Smittskyddslagen - förhållningsregler, konsekvenser, behandlande läkare och smittskyddsläkares roll

---

Syftet med smittskyddslagen (SmL) är i första hand att skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar. Samtidigt måste den som är smittad garanteras den vård och det skydd och stöd som han eller hon behöver från samhällets sida.

Förhållningsregler
I smittskyddslagen finns ett visst antal förhållningsregler som patientens behandlande läkare skall ge patienter med allmänfarliga sjukdomar. Smittskyddsläkarföreningen ger i sina smittskyddsblad ut rekommendationer vilka av dessa förhållningsregler som skall gälla personer som smittats med hiv. De har följande innebörd, men kan variera något.

• Du måste tala om att du är hivpositiv innan du har sex där penis är inne i slidan, ändtarmen eller munnen med någon, även om ni använder kondom. (informationsplikten)
• Du får inte ha samlag där penis är inne i slidan, ändtarmen eller munnen utan att använda kondom.
• Du får inte ge blod eller plasma, donera organ eller sperma.
• Du får inte låna andra personers sprutor och nålar. Har du egna injektionsverktyg får dessa inte lånas ut eller användas av andra personer.
• Om du utsätts för inre undersökning/operation, vaccination, blodprov eller blöder av annan orsak måste du berätta om din smitta för läkare och annan personal som kan komma i kontakt med ditt blod. Du måste också informera din tandläkare om risken för smitta.
• Du ska komma på de återbesök som din behandlande läkare bestämmer.

De regler den hivpositive måste följa är uppsatta för
att minimera riskerna för att smitta ska spridas vidare.
Din läkare kan dessutom ge dig ytterligare föreskrifter (av dem som finns i SmL 4 kap. 2 §) eller rekommendationer för hur du ska leva med din hivinfektion. De innehåller vanligen konkreta regler för vad läkaren anser att du får göra sexuellt. Om du tycker att din läkares föreskrifter är omotiverade, har du möjlighet överklaga föreskrifterna till
smittskyddsläkaren.
Behandlande läkare och smittskyddsläkarens roll
Om läkaren får reda på att någon inte följer hans föreskrifter utifrån 4 kap. 2 SmL, eller om han/hon har anledning att anta att föreskrifterna inte följs, kan läkaren själv genomföra åtgärder som syftar till att ändra patientens beteende. Om behandlande läkare inte har möjlighet till det måste han/hon rapportera att föreskrifterna inte följs till smittskyddsläkaren, som i sin tur ska försöka förmå den smittade att verkligen följa föreskrifterna.
Detta skall smittskyddsläkarens i första hand göra genom frivilliga åtgärder, till exempel genom samtal, samarbete med bereondevård eller psykiatrisk vård osv. Är alla frivilliga möjligheter till åtgärder uttömda kan smittskyddsläkaren begära hos länsrätten att den smittade ska tvångsisoleras på sjukhus. När man tar ställning till tvångsisolering måste smittskyddsläkaren visa att patienter bryter mot sina förhållningsregler och har ett smittfarligt beteende.
Smittskyddsläkaren måste också redovisa att alla frivilliga åtgärder är uttömda. Vidare visa vilka åtgärder som är vidtagna av olika myndigheter och vilka erbjudanden som patienten fått. Dessutom skasmittskyddsläkaren förklara varför inte andra lagar som till exempel LVM (Lag om vård av missbrukare) och LPT (lag om psykiatrisk tvångsvård), inte har
aktualiserats. Den enskildes rättssäkerhet är inte särskilt stor, eftersom någon rättegång med vanlig bevisprövning aldrig kommer till stånd. Ett normalt domstolsförfarande för länsrätten innebär att patienten har en advokat. Rätten består av domare och nämndemän.
Beslutet kan överklagas (prövningstillstånd).
Domstolen skall höra sakkunnig. Länsrätten går så gott som alltid på smittskyddsläkarens
linje, och dömer till tvångsisolering. Sedan kan rätten förlänga isoleringen på ansökan av
smittskyddsläkaren så länge som länsrätten anser det befogat. Det kan man göra med maximalt 6 månader i taget och det krävs särskilda skäl för förlängning.
Smittskyddsläkaren har också befogenhet att kunna informera närstående till smittbärare om sjukdomstillståndet, om den närstående utsätts för smittorisk.

Brott mot förhållningsreglerna
Eftersom det inte finns några straffbestämmelser i smittskyddslagstiftningen, tillämpas idag straffbestämmelserna i brottsbalken. Under 1990-talet har 15-20 fall behandlats. Enligt Hiv-Sverige så finns det ca 20 fall under 2000-talet. Hur många fall, förutom de tre HD fallen, som finns under 1990-talet är oklart. De bestämmelser som tillämpats i dessa fall är främst grov misshandel, vållande till kroppsskada, försök till misshandel och framkallande av fara
för annan. Gärningarna har regelmässigt bedömts som grova brott.