Oansvarigt att inte behandla transpersoner

DebattartiklarRFSL

Att inte ge vård till unga transpersoner kan få ödesdigra konsekvenser. Det vore oansvarigt att försöka begränsa tillgången till vård som för många är nödvändig för att leva ett bra liv.

20 augusti 2020

På ett demonstrationsplakat för transpersoners rättigheter står: ”Jag vill inte dö i en transvårdskö”. Skylten är talande för dagens största problem för de transpersoner som behöver könsbekräftande vård. Att begränsa vården ytterligare skulle vara en katastrof för transpersoners hälsa och välmående.

Ändå anser Trine Vikinge att vården bör begränsas (SvD Debatt 15/8). Det börjar kännas tjatigt. Men det verkar tyvärr behöva sägas ytterligare en gång: Transpersoner med könsdysfori behöver vård för att må bra. Det är tyvärr inte lätt att få tillgång till vård idag. Vårdköerna är långa. Det vanligaste är att det dröjer minst 3 år från att en vuxen person sökt vård tills dess att hen fått ett nytt juridiskt kön och tillåtelse till underlivskirurgi (för de som önskar sådan). För de under 18 år tar det oftast betydligt längre tid. Att säga något annat är oärligt. 

Artikeln innehåller en mängd felaktigheter och vilseledande information. Vikinge lyfter att de läkemedel som används vid hormonbehandling vid könsdysfori inte är godkända för det ändamålet. Hon får det att låta som att sådan behandling därmed är experimentell. Det stämmer att bolagen som säljer läkemedlen inte har ansökt om att använda preparaten på detta sätt. Kanske är patientgruppen för liten för att det ska vara lönsamt. Läkare kan ändå förskriva ett läkemedel om det använts under lång tid med goda resultat. Transpersoner har kunnat få hormonbehandling i Sverige i över 40 år med goda resultat. Det är ingen ny eller experimentell behandling. 

Vikinge påstår att det är okänt vilka biverkningar hormonbehandling har. Detta är inte heller sant, hon radar själv upp ett antal i sin text. Det finns otaliga forskningsartiklar om ämnet och ny forskning publiceras hela tiden. Socialstyrelsen listar även potentiella biverkningar i sitt kunskapsstöd för vården. Det framgår tydligt att alla patienter måste få vetskap om effekter och eventuella biverkningar som hormonbehandling kan ge och att patienten och hens föräldrar (i de fall patienten är under 18 år) har förstått innan förskrivning kan bli aktuell. 

Vikinge skriver dessutom att SBU:s litteratursammanställning om vården vid könsdysfori för barn och unga visar att det vetenskapliga underlaget för vården är svagt, men glömmer lägligt nog att nämna att rapporten enbart har sammanställt forskning rörande barn under 18 år. SBU har inte heller kvalitetsgranskat de studier som ingick i rapporten. SBU framhåller att forskning om vård för unga med könsdysfori pågår för fullt, såväl i Sverige som runt om i världen. Tvärtemot vad Vikinge skriver råder det vetenskapligt konsensus att könsbekräftande vård hjälper för att lindra könsdysfori och en överväldigande majoritet transpersoner mår bättre efter att ha fått tillgång till vård än innan. Senast i somras lyfte Folkhälsomyndigheten i en ny forskningsrapport att slutförd medicinsk transition är en faktor för många transpersoner som skyddar mot självmordstankar och självmordsförsök. Men mer forskning behövs, särskilt vad gäller vård för unga – forskning som försvårats av att patientgruppen historiskt har varit liten. 

Vi skulle ta emot en genomgående uppföljning av den könsbekräftande vården som Vikinge efterfrågar med öppna armar. Men flera av de enheter som ger vård vid könsdysfori bedriver redan forskning, som självfallet fått etiska prövningstillstånd, för att förbättra vården och ett nytt patientregister har införts för att kunna följa vården över tid.

Alla, oavsett ålder, har rätt till vård enligt Sveriges hälso- och sjukvårdslag. Vikinge tycker inte ens att myndiga transpersoner ska ha rätt till könsbekräftande vård. Vår lagstiftning ger unga människor beslutanderätt över frågor som rör dem själva, även innan 18 års ålder. Detta vill Vikinge uppenbarligen sätta ur spel. Eller är det bara unga transpersoner som hon menar inte ska ha inflytande över sin egen vård?

Att inte ge vård är ett val som kan få ödesdigra konsekvenser. Det finns ingen forskning kring att inte ge vård vid könsdysfori, sådan forskning vore djupt oetiskt att bedriva. Vi vet att transpersoner i alla åldrar i länder där det inte finns könsbekräftande vård gör allt för att få tillgång till hormoner och kirurgi. Anledningen är att man behöver få vård för att må bra. Vi ser hellre att vården ges på ett säkert och kontrollerat sätt inom sjukvården.

Att inte ge vård skulle göra att alla de transpersoner som är nöjda med sin vård istället skulle få leva med en kropp de inte känner sig hemma i. Trine Vikinge och andra motståndare till den könsbekräftande vill vården att vården helt ska stoppas eller skjutas upp. Det är detta som är oansvarigt – att försöka begränsa tillgången till vård som för många är nödvändig för att leva ett bra liv.

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 20 augusti 2020

Frank Berglund, vice förbundsordförande RFSL
Jêran Rostam, förbundsordförande RFSL Ungdom