Hiv 30 år i Sverige

Från bögpest till tystnad. Satsa rätt, stoppa hiv! Under 2012 bloggade RFSL & RFSL Ungdom inom ramarna för projektet "Hiv 30 år i Sverige" om hiv - från början av 1980-talet fram till idag.

11 FEBRUARI, 2013

”Det är ju som i Afrika. Där har de aids och lik förbannat knullar de”.

Liv Andersson

Eftersom jag är född på åttiotalet kan en tro att det skulle leda till att jag fått lära mig mycket om hiv under min uppväxt men så är inte fallet. Jag kanske inte var mottaglig för informationen men det enda jag visste var att aids på något vis sågs som den värsta sjukdomen som fanns. Varför visste jag inte. Förutom det kan mina möten med hiv under mina första 18 år sammanfattas i ett fåtal ögonblicksbilder.

#1 Jag arbetade på mitt första jobb. Jag var 14 år och tjänade 41 kronor i timmen. De flesta var sommarjobbande tonåringar men det arbetade även en del äldre personal som var fast anställda. Jag hade en kollega som var hivpositiv. Det och det faktum att han var bög var inget han berättat utan något som kom till mig som skvaller. Jag visste inte alls vad jag skulle göra med den informationen men det var tydligt att det var något hemligare än andra kroniska infektioner och sjukdomar. Den som sa det till mig sa det med låg röst och spände ögonen i mig. Det var säkerligen en nyttig kunskap för mig, att han som var en helt vanlig person med ett vanligt jobb och en gullig hund levde med hiv. Tyvärr skedde det på bekostnad av hans personliga integritet. Vi var inte så nära att jag tror han ville att jag skulle veta det. Men varje gång jag fått ett ansikte på något blir det lättare att förstå och jag tror många fungerar så. Därför är jag glad över att fler och fler modiga personer pratar öppet om att de lever med hiv och hur det kan vara.

#2 Jag går i gymnasiet i en skola i Stockholm. Vi har mattelektion när läraren börjar vråla om reptilhjärnor. Någonstans i hans långa utbrott av könsord och ilska skriker han ”Det är ju som i Afrika. Där har de aids och lik förbannat knullar de”. Med det fick han det att låta som att avhållsamhet är den enda lösningen samt att personer som inte har råd med bromsmediciner får skylla sig själva och borde haft vett nog att födas i ett rikt land. Jag slutade gå på hans lektioner.

#3 Jag är 21 år och vill ge blod. Vill är kanske en överdrift, eftersom jag har en fobi för nålar, men jag ser det åtminstone som min medborgerliga plikt. Jag får inte ge blod. Jag är en smittorisk eftersom jag haft sex med en man som har sex med en man. Det handlar inte enbart om hiv vet jag nu i efterhand, ändå var det hiv jag först tänkte på. Ingen frågade om hur säkra sex-praktiker en utövar eller hur länge sen det var han hade sex med män. Jag är bara diskvalificerad tillsammans med dem som haft sex med prostituerade och sprutnarkomaner, läser jag. Gör det här mig till en riskgrupp? Svaret är såklart ja, enligt riktlinjerna som fanns för blodgivare då men ändå kände jag mig inte så. Jag kände mig inte utpekad fast jag kanske borde. Jag tyckte bara att det hela var surrealistiskt. Men för min dåvarande partner var det inte lika lätt att skaka av sig. Han hade enligt de dåvarande reglerna livstidsförbud på att ge blod. Jag är glad att reglerna för blodgivning ändras och att även gruppen män som har sex med män ska få ge blod. Inte minst för att sexualitetskategorierna inte är så enkla att det finns homosexuella som har sex med homosexuella och å andra sidan heterosexuella som har sex med heterosexuella. Hur många kvinnor har inte haft sex med en man som haft sex med andra män oavsett om de vet det eller ej? När jag på senare år kommit att intressera mig för sexualpolitik och lärt mig mer om hiv var det mycket som förvånade mig att jag inte fått lära mig tidigare. Grundläggande kunskaper om vad hiv är och vad det inte är har saknats mig helt. Jag tror det är många som inte har tillräckliga kunskaper om hiv och det behöver vi ändra på. Det ska inte krävas att en börjar jobba som sexualupplysare för att få de kunskaperna. Därför är jag otroligt glad över den här kampanjen, vi måste våga prata hiv!

