Upprop för mänsklig asylrätt!

Asylrätten kan komma att förändras i grunden och försvagas avsevärt. RFSL står upp för en mänsklig migrationspolitik. Vi har skapat ett upprop som är tänkt att överlämnas senare i sommar till ansvariga politiker som just nu håller på att förhandla bort stora delar av asylrätten.

Underteckna RFSL:s upprop för en mänsklig migrationspolitik här

RFSL har sett hur asylrätten i Sverige har försämrats avsevärt sedan den tillfälliga lagen om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige infördes 2016, och därefter förlängdes 2019.  I juni 2019 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté som håller på att ta ställning till utformningen av den framtida svenska migrationspolitiken. 

Det vi just nu (juli 2020) ser diskuteras i arbetet med Sveriges framtida migrationspolitik innebär inte bara att delar av den tillfälliga lagen görs permanenta, utan även andra långtgående förslag som kommer att försvaga asylrätten avsevärt och kommer att slå extra hårt mot utsatta grupper som till exempel hbtqi-personer.

RFSL vill:
– att Sverige för en human migrationspolitik,
-att Sverige följer UNHCR´s rekommendationer i utformningen av Sveriges framtida migrationspolitik,
– att Sverige för en migrationspolitik som skyddar de allra mest utsatta och sårbara grupperna, som hbtqi-personer, 
-att Sveriges politiker tar avstånd från riktmärken och volymmål. Människor som flyr, bland annat hbtqi-personer, är just människor och inte volymer, och
-att beslutsfattare tar det civila samhällets kunskap om de humana konsekvenserna av en restriktiv migrationspolitik i beaktande. 

Politiska förslag för en human migrationspolitik:
1. att permanenta uppehållstillstånd ska vara norm. 
2. att juridiska, ekonomiska och praktiska hinder för familjeåterförening bör tas bort och att även hbtqi-personer ska ges rätt till familjeåterförening 
3. Nej till riktmärken och volymmål. Ett volymmål vore djupt inhumant, då det i förlängningen skulle kunna leda till att personer med skyddsbehov inte ges skydd. 
4. En human preskriptionstid. Förläng inte preskriptionstiden ytterligare, utöver gällande fyra år. En förlängning skulle innebära att Sverige i praktiken bidrar till att människor hamnar i inhumana livssituationer.

Permanenta uppehållstillstånd som norm

Tillfälliga uppehållstillstånd skapar ett stort mänskligt lidande
Vi ser att införandet av tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd har lett till ökad psykisk ohälsa. Tillfälliga uppehållstillstånd har även försvårat möjligheterna till effektiv traumabehandling och etablering i samhället. Tillfälliga uppehållstillstånd är inhumana och blir destruktiva för både individ och samhälle. Det leder till ett stort mänskligt lidande att inte veta om man får stanna i trygghet eller om man kommer att skickas tillbaka. Den psykiska ohälsan utgör dessutom ett hinder för personer att etablera sig i samhället. 

Permanenta uppehållstillstånd för hbtqi-personer
Sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck är sällan tillfälliga eller övergående egenskaper. Skyddsbehov på grund av verklig eller tillskriven sexuell läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck är ytterst sällan tillfälligt. Förföljelse av hbtqi-personer genom exempelvis kriminaliserade lagstiftning förändras oftast inte under tre år. Ett införande av tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel förutsätter att de flesta personer med internationellt skyddsbehov i första hand flyr en situation som är tillfällig och övergående. Så ser emellertid inte verkligheten ut för majoriteten av de personer som flyr från förföljelse på grund av  sexuell läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck. Tusentals hbtqi-personer flyr till Europa varje år från förföljelse, tortyr och förnedrande behandling som de riskerar i sina hemländer på grund av sin verkliga eller uppfattade sexuella läggning, könsidentitet och/eller sitt könsuttryck. Skyddsbehövande och skyddsberättigade hbtqi-personers skyddsbehov är varken tillfälliga eller övergående.

RFSL vill:
att permanenta uppehållstillstånd ska vara norm vid beviljad asylansökan.

