Könsuppdelning och uteslutning

Idrott är i stor utsträckning könsuppdelad genom regelverk, jargong, normer och omklädningsrum. Det gör att transpersoner utestängs från idrottande. Transpersoner som grupp är mer stillasittande än övrig befolkning, samtidigt måste transungdomar själva utbilda vuxna och skapa förutsättningar för idrottande.

Den här texten riktar sig framförallt till dig som är verksam inom idrotten, på beslutsfattande nivå, som tränare eller som aktiv på annat sätt.

Stillasittande fritid

I Folkhälsomyndighetens rapport Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner har 800 transpersoner svarat på frågor om sin hälsa. Den visar att var fjärde person är missnöjd med sin fysiska hälsa och var tredje med sin psykiska hälsa.

Andelen självmordstankar och självmordsförsök var alarmerande hög jämfört med övriga befolkningen.

I samma studie redovisas att enbart 19 % hade 30 minuter av fysisk aktivitet per dag, jämfört med 66 % av befolkningen i stort, samt att det var vanligare med en stillasittande fritid än bland befolkningen i stort. 16 % skulle vilja träna mer, men uppger att man är begränsad på grund av sin transerfarenhet. 11 % är oroliga över bemötandet på grund av sin transerfarenhet.

I utredningen Transpersoner i Sverige (SOU 2017:92) tas frågan om transpersoners möjlighet till motion och träning upp. Rapporten belyser flera problem gällande möjligheten till idrott och motion. Ett exempel är att man tvingas sluta idrotta på grund av hormonbehandling. Andra begränsningar är nödvändigheten att uppge sitt juridiska namn och kön vid inskrivning på gym samt svårighet att hitta lämpliga idrottskläder.

Utredningen lyfter en engelsk studie som visar att utöver att de som idrottar gör det för att må bra fysiskt också kan göra det av orsaker som är specifikt kopplade till ens transidentitet. Träning kan till exempel hjälpa i hanteringen av könsdysfori. Vissa använde träning som ett sätt att forma sin kropp så att den blev mer lik det kön som en känner sig som. Ytterligare andra använde träning som ett sätt att hålla sig i form inför könsbekräftande kirurgi.

Utredarna till Transpersoner i Sverige kom i kontakt med många transpersoner som specifikt lyfte problem med simhallar och tillgång till simning som träningsform. Detta på grund av rädsla för våld och trakasserier samt bristande tillgång till möjlighet att byta om och duscha.

UTREDNINGEN REKOMMENDERAR: att regeringen inleder en dialog med Riksidrottsförbundet samt att endast den barn- och ungdomsidrott som bedrivs med ett beaktande av barnrättsperspektiv ska få bidrag. Utredningen understryker att barnrättsperspektivet även inkluderar personer under 18 år som är transpersoner.

Könsuppdelning

I system där människor delas in efter kön utesluts transpersoner alltför ofta från deltagande. Idrott är i stor utsträckning könsuppdelad och både träning och tävling sker ofta i dam- eller herrkategorier.

Det finns även idrotter där dam- och herrkategorierna tävlar i olika grenar eller har olika regler för samma grenar. Det kan handla om att man lyfter olika tungt eller springer olika långt. Herrkategorin kan ha längre matchtid, längre banor, högre hopp, tyngre redskap eller större plan.

I stor utsträckning delas till och med barn in efter kön, även om det finns en stor variation mellan olika idrotter och geografiska platser. I små idrotter eller på mindre orter kan antalet utövare till exempel vara så få att det inte går att dela in efter ålder eller kön.

Studien Hbtq och idrott: Ungdomars erfarenheter och villkor inom svensk idrott ger ett hbtq-perspektiv på idrott. Citaten och texterna här kommer ur rapporten. Studien genomfördes av RFSL och RFSL ungdom på uppdrag av Riksidrottsförbundet.

I studien Hbtq och idrott berättar berättar Alex, en transsexuell kille som är 16 år, att han tränar på gym, men att han egentligen hade velat spela fotboll. Hans mål är att efter könsbekräftande behandling kunna börja spela fotboll med andra killar. När han väl fått könsbekräftande behandling är han dock vuxen och kommer att ha spenderat hela sin ungdomstid, och därmed möjligheterna till karriär, med att vänta på att få utöva sin drömidrott.

Alex beskriver hur det är mycket gemenskap i bollsport;

“Man samarbetar med varandra och känner en gemenskap när man spelar tillsammans i ett lag.”