 Liv Andersson

Ledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse

11 FEBRUARI, 2013

Det dubbla utanförskapet

Vanessa Lopez

Mycket har hänt sedan hiv kom till Sverige och resten av världen. Idag är hela det svenska samhället bättre informerat om hur hiv/aids fungerar och det är ett känt faktum att man inte är dödsdömd bara för att man fått hiv. Det finns effektiva bromsmediciner och jag har många i min sociala krets som lever vanliga liv, fast med hiv. För oss med tillgång till de dyra medicinerna, kunskapen och kondomer blir det mycket lättare att både hantera och undvika att få sjukdomen. Men så är det faktiskt inte överallt i världen tyvärr, i vissa delar av världen är det fortfarande en dödsdom att få hiv.

Jag har varit på besök hos Afrodite som är en organisation som arbetar med transfrågor i hamnstaden Valparaiso i Chile och jag blev rörd i djupet av min själ över de förhållanden som de står inför varje dag. Många transkvinnor i världen är sexarbetare och därmed extra utsatta för hiv, på flera sätt. Hormoner är viktiga för feminiseringen och för att du ska vara attraktiv på ”marknaden”. Har du inte råd att köpa egna sprutor för att injicera hormonerna så delar du spruta med någon annan. Många delar även på sprutor när de injicerar flytande industrisilikon i sina kroppar för att få snabbare resultat. De flesta får komplikationer bara inom några år då silikonet flyttar sig runt i kroppen. Det finns många som är drabbade av både hiv och komplikationer av industrisilikon vilket medför att de bara kan ligga hemma i sina sängar som kollin för att utstå smärtorna, om de ens har någonstans att ta vägen. Att gruppen transsexuella på grund av allt detta har mycket större risk att bli smittade av hiv medför också dubbelt utanförskap och dubbel stigmatisering. Det blir en ond cirkel.

Hos Afrodite och många andra liknande organisationer runt om i världen finns brist på det mest. En kondom en guld värd, det är en fråga om liv eller död helt enkelt, som grundaren till Afrodite poängterade. Hon vädjade till oss alla som har möjlighet att hjälpa dem och göra det. Kanske kan vi skicka över en rejäl last med kondomer?

Vanessa Lopez, 

frilansare och transaktivist

10 FEBRUARI, 2013

Hiv, Horan och Madonnan

Petter Wallenberg

Vet ni vilken medianåldern är bland de bögar som nysmittas med hiv idag?

Som många andra trodde jag att det rörde sig om ungdomar, 18-22, typ, den nya generationen som inte vet bättre. De som inte var där när aids kom till Sverige och bögarna dog. Men så fel jag hade. De flesta som nysmittas idag är nämligen äldre än jag – runt 37 år. De är gamla nog att minnas väldigt väl. Kanske för väl.

Foto: Christian Hagward

Jag minns dem. Eller rättare sagt – jag minns deras frånvaro. För på bögscenen såg man dem knappt när jag kom ut som tonåring under nittiotalets mitt. Där fanns vi som var för unga för att minnas aidskrisen och där fanns de äldre, de som sett sina vänner gå bort. Men kullen däremellan, de som idag är runt 37 – de såg man inte. De gick kanske inte ut. Jag förstod aldrig varför, och undrade senare när jag träffade bögar i den åldern: ”Var var ni?”

Jag fick svaret när jag intervjuade Jonas Gardell om hans bokserie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Han kallade sin egen generation, den som var mitt i aidskrisen, för den ”tok-knullande generationen”. De hade sex ohämmat och drabbades hårt när viruset kom. Men generationen därefter kallade han för ”den icke knullande generationen”. Han menade att många av dem blev så traumatiserade att de helt slutade ha sex. Levde supersäkert. Fick hivnoja. Från allt till inget. Tills nu, uppenbarligen. För idag ligger de alltså i topp i hivstatistiken. Den icke-knullande generationen har blivit nästan 40 och nysmittade. Hur kunde det bli så?

