Vi har tillsammans med många andra envist arbetat för förändringar av svensk hiv-politik. För ett år sen firade vi att en nästan helt enig riksdag beslutade att utreda informationsplikten för personer som lever med hiv. Det har varit en lång resa dit, och inom dagens riksdags- och regeringspartier finns flera enskilda personer som länge förespråkat förändringen i smittskyddslagstiftningen.
4 mars 2021
Nu har vi återigen blivit påminda om hur hiv- och aids-epidemin slog ut delar av en hel generation homosexuella under 80- och 90-talet. Serien ”It’s a sin” slår ner som en bomb, liksom Jonas Gardells böcker om Rasmus och Benjamin i ”Torka aldrig tårar utan handskar” gjorde för snart tio år sedan.
I de två skildringarna har vi kunnat uppleva hur samhället pekade på bögarna. Hur man såg hiv och aids som ett straff från Gud mot ett onormalt sätt att leva eller till och med bara få vara. Stigmatiseringen blev understödd av hungriga medier och breda delar av politiken när samhället tog avstånd från de män som ensamma mötte döden.
Sen dess har utvecklingen och forskningen kommit vidare och idag går det att med medicinering leva ett friskt och smittfritt liv även om ingen bot eller vaccinering finns ännu. Vi har i Sverige jobbat med informationskampanjer om sjukdomen och satsningar har gjorts på forskning för att hitta ett botemedel.
Hiv-läkemedel och förebyggande skydd mot viruset är stora medicinska framgångar. Det har gett framtidstro, livskvalitet och livet tillbaka för väldigt många. Stigmat runt hiv som samhället medverkade till finns kvar, och de som lever med viruset. De svenska lagarna lägger helt ansvaret på den som bär på viruset och fortsätter att utmärka oss i världen – i negativ bemärkelse. Idag när det finns profylax mot hiv är det smärtsamt att se Sverige ligga långt efter andra jämförbara länder i att göra detta tillgängligt. Vården och insatserna för att förhindra och förebygga hiv ser vi stegvis nedmonteras ner.
Våra lagar har inte hängt med forskningen och de medicinska framgångarna. Så långt man känner till överförs hiv idag från personer som inte är medvetna om sin status, och alltså inte kan informera om den. Informationsplikten lägger fullt ansvar på den som lever med hiv oavsett om en har välinställd behandling eller inte.
Det gör stigmat svårare att bryta och tvätta bort samt motverkar prevention och testning. Människors okunskap om att personer som lever med hiv är smittfria på välinställd behandling är utbredd, särskilt bland de som inte var med när samhället informerade som mest.
Statsminister Stefan Löfven lovade redan 2012, då han ledde oppositionen, att informationsplikten för personer som lever med hiv skulle förkastas. Idag har det gått 365 dagar sedan riksdagen beslutade att utreda slopandet utan att arbetet påbörjats. Vi kräver nu att regeringen följer riksdagens beslut och ser till att utredningen tillsätts. Sverige måste få en modern lagstiftning som gynnar prevention, behandling och som motverkar stigma kring hiv.
Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-S Kim Nilsson, förbundsordförande Öppna Moderater Claes Nyberg, ordförande Centerns HBT-nätverk Mats Nordström, förbundsordförande HBT-Liberaler Helena Hellström Gefwert, sammankallande Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté Magnus Kolsjö, förbundsordförande Öppna Kristdemokrater Ilona Szatmári Waldau, sammankallande HBTQ-Vänstern Sören Juvas, ombudsman Hiv-Sverige Christina Franzén, ordförande Hiv-Sverige Lena Nilsson Schönnesson, ordförande Riksförbundet Noaks Ark Inger Forsgren, ordförande Kvinnocirkeln KCS Sakarias Johansson, tf ordförande Posithiva Gruppen