För Alex går det inte att vara en del av den här gemenskapen. Först när andra också ser honom som en kille tror han att han får tillgång till den träning han drömmer om.

Förutsättningarna för att kunna ändra juridiskt kön är bland annat att ha haft kontakt med ett specialiserat könsutredningsteam under minst två år. Till detta tillkommer väntetider på att få börja könsutredning. På vissa platser i Sverige är väntetiderna upp emot två år.

Eftersom det handlar om många år, framförallt för barn och unga, då idrottsdeltagande kanske inte är möjligt försämras utgångspunkten för ett fortsatt idrottande. Alternativet att bli nybörjare på vuxennivå är det som kvarstår.

Det finns också indikationer på att människor skjuter upp beslutet att söka könsbekräftande vård på grund av att man inte vill sluta idrotta. Ett beslut som kan få livsavgörande konsekvenser.

Ickebinära riskerar vidare att aldrig passa in i den könsuppdelade idrotten och måste alltför ofta välja idrott utefter vad som som möjligt istället för utefter vad som verkar roligt.

Du kan läsa mer om könsuppdelning i Genus och heteronormativitet inom barn- och ungdomsidrott Könsmönster i idrottsdeltagande och regelverk inom idrott.

POLICY: Projektet Idrott för alla kroppar arbetar med att ta fram en policy för inkludering av idrottande transpersoner.                                                 

INTEGRITET: Under inga omständigheter får en idrottsutövande transpersons erfarenheter exponeras utan personens uttryckliga tillstånd. Att skydda idrottsutövande transpersoners integritet måste vara av högsta prioritet. All medicinsk information ska behandlas konfidentiellt. Under inga omständigheter får erfarenheter exponeras utan personens uttryckliga tillstånd.

MEDIA: Representanter för idrotten som kommunicerar med media bör få information om lämplig terminologi, korrekt användning av namn och pronomen och om aktuell policy.

Omklädningsrum

Många idrottsanläggningar är byggda så att man måste passera genom omklädningsrummen för att komma till själva träningslokalen.

Eftersom omklädningsrummen bygger på att man har en tydlig könstillhörighet utifrån gängse normer undviker många dem helt. Josef 20 år, berättar i Hbtq och idrott;

”Jag är en kille men hamnade i ett tjejomklädningsrum och var fast där. […] som en spion, som ett pervo, och samtidigt ville jag bara idrotta.”

Många utarbetar strategier för att uthärda den obehagliga situation som uppstår av att byta om i fel omklädningsrum. Det kan vara att byta om på toaletten eller hemma eller själv komma på speciallösningar.

En del vill gå in i rätt omklädningsrum utifrån sin könsidentitet, men är inte välkomna där. De som är för unga för att få könsbekräftande vård passerar inte enligt sin könsidentitet, och ickebinära passar ofta inte in någonstans.

Frågan om omklädningsrum utgör ett stort problem och hinder för deltagande inom idrott. Det finns dock många olika lösningar. Det kan handla om att ha duschdraperier i duschen eller ett tredje könsneutralt omklädningsrum med bås där man både kan byta om och duscha. Eller att helt ta bort könsuppdelningen i omklädningsrummen. Adrian, 20 år, berättar i Hbtq och idrott att det bästa vore om det fanns flera omklädningrum där man kan byta om och få duscha i fred, där man slipper välja vilket man vill gå in i;

”Alla är lika neutrala liksom. Då blir det samma för alla. Då blir det inte som att så här, ja men här är vi som är normala och där är de som är onormala.”

Det är vanligt att lägga ansvaret på sig själv när en oflexibel struktur utestänger. Istället för att tänka att idrotten borde förändra omklädningsrum och könsuppdelning så att alla kan delta, finns en föreställning om att om kroppen såg annorlunda ut skulle problemen försvinna. I rapporten Hbtq och idrott är det också tydligt att man slutat idrotta med hänvisning till den egna kroppen.

OMKLÄDNINGSRUM: Alla ska kunna använda det omklädningsrum, den dusch och toalett som överensstämmer med könsidentiteten. Alla omklädningsrum bör erbjuda några privata och separata omklädningsbås, duschar och toaletter.          

PÅ RESA: Om en idrottare behöver ett särskilt boende för att säkerställa tillgången till separat omklädningsrum och dusch bör föreningen arbeta för att möte detta behov. Idrottare bör generellt tilldelas boende baserat på egen önskan.