För att försöka få svar måste vi resa tillbaka till den tok-knullande generationen, alltså tidigt 80-tal. Sjukdomsklassificeringen av homosexualitet hade precis upphävts och en tid av frigörelse och fri sex rådde. Men den blev kortvarig, för återigen skulle homosexualitet komma att förknippas med sjukdom. Som ett svart moln som drog in över frigörelsen, skördade den nya sjukdomen aids sina första offer i Sverige. Sjukdomen förstärkte stigmat kring homosexualitet, bekräftade fördomar och självhat, skapade en ny garderob. Bögsex var lika med död.

Detta satte djupa spår i vår kollektiva bögidentitet. Bögar var tvungna att förhålla sig till sex på liv eller död. Svart eller vitt. Allt eller inget. Detta var egentligen inget nytt. Redan som barn lär bögar sig att deras sexdrift är skamlig. Deras känslor är fel. Man döljer dem för att överleva. Sex är ju en risk. En risk att bli avslöjad och nedslagen, att råka ut för utanförskap, våld och i värsta fall död. Att skydda sig är att dölja sexualiteten. Skapa ett hemligt jag för sex och ett officiellt jag utan sex.

Den icke-knullande generationen tog helt enkelt till den enda överlevnadsstrategi de kände till. De satte återigen bögsexet i skamvrån. De två extremerna, tok-knullande eller icke-knullande, är ju egentligen bara två sidor av samma mynt. Det är bögars egna version av de klassiska stereotyperna kring kvinnlig sexualitet – Horan/Madonnan. Nu var det ju tydligt vad som hänt när Horan fått fritt styre. Det hade gått åt helvete. Dags att göra sig av med det som åsamkat så mycket smärta. Offra Horan. Bli Madonnan. Att sopa bögsex under mattan blev räddningen för den nya icke-knullande generationen.

Det var så bögar överlevde. De genomgick en total makeover, blev rumsrena. I belöning fick de partnerskapslagar och tvåsamhet. Det var nya tider. De var ju precis som alla andra, ingen skillnad alls. Inte hade utanförskapet, ensamheten, barndomen eller rädslan satt några spår. Inte heller det nattsvarta traumat kring aids och alla som dött. Borta var de hotfulla, hungriga, mörka, tragiska tok-knullande bögarna. Nej, bögar var precis som alla andra, intalade man sig, för att glömma, för att slippa ta itu med den kluvna inställningen till sex. Det funkade så där.

Vid slutet av nittiotalet kom något som skulle förändra allt – bromsmediciner. Hivpositiva som ställt in sig på att allt var över kunde nu plötsligt leva vidare utan att utveckla aids. Viruset gick från att vara en dödsdom till att bli lite som diabetes. Jobbigt – men inte nödvändigtvis dödligt. Detta ledde till att det där med hiv i förlängningen avdramatiserades. Vilket ju var något positivt för hivpositiva men samtidigt en explosiv omställning för en sexuellt frustrerad generation med hivskräck.

Redan innan det nya millenniet stod för dörren dök termen ”barebacking” upp. Tidigare hade det inte funnits något verb för att ha osäker sex. Men nu var det inte längre en fråga om att ha glömt eller råkat, det var ett ställningstagande. En revolt. För när sex inte tillhör ens dagliga jag, ens officiella icke-knullande-persona, blir det lättare att ta risker man inte annars skulle ta. Man är anonym, overklig. Sexpartnern är inte en person, utan bara ett hål eller en kuk. Det går inte att separera risken från kicken. Det förbjudna kittlar. Ord som ”bugchaser” och ”breeding” dök också snart upp. Hiv blev sexigt. Kanske för att man då till slut kunde släppa rädslan. Att bli smittad var att bli fri. Det funkade som det alltid gjort, när man vänder på det eviga myntet Horan/Madonnan. Från inget till allt. Men sen då?

