fått diagnosen könsdysfori ökat med flera tusen procent det senaste årtiondet. De har dessutom blivit allt yngre. För femton år sedan var det knappt en om året i gruppen 10–12-åringar som fick diagnosen könsdysfori. Nu är det flera i veckan. Och nästan alla är flickor.

Man kan inte söka i Socialstyrelsens statistikdatabas efter barn mellan 10-12 år. Men när man söker efter barn 10-14 år som fått någon av diagnoserna under F64 (Könsidentitetsstörningar) kommer följande data fram:

Antalet 10-14 åringar som fick diagnos om könsdysfori 2019 var 108. Av dessa hade 67 personer kvinnligt juridiskt kön, 41 hade manligt juridiskt kön. Det betyder att det är två per vecka ungefär som får diagnosen och att det är ganska jämnt mellan könen.

Att dessa 103 ungdomar är “överallt” är en grov överdrift av Ekman.

Sedan 2009 har antalet i denna åldersgrupp som fått diagnosen ökat från 6 till 108. Det är procentuellt en stor ökning, men i faktiskt antal är det fortfarande en väldigt liten grupp. Som Ekman skriver är det ingen som i nuläget vet exakt varför vi ser denna ökning. Men vi anser att det, oavsett vad orsaken visar sig vara, är viktigt att personer med könsdysfori tas på allvar och får tillgång till nödvändig vård.

(sida 135)
Om läkemedelsindustrin och pubertetsblockare: Andra läkemedelsbolag ville inte vara sämre. Pfizer, AbbVie och andra gav sig in i leken och sponsrade studier och konferenser på temat medicinskt skapande av kön.

Ekman hänvisar till hemsidan National File som källa till detta påstående. National file skriver själva på sin hemsida: National File is a bold new media project, founded in August of 2019, focused on hard news regarding cultural movements, political issues, the tech industry, and other topics pertaining to the New Right.

Så sidan är en nyhetssida för “den nya högern” i USA. Vid en snabb googling hittar man sidan Media Bias/Fact Check som går igenom olika medier och deras trovärdighet. De bedömer att National File är “foliehatt” i konspirationsteorisnivå på en skala från mild till foliehatt, de bedömer också att deras rapportering har en låg faktamässig riktighet.

(sida 138, faktafel)
Om könsbekräftande vård för unga: Studier visar att pubertetsblockerare kan försämra minnet och andra hjärnfunktioner, och att långtidsminnet inte förbättras när behandlingen avslutas.

Källan är: Hough, D., et al., ”Spatial memory is impaired by peripubertal GnRH agonist treatment and testosterone replacement in sheep”, Psychoneuroendocrinology vol. 75, 2017, s. 173–182.

Det är EN studie, som handlar om FÅR.

(sida 141, faktafel)
Om könsbekräftande behandling för unga: I en amerikansk studie på ungdomar som hade förskrivits både pubertetsblockerare och hormoner hade samtliga blivit infertila.

Det här är en ren lögn. Studien handlar inte om ungdomars infertilitet alls. Artikeln handlar om en enkät till föräldrar och transungdomar om hur mycket de vet om fertilitet. Ingenstans står det något om ungdomarnas faktiska fertilitet. Studiens syfte var att mäta attityder till fertilitet bland transungdomar (med och utan autismspektrumdiagnoser) och deras föräldrar. Artikeln är ärligt talat intressant och läsvärd, men kan inte användas på det sätt som Ekman gör.

(sida 168)
Överläkaren Cecilia Dhejne, ansvarig för den transmedicinska vården på Anova,
utsågs till ”Årets Transhjälte” på Pridefestivalen 2017. Att en läkare som gjort om många homosexuella till hetero får ett hbtq-pris är onekligen en historisk twist.

Detta påstående är otroligt magstarkt och rent ut sagt kränkande.

Cecilia Dhejne har jobbat inom den könsbekräftande vården sedan 1999. Hon har förmodligen mött fler transpersoner med könsdysfori än någon annan i Sverige. Hon har forskat kring könsdysfori och försöker på olika sätt göra vården bättre. Det är därför inte konstigt att hon fick pris som Årets Transhjälte 2016 (inte 2017) från transföreningen FPES.

Vården gör inte om någon från homosexuell till heterosexuell. Könsbekräftande vård handlar inte om sexualitet utan könsidentitet. Ekman har även fundamentalt fel i att majoriteten av personer som genomgår könsbekräftande vård skulle “bli” heterosexuella. Tvärtom verkar bisexualitet vara den absolut vanligaste sexuella läggningen i de svenska studier som finns om transpersoners sexuella hälsa.

(sida 170)
RFSL tonar konstant ner riskerna med hormoner och ingrepp och motarbetar även forskning på området.

RFSL motarbetar definitivt ingen forskning och undrar var Ekman hittar belägg för detta? Däremot ifrågasätter vi ibland undermålig forskning, vilket Ekman också borde göra. När det gäller att tona ner risker av hormoner är det inte heller något vi håller med om.

