”Jag har lovat mig själv att inte dö förrän hbtqi-kunskap ingår i alla människovårdande utbildningar.”

ÄldrefrågorRFSL

En intervju med Pell Uno Larsson från RFSL:s seniornätverk och ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse. Text: Alexander Erwik.

Vad var det som fick dig engagerad i RFSL från allra första början? 

Jag flyttade från Örebro till Uppsala 1975 och påbörjade mina studier i medicin vid Uppsala universitet. Jag hade inga bekanta i den staden. Visste att det fanns en RFSL klubb, Agda, sökte upp den och gick med i RFSL i avsikt att få fatt på killar samt information om stans cruisingplatser. Det fanns på den tiden inga andra möjligheter att få reda på platser där man kunde träffa gaykillar. Nu träffas de flesta över ”nätet”. Nu är det mest enstaka seniorer som går till våra gamla träffställen.

Hur ser situationen egentligen ut för seniorerna i vårt community just nu, under rådande corona-tider?

Hbtqi-seniorer har ofta ett ganska begränsat nätverk med vänner, vilket nog till viss del kan förklaras av att vi av samhället blivit satta i garderoben ända fram till hösten 1979. Därefter tittade vi ut genom garderobsdörren fram till mitten av 1980-talet, då medborgarna drabbades av skräck för aids, heterofolket blev livrädda för bögar. Nu i coronans tidevarv är många hbtqi-seniorer plågsamt ensamma, inga bekanta att ringa till, inga event att gå på, inga medlemsmöten i föreningar och ska helst inte synas på gator och i affärer. Ofrivillig ensamhet är psykiskt påfrestande och ohälsosamt.

Vilken samhällsförändring för hbtqi-personer under din livstid minns du allra starkast? 

Den allra starkaste samhällsförändringen under mitt liv för hbtqi-personer kom med ”bögpesten”. Jag var i New York i slutet av 1970-talet. En oro spred sig på bögbarerna. Oförklarliga dödsfall drabbade drabbade unga, starka och friska gay-män. Det dröjde några år innan vi i Sverige på allvar blev oroliga. I mitten på 80-talet, började ”bögpesten” att skörda sina offer bland homo- och bisexuella män. Ingen visste vad sjukdomen berodde på. Myndigheterna förbjöd t.ex bastuklubbar, ja, man diskuterade att bögar skulle fångas in och deporteras till någon öde Ö i Östersjön. Rädslan fanns bland både hetero-och homopersoner. Det var förskräckligt, 29 nära vänner till mig avled i början på 1990-talet. Okunskapen var förödande. Så småningom hittade forskarna ett virus, hiv, då tändes hoppet om vaccin, tyvärr saknas det än i dag. Men, man forskade efter medicin och i mitten på 1990-talet kom några verksamma bromsmediciner och till stor glädje har vi idag mycket effektiva bromsmediciner. Välbehandlade hiv-bärare är idag smittfria och lever ett normalt liv, vilken glädje!

Vilken HBTQI-fråga tycker du är allra viktigast just nu?

Nu har jag en fråga kvar, jag har i över 10 år jobbat med den, och jag har lovat mig själv att inte dö, förrän den är i hamn. Det är, att få in adekvat hbtqi-kunskap i samtliga människovårdande yrkesutbildningar i högskole/universitetsutbildningar. Nu, äntligen har utbildningsdepartementet begärt in remiss angående ”Ökad kompetens om neuropsykiatriska svårigheter och sex och samlevnad i lärarutbildningarna”. RFSL har remissvarat och jag hoppas verkligen att vi får gehör för våra åsikter. Lev väl, kamrater!