Jag ångrar ingenting


Han var dansare. Vacker. Vältränad. Från New York. Jag, 29 år och på väg ut ur ett mångårigt förhållande. Törstande efter förälskelse. Vi fann varandra, på alla plan. Med hivnegativa test i bagaget tyckte vi att vi var säkra och älskade vilt. Utan kondom. Passionen visste inga gränser. Några heta vårmånader slutade med ett positivt hivbesked i slutet av augusti. Här är min historia.

Livet tar inte slut
För mig var det en smärtsam upplevelse att ta del av hivbeskedet. Jag har däremot inte känt någon bitterhet mot min vän "dansaren". Vi var ju överens om att inte använda kondom därför att vi trodde att vi var hivnegativa.
Kanske låter det provocerande, men det är faktiskt så att livet inte tar slut trots den smärta, frustration och uppgivenhet ett hivpositivt besked kan innebära. Vi har en närmast otrolig förmåga att återhämta oss från svåra upplevelser. Men vem tror det när man precis fått sin "dödsdom"!? Det tog lite tid, men efterhand förstod jag att jag inte skulle dö - tvärtom. Nu handlade det om att lära sig leva med vetskapen och försöka göra det bästa av situationen.

Ta det lugnt
I spåren av det oväntade beskedet kom känslan av utanförskap. Jag inbillade mig att ingen ville ha med mig att göra nu när jag var hivpositiv. Bara tanken att berätta för föräldrar, syskon och mina närmaste vänner fick mig att våndas i det oändliga. Till slut blev ensamheten för stor. Näst intill livrädd tog jag mina första trevande steg till öppenheten. Det är lätt att i sin iver förhasta sig och sedan ångra att man sagt något. Därför är det bra om man tar det lugnt, och framför allt i sin egen takt. Själv började jag med att anförtro mig till några nära vänner.

Ibland blir man nobbad ibland inte
För det mesta har det känts skönt att berätta, men det har funnits tillfällen när jag önskar att jag inget sagt. Avståndstagandet - att bli bortvald för vad jag har och inte för den jag är, tar ibland väldigt hårt. Vid sådana tillfällen kan jag ångra att jag överhuvudtaget sagt någonting eller lever så öppet som jag gör idag.
Trots motgångar är ändå vinsterna med öppenheten större än förlusterna. För mig är det viktigt att våga stå för vem jag är och vad jag har. I många stycken är det här som en andra "komma ut" process. Jag tar inte längre någon skit bara för att andra är rädda för hiv.

Träffa och prata med andra
Snart förstod jag att det måste finnas fler personer i samma situation som jag. Vid mina läkar- och kuratorbesök träffade jag killar i väntrummet, och jag försäkrar att deras osäkerhet var minst lika stor som min. Kuratorn gav mig tips om vart jag kunde vända mig, och snart var mitt första besök på Posithiva gruppen ett faktum.
För mig har det varit och är fortfarande av stor betydelse att träffa andra killar som har hiv. För att dela erfarenheter, men också för att det är befriande att "bara" vara hivpositiv utan invändningar eller råd från en omgivning som stundtals vill alltför väl.

Medin behandling och min hälsa
Vård och behandling ser olika ut beroende på var man bor. Jag har förmånen att bo i Stockholm med ett väl utbyggt omhändertagande av personer med hiv, som helt eller delvis saknas ute i landet. Ibland är det betungande att vara delaktig i besluten kring min vård och behandling. Trots att jag vet att det är jag själv som borde ta ansvaret, känns det lättare att lägga över det på min behandlande läkare - för han vet ju bäst, eller? För hur ska jag kunna veta? Men sanningen är ju att inte heller doktorn alltid vet.
Till syvende och sist är det min hälsa det handlar om. Och för min egen del är det väsentligt att ha kontroll över min behandling och därmed min hälsa. Jag har lärt mig att hellre ställa några frågor för mycket till min läkare, än inga alls. Det ger mig delaktighet över min hälsa.

Kärlek och sex
Som hivpositiv förväntas jag ta hela ansvaret och alltid i alla lägen berätta om min hiv, aldrig misslyckas med kondomanvändning eller helt enkelt avstå från att knyta sexuella kontakter. Hiv tar inte bort förmågan att känna kåthet, lust och kärlek. Och att inte alltid lyckas med kondom är något som händer, oavsett om man har hiv eller inte.
Själv har jag tidvis valt bort sex med andra killar därför att jag inte vågat konfronteras och berätta, av rädsla att bli avvisad eller för att de ska lämna ut mig på "stan". Killarna jag träffar finns lite varstans. Det beror på humör och lite vad jag är ute efter. Ibland har det varit skönt att inte berätta om min hiv, men samtidigt lägger jag då hela ansvaret på mig själv när det gäller säkrare sex. Oro, ångest och rädsla har gjort att jag idag väljer att berätta för mina sexpartners, även om det kan kännas tungt.

Smittskyddslagen
Det är viktigt att känna till sina rättigheter och skyldigheter. Och samtidigt veta vilka konsekvenserna blir om jag inte följer de lagar och regler som gäller.
Den svenska smittskyddslagstiftningen är en av de hårdaste i världen. Den bygger på tvång och kontroll istället för frihet och respekt. Här gäller det verkligen att inte låta sig tryckas ner av myndigheternas tro att det går att lagstifta bort hiv genom att lägga hela ansvaret på den som har hiv. Jag har rätt att ha ett aktivt sexliv precis som andra - med vem jag vill!
Det kan vara svårt att finna balans mellan kärlek, ömhetsbehov, kåthet, ansvar och lagstiftning. Visst kan livet med hiv vara tufft ibland, men det är det ju även för den som inte bär på viruset. Det är drygt 18 år sedan jag fick mitt besked. Visst har det varit några tuffa år, men sammantaget kan jag säga med en väl använd klyscha ”je ne regrette pas – jag ångrar ingenting”