Välkommen till idag. Den icke-knullande generationen gör inte längre skäl för sitt namn, och tur är väl det. Men hur gör vi då för att minska antalet nysmittade? Det finns inga enkla svar, men jag är pragmatiker. Människan kommer aldrig att sluta att ta risker. Sex är när naturen går i strid med civilisationen och släpper loss den primalkåta apan inom oss. En apa som sparkar bakut mot för hårda tyglar. Därför tror jag inte på att skrämma folk till återhållsamhet. Det göder bara uppdelningen mellan Horan/Madonnan. Föder tabun och skapar en längtan. Tvärtom tror jag på att alla fortsätter ha sex. Ännu mer sex. Knulla på. Ha kul. Men kolla upp fakta och gör riskbedömningar. Först när vi tvingar oss att se sakligt på sex, se neuroser i vitögat, kan vi också på riktigt skydda oss och våra partners. Det behöver inte vara allt eller inget.

Det handlar om att ta bögsex ur skamvrån. Att inte låta sex bara vara kroppsligt, två roller som spelas. Utan att låta ens vardagliga icke-knullande jag också vara med på ett hörn. Inte avpersonalisera eller dela upp, utan våga blanda lite.

När man väl har sex är det en reflektion av vägen dit. Har man bara delat taxi, pratat, kanske kramats, och hånglat så har man automatiskt minskat riskbeteendet. Man är mindre benägen att utsätta sig själv eller en sexpartner för risk om personen har ett namn, är en person. Man kanske till och med vågar prata om skydd, fråga om sin partners status eller berätta om sin egen. Bara genom att våga vara både tok-knullande och icke-knullande, Horan och Madonnan samtidigt, har man eliminerat en stor del av risken.

Petter Wallenberg, 

skribent och musikproducent

9 FEBRUARI, 2013

Transpersoner får också hiv

Maria Hansson Nielsen

Det är 30 år sedan hiv/aids drabbade Sverige för första gången. Jonas Gardell har skrivit om detta i romanform. Två delar av tre är utgivna och SVT har visat en dramaserie byggd på Gardells böcker. Som så många andra, satt jag med tårarna rinnande när jag såg ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Under de gångna åren har forskningen kommit långt. Idag vet man hur hiv-viruset sprids, samtidigt som man har forskat fram bra bromsmediciner. Från Smittskyddsinstitutet (SMI) fördelas varje år projektpengar till myndigheter och organisationer som jobbar med hiv/STI-prevention. Eftersom man vet att gruppen män som har sex med män (MSM) är en grupp som är överrepresenterad i statistiken över smittade, fördelas projektpengar särskilt för preventivt arbete som riktar sig till män som har sex med män, om än inte i tillräckligt hög utsträckning.

Fast vi efter 30 år med hiv har kommit väldigt långt, finns det områden där inget eller allt för lite förebyggande arbete görs. Eftersom det inte finns statistik på hur många transpersoner som är smittade med hiv går det inte att få särskilt riktade projektpengar från SMI till hivprevention endast riktat mot transpersoner. Om man enbart ser till den statistik som förs över smittade förleds man att tro att ingen transperson har drabbats av viruset. Detta trots att det sedan mer än 20 år internationellt sett är ett välkänt faktum att transpersoner, och då främst transkvinnor, är en av de mest drabbade grupperna, när det gäller hiv/aids.

The National Center for Trans Equality i Washington DC har tagit fram en studie ”Injustice at Every Turn: A Report of the National Transgender Discrimination Survey” som bygger på 7 000 insamlade svar, där det framgår att hiv bland transpersoner är högre än bland MSM i USA.

Vi måste se till att sådana här studier görs också i Sverige. Statistiken över virusöverföringarna måste bli tydligare och mer inkluderande, så att transpersoner inte försvinner i statistiken. De preventiva insatserna måste sedan bättre baseras på hur statistiken ser ut. Och så vidare. Osynliggörande av en grupp kan få förödande konsekvenser. Det har historien lärt oss.