Familjers rätt att återförenas

En politik som splittrar familjer
De förslag som diskuteras kommer att få mycket långtgående konsekvenser för personer som flyr och deras familjer. I januariavtalet finns det skrivningar om att alternativt skyddsbehövande ska få rätt till familjeåterförening, dvs att man inte ska göra skillnad på flykting och alternativt skyddsbehövande. Detta vill den parlamentariska kommitten nu frångå. I praktiken gör man då skillnad på olika asylsökandes rätt till familjeåterförening. Vi anser att varje människas rätt till sin familj bör vara oinskränkbar. Den tillfälliga asyllagen har visat att föräldrar och barn i många fall skiljs åt under flera års tid, många familjer där en eller flera personer beviljats skydd i Sverige har fått beslut om att de nekas familjeåterförening. Den psykiska hälsan påverkas mycket negativt av att hållas åtskild från sin familj och det finns en ökad risk för depression och posttraumatiskt stressyndrom. 

Försörjningskravet
Bestämmelser som innebär att  kraftiga skärpningar i kravet på försörjningsförmåga som huvudregel ställs upp för att uppehållstillstånd på grund av anknytning ska beviljas påverkar avsevärt familjers möjligheter att återförenas. Den parlamentariska kommittén föreslår höga krav på försörjning och bostad. Detta kan i praktiken innebära en inskränkning av rätten till respekt för familjeliv i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Försörjningskravet innebär ett krav på anknytningspersonen att kunna försörja både sig själv och den anhörige och att ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig själv och den anhörige. Ärenden om familjeåterförening avslås ofta, trots att familjemedlemmen i Sverige har både bostad och inkomst. Detta eftersom bostad inte ansetts tillräckligt stor och/eller inkomsten inte ansetts tillräcklig. Vi anser att det måste göras individuella prövningar av varje familjs ekonomiska behov. Det går inte att hänvisa till ett schablonbelopp, då alla familjekonstellationer inte är identiska och inte har samma behov. Kostnaderna för en bostad varierar även kraftigt i olika delar av landet. Under den tillfälliga lagen har antalet avslag på grund av försörjningskravet ökat kraftigt.

UNHCR vill att Sverige bevilja flyktingar och andra asylsökande samma rättigheter, särskilt när det gäller längden av uppehållstillstånd och familjeåterförening för att undvika diskriminering och säkerställa likabehandling.

Diskriminering av hbtqi-personers familjeåterförening
Hbtqi-personer som lever tillsammans som familjer, till exempel samkönade par, har sällan möjlighet att gifta sig eller officiellt leva och bo tillsammans i sina hemländer. Detta eftersom hbtqi-personer förföljs och deras relationer kriminaliseras. RFSL ser med oro på den konkreta risk som det innebär att endast personer inom begreppet “kärnfamilj” omfattas av rätten till familjeåterförening, eftersom denna krets är ytterst begränsad. “Kärnfamilj” varken återspeglar eller tar någon individuell hänsyn till människors olika livssituationer och familjekonstellationer. Som en konsekvens diskrimineras hbtqi-personer i praktiken och förlorar sin rätt till familjeåterförening, på grund av att de kriminaliseras och diskrimineras i sina ursprungsländer, vilket ofta är orsaken till att de flyr och beviljas skydd i Sverige. Trots att hbtqi-personer ska ha samma rätt till familjeåterförening som andra flyktingar och alternativt skyddsbehövande fråntas de i praktiken denna rätt när de inte kan visa att de varit äkta makar eller sammanbott, eftersom detta varit straffbart i hemlandet, vilket alltså oftast är orsaken till att de flytt.  

Om man begränsar familjeåterföreningen så begränsar man också antalet som tar sig till Sverige via lagliga och säkra vägar. Sverige har åtagit sig att bidra till Agenda 2030. Enligt mål 10.7 så ska Sverige underlätta för bland annat säker migration. Pågående ökad gränsbevakning kring EU gör att människor på flykt tvingas ta allt farligare vägar för att söka asyl. Om Sverige på allvar har som målsättning att minska lidande och död bland migranter och flyktingar så måste detta också beaktas i Sveriges asylpolitik.

