Tre punkter för att stärka skyddet mot diskriminering

Den övergripande formen för diskrimineringsskyddet finns, men tillämpningen brister. En samhällsförändring som på djupet kommer till rätta med dagens diskriminerande strukturer kräver andra insatser än de som föreslås i SOU 2016:87 ”Bättre skydd mot diskriminering”. Det behövs ett mer samlat grepp som förflyttar ansvaret att motverka diskriminering från dem som utsätts till de som har makt att diskriminera.

6 oktober 2017

Tusentals anmälningar om diskriminering görs varje år. Genom våra organisationer kommer vi dagligen i kontakt med många som upplever frustration över att inte ha förutsättningar att driva sin sak rättsligt efter att ha upplevt sig diskriminerade. För den enskilde som själv vill driva sitt ärende vidare i en rättsprocess innebär det ett stort ekonomiskt risktagande. Trots det driver Diskrimineringsombudsmannen (DO) ytterst få fall i domstol. Exempelvis dröjde det sex år från det att diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet eller uttryck” infördes tills DO väckte talan i ett ärende. För den senast införda diskrimineringsformen ”bristande tillgänglighet” har bara ett fall hittills avgjorts i domstol.

Möjligheten att få sin sak utredd eller bli företrädd av Diskrimineringsombudsmannen (DO) är i det närmaste obefintlig. Att diskrimineringsfall prövas i domstol är viktigt inte bara för att ge den enskilde upprättelse och ett slut på diskrimineringen utan också för att skapa rättspraxis som gör att de värderingar som ligger bakom lagen får genomslag i samhället. Eftersom svensk rättspraxis inom diskrimineringsområdet idag är bristfällig och outvecklad anser vi att DO bör driva fler och effektivare rättsprocesser än idag. Vi anser även att DO måste prioritera rättsliga åtgärder som tillvaratar enskildas intressen och öka antalet utredningar som leder till upprättelse för individen.

Regeringen bearbetar nu de remissvar som lämnats in för den statliga utredningen ”Bättre skydd mot Diskriminering” (SOU 2016:87). Utredningen skulle bland annat hitta effektivare vägar för enskilda som utsatts för diskriminering att få stöd och hjälp med att ta tillvara sina rättigheter. Vi anser att utredningen saknar ett rättighetsbaserat perspektiv och hanterar diskriminering mer som en konsumentfråga än en fråga om mänskliga rättigheter. Direktivet om att överväga ett diskrimineringsförbud i offentlig verksamhet ledde tyvärr inte till något konkret förslag.

Trots att aktiva åtgärder omfattar diskrimineringsformen bristande tillgänglighet, saknas stöd och verktyg för att genomföra effektiva åtgärder. Enligt FN är diskrimineringsskyddet i Sverige inte tillräckligt starkt och har bland annat brister när det gäller att garantera tillgänglighet och skälig anpassning för personer med funktionsnedsättning. Sverige har uppmanats att se över kriterierna för rättshjälp så att enskilda i större utsträckning ska kunna tillvarata sin rätt. DO ska motverka diskriminering, men myndighetens nya arbetssätt med ökat fokus på tillsyn har inte gett bättre möjligheter till upprättelse för den enskilde. Vår uppfattning är att DO bör utreda fler individanmälningar och lämna en förklaring varför ett ärende läggs ner. Det är viktigt både för att bygga upp ett förtroende för myndighetens arbete och för att sprida kunskap om diskriminering i samhället.

De 14 antidiskrimineringsbyråer som finns spridda över landet har en helt annan möjlighet att arbeta lokalt för individer som diskriminerats. DO:s prioritering på tillsyn gör att fler individärenden kommer till antidiskrimineringsbyråerna. Detta blir ofta en individs enda möjlighet att få stöd om en inte får hjälp hos DO och inte kan finansiera en rättsprocess på egen hand. Därför är det välkommet att anslaget till byråerna ökar med höstbudgeten. Samtidigt är det viktigt att även andra ideella organisationer får förutsättningar att strategiskt arbeta mot diskriminering.

Med bakgrund av detta presenterar vi tre förslag för att stärka diskrimineringsskyddet:

1. Öka ansvaret för att motverka diskriminering hos dem som har makt att diskriminera: Vi anser att statliga och lokala myndigheter ska ha ett bredare juridiskt ansvar att arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering.

Aktiva åtgärder är idag en skyldighet bara inom arbetslivet och utbildningsväsendet. Genom ett offentligt strukturerat arbete förflyttas skyldigheten att motverka diskriminering till fler aktörer med makt att diskriminera. Vi uppmanar även regeringen att särskilt utreda ett diskrimineringsförbud inom offentlig verksamhet, vilket skulle göra att fler verksamheter än idag omfattas av diskrimineringsförbud.

2. Ge enskilda bättre tillgång till effektiva rättsmedel: Risken att bli ansvarig för stora rättegångskostnader avskräcker många från att driva sin sak rättsligt. Därför behöver regeringen se över systemet för rättegångskostnader i mål som i huvudsak rör mänskliga fri- och rättigheter, och särskilt diskrimineringsmål.

Den enskilde vars grundläggande rättigheter har kränkts måste ges tillgång till den rättsliga processen och ett effektivt rättsmedel för att hävda sin rätt. Även om samförståndslösningar och frivilliga förändringar av diskriminerande beteenden och strukturer är att föredra, måste en reell möjlighet att få diskrimineringen prövad i domstol finnas som en sista utväg.

Bristande tillgänglighet är ett stort samhällsproblem trots att det sedan 2015 är en form av diskriminering. Därför uppmanar vi regeringen att utreda möjligheten för enskilda, vissa ideella organisationer och DO att väcka talan för att en domstol ska kunna förelägga verksamhetsutövare att vidta en viss tillgänglighetsåtgärd. Detta kan göras i kombination med vite för att snabbare och effektivt öka tillgängligheten.

3. Skapa bättre förutsättningar för att utveckla rättspraxis: Det civila samhället är genom sitt nära samarbete med de grupper och individer som utsätts för diskriminering en viktig drivkraft för att strategiskt påverka utvecklingen av rättspraxis.

För att diskrimineringslagen ska få ett reellt genomslag i samhället krävs att både DO och civilsamhället driver fler strategiska rättsprocesser. För det saknas resurser. Vi föreslår därför att regeringen tittar på andra alternativ för att stärka individers rättigheter och ge ett riktat stöd som möjliggör för antidiskrimineringsbyråerna och andra organisationer i civilsamhället att utnyttja sin talerätt. Ett inspirerande exempel är Court Challenges Program i Kanada, som är en statlig fond från vilken civilsamhället kan söka ekonomiskt stöd för att driva rättsliga processer.

Alem Bennett, ordförande Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering
Jamie Bolling, verksamhetsledare Independent Living Institute
Johan Ekblad, verksamhetschef Malmö mot Diskriminering
Maria Johansson, ordförande Lika Unika
Magnus Kolsjö, tf förbundsordförande RFSL
Lars Ohly, ordförande Funktionsrätt Sverige

Debattartikeln publicerades i Dagen Juridik 6 oktober 2017