(sida 170)
Om RFSL: Från att försvara homosexuellas rätt att slippa sjukförklaras har RFSL blivit den mest drivande för att medicinskt och kirurgiskt göra om människor.

RFSL är inte drivande i att göra om människor. Däremot anser vi att personer i behov av vård ska få tillgång till den.

(sida 183)
Ingen frågar sig om det kan vara något i vår samtid som gör att unga kvinnor flyr kvinnligheten en masse.

En masse är väl överdrivet. Totalt år 2019 fick 4326 personer en könsdysfori-diagnos totalt. Av dessa var 1188 unga (under 25) med kvinnligt juridiskt kön. Totalt 2019 fanns det enligt SCB 1 440 829 personer med kvinnligt juridiskt kön under 25 år. Det betyder att 0,08 procent av alla unga med kvinnligt juridiskt kön fick en könsdysforidiagnos 2019. Det är inte en masse.

Det handlar inte heller om unga kvinnor som flyr kvinnlighet, det är barn och unga med könsdysfori hon pratar om. Det är personer av olika juridiskt kön som lider av könsdysfori.

(sida 186-187)
Samma sak kom University of Birmingham fram till i en sammanställning av hundra medicinska studier av människor som genomgått könskorrigering: det fanns inget robust medicinskt bevis för att könskorrigering leder till ett bättre mående.

Det är intressant att Ekman väljer att citera en artikel i The Guardian om en undersökning från 2004 som bevis för att könsbekräftande vård inte leder till bättre hälsa. Den forskningsartikel som hänvisas till hade dessutom beställts av The Guardian. Det finns heller ingen länk till själva undersökningen, så det går inte att utröna hur forskningen har utförts.

Det har hänt så himla mycket sedan dess. Både med den könsbekräftande vården och inom forskningen.

Bland annat publicerades 2016 en forskningsöversikt som kom fram till att:

“It indicates that, although the levels of psychopathology and psychiatric disorders in trans people attending services at the time of assessment are higher than in the cis population, they do improve following gender-confirming medical intervention, in many cases reaching normative values.”

(sida 228)
Om att cispersoner kan ha privilegier som transpersoner saknar: Ska vi dra analysen till sin spets är även en flicka som könsstympas vid nio års ålder och gifts bort vid tolv en cisperson och därmed privilegierad: hon behandlas i enlighet med sitt kön. En flicka som utsätts för sexuella övergrepp just för att hon är flicka är också privilegierad – hennes sexpartners vet vad de ska kalla hennes kön: fitta! Och även en homosexuell man i Saudiarabien eller Uganda betraktas enligt denna tolkning som ”normal, naturlig och frisk” och åtnjuter många privilegier.

Cispersoner kan ha fördelar som transpersoner saknar. Det betyder inte att allt som sker i en cispersons liv är ett privilegium eller att exakt alla cispersoner har samma fördelar. Även cispersoner påverkas eller förtrycks av andra strukturer som sexism, rasism eller homofobi. Cisprivilegier är inte att enbart behandlas i enlighet med sin könsidentitet. Cisprivilegier kan exempelvis vara att slippa sterilisering för att kunna ha rätt juridiskt kön, få automatiska kallelser för cellprovtagning eller slippa få sitt pronomen ifrågasatt. Därmed inte sagt att ciskvinnor och cisflickor aldrig kan vara utsatta. Det är heller ingen tävling i vem som är mest utsatt.

(sida 250)
Om transpersoner (transkvinnor) som begår brott: Vad som händer här är att så fort en man själv beslutar sig för att han är kvinna försvinner vår möjlighet att benämna honom.

Transpersoner kan begå brott. Vissa transpersoner kan vara riktigt vidriga, precis som cispersoner kan vara det. De fåtal brottslingar som ändrar kön från man till kvinna kommer med all sannolikhet inte ändra det faktum att det mesta av allt våld mot kvinnor begås av män.

(sida 282)
De som försöker närma sig frågan intellektuellt blir i regel inte bemötta på ett intellektuellt plan, utan stämplas som ”transfober” utan vidare diskussion, och krav ställs på att de aldrig mer ska få uttrycka sig om något.

När personer uttrycker sig transfobiskt så får de kritik. När någon skriver en undermålig bok fylld av transfobi får den kritik från vissa håll. Andra applåderar. Samtidigt får de sitta i morgonsoffor i TV oemotsagda och sprida sina åsikter. Vissa tycker kanske till och med att personen inte ska få uttala sig, men uppenbarligen får de det. Gång på gång får de lyfta sina unkna åsikter. Denna gång i en bok. Men vi måste också få säga ifrån och säga emot, och peka på uppenbara felaktigheter. Det är så demokrati fungerar.

Det är dock tråkigt att vissa blir så arga att de hotar med våld. Det står RFSL aldrig bakom. Men att ilska väcks bland transpersoner är förståeligt, när “intellektuella” argumenterar för att transpersoner inte borde få sina rättigheter tillgodosedda.

 

Vårt arbete vore inte möjligt utan våra givare, ge en gåva här!