Maria Hansson Nielsen 

styrelseledamot i RFSL Skaraborg, transaktivist, föreläsare, bloggare och debattör

8 FEBRUARI, 2013

Använd alltid hjärtat vid samtal om andra utsatta personer och undvik att ta fördomsfulla ord i munnen!

Ronny Tikkanen

Hiv har funnits i stort sett hela mitt vuxna liv. Hiv har format mig som person, min sexualitet, mitt sexualpolitiska engagemang och mitt yrkesval. Vi lever alla med hiv – mer eller mindre. Vissa kanske inte har förstått hur hiv format en till den man är idag. Hiv tar fram det sämsta hos oss, men också det bästa. Att prata och skriva gör en mer medveten.

Foto: Ulrica Wenger

Ett av de första minnena jag har av hiv, eller HTLV-3 som det då kallades, är från tidigt 1980-tal. Mammas färgstarka klasskamrat hade kommit från Stockholm åter till barndomshemmet i södra Dalarna. Han var väldigt mycket bög. Skiljde ut sig från alla andra i brukssamhället. Mamma berättade att han brukade sminka sig när de gick i skolan tillsammans. Han var också uppenbarligen sjuk. Han dog, eller rättare sagt försvann, efter ett år. Vad hade han dött av egentligen? Cancer? Jag minns honom fortfarande, den utflyttade bögen som blev sjuk och kom hem och som sedan dog. Är det så det kommer att gå för mig också? Fy, vad läskig han verkade vara!

Några år senare. Semesterresa till Borås med föräldrar och bror. Jag hade bestämt mig för att besöka RFSL. På kvällen såg jag till att få tid att vara ensam. Jag ville träffa andra bögar. Ringde från en telefonkiosk för att få adressen till lokalen. “Hallå, RFSL… vem där? Ringer igen. Vågar inte säga något. Vid tredje försöket svarar RFSL-killen med en tydligt irriterad röst “HTLV-3 – VEM är där?”. Jag vågade inte gå dit. Vad jag skämdes! Att jag inte vågat säga något. Och han som trott att jag ringde och trakasserade – när jag bara ville komma ut.

Det gick snabbt att komma ut när man väl tagit första steget. I slutet av 1980-talet flyttade jag till Göteborg och hängde ute på alla gayställen: ungdomskvällen på Bacchus måndagar; RFSL-puben på onsdagar och RFSL eller Bacchus fredagar och lördagar. Åren i slutet av 80-talet var bland de roligaste jag haft hittills. Men när man plockar fram minnena så kommer också tråkigare saker fram: ” Du vet väl om att han har hiv!”. Jag fick detta vid flera tillfällen skvallrat för mig. Vad var avsikten med att “varna” mig? Säkert stod jag även själv där någon gång med en öl i handen och varnade en vän för någon annan (som jag inte visste något om, men som jag trots detta konstruerat som farlig). Varför gjorde vi så? Vi såg ju att andra, som var som oss, blev drabbade? Killar som bara försvann. Vi var livrädda. Man var i tjugoårsåldern, hade precis kommit ut och ville bara leva – inte dö. Förlåt mig för att jag inte var solidarisk nog – jag visste nog inte bättre då. Det gör jag idag.

Åren gick och jag blev färdig socionom i början av 90-talet. Skaffade mig både pojkvän, apa, häst och villa. Hiv kommer mig närmare genom att flera av dem som jag känner fick hivbeskedet. Jag engagerade mig i preventionsfrågor inom RFSL. Delade ut kondomer och höll samtal. Läste vidare på universitet. Ville lära mig mer och förändra. 1996 hamnade jag i Los Angeles. Som socialarbetare på Asian Pacific Islanders AIDS Intervention team ägnade jag dagarna dels åt att woka nudlar, dels åt att försöka få någon av våra service-users att få tillgång till de nya medicinerna utan att behöva betala något. Detta var en fantastisk tid. Kändes väldigt stort att få vara med om detta. Att hitta bra bostad i Los Angeles var dock inte enkelt. Under den första veckan ägnade jag mycket tid till att svara på annonser och titta på rum. Jag ville bo inneboende i gayområdet i Long Beach. Jag minns ett tillfälle där killen som öppnade dörren uppenbarligen hade en långt gången hivinfektion. Jag blev rädd och kastades tillbaks till slutet av 80-talet. Jag ville inte se död och sjukdom. Nu ville jag se liv. Jag tackade nej till rummet. Efteråt skämdes jag. Hade jag inte lärt mig mer?