INTE PEKA UT: Information bör tillhandahållas på en generell nivå utan att kräva att en individ ska behöva komma ut eller vara öppen för att få tillgång till den.

Pronomen

Personliga pronomen (hon, hen, han eller den) är ett sätt att få sin könsidentitet bekräftad av omgivningen. Leo, 20 år, berättar i Hbtq och idrott hur hen upplevt, när hen försökt förklara för icke-queers att hen varken är man eller kvinna, att de inte tar det seriöst och att omgivningen har svårt att komma ihåg det pronomen hen föredrar;

”Okej folk måste få tid att vänja sig, men hur lång tid ska vara okej att vänta innan det blir rätt? Personer som jag känt i över två år säger fortfarande fel. Det måste gå en gräns någonstans, jag kan vidga deras tankevärldar, men hur mycket ska jag behöva axla bara för att kunna spela fotboll?”

NAMN: Lagkamrater, tränare och andra medlemmar i föreningen ska referera till det namn idrottaren föredrar.

PRONOMEN: Lagkamrater, tränare och andra medlemmar i föreningen ska referera till det pronomen idrottaren föredrar.

Tränings- och tävlingskläder

Key är dansare. Hon ser sig som queer och berättar i rapporten Hbtq och idrott att hon känner sig obekväm med tjejrollen hon tidigare var tvungen att gå in i. Nu dansar hon queerdans med en kvinnlig partner och får frågan vad de har på sig när de dansar.

”Vi har på oss byxor och känner oss mest bekväma i det. Att dansa i klänning var inget som vi gillade att göra, det skulle kännas som att spela teater.”

I en del estetiska sporter (till exempel dans och konståkning) redogör reglementet för könsdifferentierade klädregler. Även om klädkoder inte alltid finns inskrivna i idrottens regelverk finns det starka normer kring klädsel som försvårar deltagande.

BINDER: Många killar och en del ickebinära som inte fått könsbekräftande vård använder binder. Det är ett särskilt plagg som jämnar ut brösten så att de inte ska synas. Problemet är att det kan göra det svårt att andas.

KLÄDKODER: Idrottare bör tillåtas att klä sig i enlighet med sin könsidentitet eller efter könsuttryck. Behovet av könade klädkoder bör utvärderas.

Barn och unga måste själva utbilda vuxna

För barn och unga är outbildade vuxna ett särskilt stort problem, eftersom de ofta upprepade gånger måste förklara för vuxna vad trans innebär, vad könsidentitet och könsuttryck är och vad normer kring kön får för konsekvenser i deras vardagsliv.

De är också ofta tvungna att blanda in vuxna för att lösa frågor som rör omklädningsrum och könsuppdelning. Steget att prata med vuxna om sina behov kan vara för stort.

Jon, som utsatts för trakasserier, får i Hbtq och idrott frågan om det funnits vuxna att prata med;

”Nej det gjorde det nog inte. Jag kan tycka att det är svårt att prata om transrelaterade saker med folk som inte kan relatera. På något sätt så blir det ju alltid ens ansvar. Om man skulle prata om jobbiga situationer, det skulle ta för mycket energi att först behöva sätta in folk i transbegrepp. Det blir lite för mycket.”

Gemensamt för många är att man själv tar ansvar för att lösa problem med omklädningsrum och annat. Gemensamt för unga är också att ingen vuxen har frågat dem, att ingen vuxen haft redskap att från början diskutera och ta upp transrelaterade frågor.

Barn och unga har, utan föräldrars hjälp, själva tagit ansvar för att lösa komplicerade situationer där de redan känt sig utsatta, utpekade och annorlunda. De har också fått ta på sig ansvaret för att utbilda de vuxna och andra i omgivningen i transfrågor, kunskap som har varit nödvändig för omgivningen att ha för att korrekt kunna bemöta ungdomarna.

I tidigare forskning har det framkommit att unga transpersoner har mycket lågt förtroende för yrkesverksamma och andra vuxna i deras närhet, detta på grund av egna eller andras negativa erfarenheter och trakasserier. Det får som följd att unga transpersoner inte söker stöd fastän de skulle behöva. Detta riskerar att försämra situationen ytterligare för en redan utsatt grupp.

Se Kalla fakta om hur Sverige utmärker sig genom att inte vara lika inkluderande som flera andra länder inom fotbollen när det gäller barn med transidentitet.