#4 Om att komma ut sent i livet – Intervju med Lotta Widell

Lotta bar på trauman från barndomen, vilket gjorde att hon inte hade kontakt med sig själv och sina känslor. Hon hade flera heterosexuella förhållanden och tänkte att det var väl så här det skulle vara. Hon gjorde vad som förväntades av henne. – Jag stängde av mig själv och min egen kropp, och gick efter hur det skulle vara enligt alla kärleksromaner. Men när jag hade haft sex grät jag alltid, det var en prestation från mitt håll, inte närhet och kärlek. 

När hon senare i livet började engagera sig i dyslektiker-rörelsen började hon få upp ögonen för att saker i hennes barn och ungdom kanske inte hade varit toppen. Förutom att hon själv var dyslektiker blev hon mobbad för att hon var för smal. Hon kunde inte ha de där Gul&Blå-jeansen som var på modet, även den minsta storleken var för liten. 

Tankar om hur livet hade blivit gjorde att hon även började fundera kring sin sexualitet. Hur hade hon egentligen upplevt sexet hon hade haft med män? -Jag hade ju bara bitit ihop, blundat och tänkt på en kvinna, berättar Lotta. 

Tillslut blev hon tvungen att ta känslorna på allvar och berätta för sina barn och sin mamma. -Mina barn sa, ja men vad bra att du kom på det! Mamma blev orolig och tyckte att det var väl bra, men jag skulle inte visa det ute på stan. Hon trodde att jag skulle bli nerslagen! 

Lotta hade inte väntat sig att bli tagen på allvar, hon började nästan undra om de hade misstänkt det innan hon själv förstod. –  Det kändes väldigt befriande att komma ut. Jag tror att det var för att jag äntligen hittade mig själv, och inte längre skulle behöva låtsas vara någon annan. 

Sen var det bara att börja leta efter kärleken. -Jag har inte hittat henne än, det är inte lätt på en så liten ort som jag bor i. Men jag hoppas på att kunna träffa lite mer folk när pandemin är över. Jag längtar efter att ha någon att dela saker med. Jag älskar djur och natur och det är helst så jag skulle vilja leva, men jag vill dela det med någon. 

Trauman från barndomen behövde också bearbetas. Hon sökte hjälp och fick gå i terapi hos en psykolog som var expert på trauma. Men när hon berättade att hon hade kommit på att hon var homosexuell reagerade psykologen med att himla med ögonen, sucka djupt och sedan gå vidare och prata om nåt annat. – Hon ignorerade det totalt, det var som att hon tänkte, här kommer en till som tror att hon är homosexuell. 

Efter det hade hon inget förtroende för den psykologen och vågade aldrig ta upp det igen. -Det är så viktigt att ha någon att prata med när man upptäcker sin sexualitet. Det är så många frågor som surrar i huvudet. Är jag verkligen homo? Hur vet man det? Jag började nätdejta lite och kom i kontakt med lesbiska kvinnor. Där fick jag många svar. 

-Jag har saknat berättelser från personer som har kommit på sent i livet att de är homosexuella. Man ser mest unga människor, eller dem som har varit med från början. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga komma ut och berätta om sina känslor och erfarenheter av att ha levt alldeles för länge som någon de inte är.