90-tal blev 2000. Jag var åter i USA. Denna gång i Texas som doktorand. Pojkvännen var ny. Amerikansk cowboy som levt med hiv i många år. Helt plötsligt hade hiv tagit ett rejält steg närmare mig. Och jag klarade av att hantera det! Men jag klarade det inte utan allt stöd jag fick från andra som också levde nära hiv. Både i Houston och hemma i Göteborg fick jag fint stöd av mina vänner i anhöriggruppen. Att träffa andra partners, pojkvänner, flickvänner, föräldrar, barn, och mormödrar som också levde med hiv betydde mycket. Tack alla fina vänner, vi lärde oss mycket av varandra!

Idag är jag 44 år. Tillhör hivgenerationen, ett begrepp som jag varit med och skapat genom min forskning. Alla vi som levt med hiv i snart 30 år – med eller utan hiv i kroppen. Det spelar egentligen inte så stor roll vilket. Vi delar alla samma historia. Som vi skall minnas och lära oss något av. Den sista tiden har varit förlösande. Vi har plockat fram minnen och gråtit. Men också börjat få ett erkännande. Vänner och arbetskollegor har börjat fråga mig om hur det var då på 80-talet (inte hur det är nu idag). Jag har fått berättat och det känns som om man faktiskt har förstått. Tack Jonas Gardell för att du började berätta. Nu får vi andra fortsätta. Plocka fram våra minnen. Fundera över hur hiv har format oss till de vi är idag. Har jag lärt mig något? Blivit en bättre människa? Själv, har jag inte alltid varit bra. Men jag har jobbat på att bli bättre. Det jag främst lärt mig är att utsatthet skapar rädsla, men att utsatthet även kan skapa den finaste, finaste solidaritet. Ett bra preventivt budskap för det kommande fjärde decenniet är: “Använd alltid hjärtat vid samtal om andra utsatta personer och undvik att ta fördomsfulla ord i munnen!” Men det kommer vi långt – inte bara när det gäller hiv.

Ronny Heikki Tikkanen

Socialarbetare och forskare i socialt arbete

6 DECEMBER, 2012

Det berörde ju inte mig…

Lukas Romson

Studenterna i min parallellklass på gymnasiet hade avslutningströjor med texten HtlvIII. Året var 1988 och det var ett typiskt uttryck för humaniststudenters humor. Hiv var inte något som berörde på allvar, åtminstone inte mina skolkompisar. Visst, skräckpropagandan såg vi alla, talet om tatueringar och interneringsläger för ”de smittade”. Så de inte skulle beblanda sig med oss andra. För HIV och AIDS var något som drabbade andra, såna som missbrukare och bögar. Och enstaka oskyldiga, som de som drabbats via blodtransfusion. Men, det drabbade inte vanliga människor. Och varför skulle det finnas en risk att studenter skulle drabbas?

Att det skulle beröra mig eller mina vänner fanns inte på världskartan, för någon av oss tror jag. Vi var städade kristna ungdomar, vi var inte homosexuella eller missbrukare. Alltså diskuterade vi aldrig ämnet. Vi kunde diskutera en mängd andra stora frågor, allt från världsfred och nedrustning till svält och miljöförstöring. Men den epidemi som världens forskare såg som ett globalt hot, som antogs ha miljoner smittade och skörda dödsoffer i stora delar av världen, den diskuterade vi, som jag minns det, inte alls. Den berörde ju inte oss.