RFSL vill:
– att juridiska, ekonomiska och praktiska hinder för familjeåterförening bör tas bort,
att personer med flyktingstatus och alternativ skyddsstatus ska ha samma rätt till familjeåterförening
,
att hbtqi-personer ska ges samma rätt i praktiken till familjeåterförening,
att undantag för försörjningskrav ska göras för utsatta grupper och de som aldrig kan möta försörjningskraven av andra hänsyn, exempelvis personer i tortyr- och traumabehandling, personer med PTSD och pensionärer, och
– att man behåller undantag från försörjningskrav för familjemedlemmarna som ansöker inom tre månader från det anknytningspersonen fick uppehållstillstånd.

Nej till volymmål

Den parlamentariska kommitten diskuterar just nu att införa ett så kallat riktmärke vilket är samma sak som ett volymmål. Tanken är att riktmärket (volymmålet) ska vara ett styrmedel för asylpolitiken, så att asylinvandringen ligger i linje med jämförbara länder i EU. Om målet överskrids skulle det kunna föranleda åtgärder i restriktiv riktning i syfte att nå målet. UNHCR:s rekommendationer till Sveriges regering är att avstå från att införa riktmärke eller volymmål för antalet asylsökande som ska tas emot i Sverige årligen. Ett volymmål kan även bryta mot Artikel 14 i FN:s konvention om mänskliga rättigheter, där det står: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

RFSL menar att förslaget till reglering av antalet asylsökande inte kan stå över skyddsbehövande människors behov av humanitärt internationellt skydd. Ett volymmål vore djupt inhumant, då det skulle kunna leda till att personer med skyddsbehov inte ges skydd: inte på grund av att de inte har rätt till skydd utan på grund av att ett land, i det här fallet Sverige, har infört irrelevanta begränsningar gällande hur många som ett givet år ska kunna söka asyl. Förslaget står också direkt i strid med Sveriges ambition att vara en “humanitär förebild”, vilket det inte skulle finnas något fog för att Sverige skulle kunna göra anspråk på att vara längre med ett volymmål (riktmärke) infört. 

RFSL vill:
– inte att något riktmärke, eller volymmål, införs.

En human preskriptionstid

Kommitten föreslår att om en asylsökande får ett definitivt avslag på sin asylansökan ska man få vänta i åtta år för att göra en ny ansökan, mot dagens fyra år. Även med en ny lag så kan det bli så att en person som fått avslag inte lämnar landet utan blir kvar och väntar ut de åtta åren, för att sedan söka igen. Det skulle tvinga familjer att gå under jorden under längre tid i väntan på att få lämna in en ny asylansökan och det skulle fördubbla tiden som barn behöver leva som papperslösa. Risken är att en ny lag ger ökade risker för att asylsökande lever länge i ett så kallat ”skuggsamhälle”. Detta kommer att drabba många, och särskilt hbtqi-personer, mycket hårt. 

UNHCR konstaterar i sina riktlinjer nr. 9 gällande prövningen av hbtqi-personers asylskäl, som är rättsligt bindande för Sverige, att det är mycket vanligt att hbtqi-personer inte alltid åberopar sin sexuella läggning, sin könsidentitet och/eller sitt könsuttryck omedelbart från början av sin asylprocess. Likaså står i förarbetena till utlänningslagen att det kan vara mycket svårt att berätta om kön och sexuell läggning när en kommer från en kontext där dessa teman är tabubelagda. EU-domstolen har uttalat att trovärdigheten i uppgiften om hbtqi-asylskäl inte får anses minska enbart för att den inte framförts från början. För dessa många asylsökande är den enda möjligheten att överleva den idag fyra år långa preskriptionstiden, för att därefter kunna ansöka om asyl på nytt och åberopa sexuell läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck. Att förlänga preskriptionstiden till åtta år skulle innebära att en stor del av dessa hbtqi-personer, som de facto riskerar förföljelse i sina hemländer, inte skulle överleva. De skulle utvisas till förföljelse och inte sällan en säker död. Detta utan att ha fått sina asylskäl utredda, prövade och bedömda i Sverige.  

RFSL vill:
– att preskriptionstiden inte ska förlängas ytterligare, utöver gällande fyra år. En ytterligare förlängning skulle innebära att Sverige i praktiken sänder människor in i en inhuman och många gånger potentiellt livsfarlig livssituation.