Tretton år senare står jag på en styrelsekonferens med RFSL:s förbundsstyrelse och får utbildning i säkrare-sex-frågor, hiv och andra STIs. Plötsligt är hiv ytterst närvarande, det berör mig personligen. Inte bara som förtroendevald, utan som nyutkommen bög. Och som transperson, eftersom transpersoner är rejält överrepresenterade bland världens hivpositiva.

Det är länge sedan jag själv slutade vara blodgivare, men min man är det, år 2001. Han frågar om reglerna i hans fall, som manlig partner till en person som håller på att byta juridiskt kön och fixa till kroppen från kvinnlig till manlig. Och får veta att han inte längre kan ge blod, när jag väl bytt personnummer. Men fram till dess går det bra. Som om virus skulle bry sig om mitt personnummer. Det är vansinne. Liksom när jag sitter hos endokrinologen för att ta en radda blodprover inför att jag ska inleda min hormonbehandling och hon när hon kommer till begäran om hiv-test frågar om jag är gift. När jag säger att det stämmer anses hiv-testet onödigt. Min spontana, rätt överdrivna, tanke är att det nog kan kännas bra för vårdpersonalen som ska operera mig att veta om de ska betrakta mitt blod som en smittorisk eller ej och jag är glad när nästa läkare ser till att testet tas. Blod är inte längre en symbol för liv, eller splattervåld, för mig. Utan även för mycket farlig ”smitta”.

Under loppet av två år går jag från att vara en relativt vanlig gift och heterosexuell förälder, till att vara bög, transsexuell och förtroendevald, offentlig hbt-person. Det finns hivpositiva bland kollegorna och de anställda och bland de som tränar på samma gym som jag. Jag diskuterar säkrare-sex och hiv över lunchen, både på styrelsemöten och hemma. Jag delar hotellrum och sena kvällar med hiv-positiva och hör brottstycken av deras sorg och kamp mot fördomar. Jag lär känna hiv-positiva transpersoner som kämpar för att få tillgång till vård och berättar om problemen med att gruppen knappt synliggörs alls. Idag är hiv en del av min vardag, en av alla viktiga människorättsfrågor. Jag känner människor som lever med hiv, och med fördomarna. Hiv berör även mig, i allra högsta grad. Och det gjorde det 1988 också. Det var bara jag som inte ville se det.

Lukas Romson, 

transaktivist

3 DECEMBER, 2012

Jag hade ingen aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet

Peter Englund

Har man tur upplever man något riktigt omskakande maximalt en gång om året och det kan vara en skakig flygtur eller en höststorm i en båt på Östersjön, men från 2012 bär jag med mig två händelser som har skakat om mig på ett helt annat sätt.

QX förhandsvisning av tv-serien Torka aldrig tårar var den första.

Jag som har jobbat med World Aids Day Galan sedan 2007 trodde att jag var upplyst, men det visade sig att jag inte hade en aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet. Jag var förberedd på att jag skulle bli påverkad, men jag blev helt överrumplad – att se tv-serien i sin helhet på en bioduk i en mörk biosalong gjorde allt extra omtumlande.

Eftersom alla i salongen verkade reagera lika starkt på råheten i skildringen gick tankarna till hur det faktiskt måste vara att sitta i ett flygplan som man vet kommer att störta; masspanik. Samhörigheten i en stund indränkt av känslan av undergång var extremt stark och alla grät runt omkring mig.

I efterhand när jag hade lugnat ner mig tänkte jag att stämningen också var som jag vill inbilla mig att den måste vara på en riktigt ”bra” begravning, eftersom publiken grät och skrattade om vartannat, sjöng med i 80-talslåtarna och sedan grät och skrattade igen.

Jag identifierade mig med mycket i filmen; jag lämnade en småstad för Stockholm 1989 och var innan dess utsatt för trakasserier av olika slag, jag hade en orolig familj hemma i Gävle som inte kunde förstå varför jag skulle flytta till storstan. Jag gick på lika många minor som andra killar som var nya i gaysvängen; olycklig kärlek, för mycket alkohol, för mycket ragg, sökande efter kärlek och bekräftelse som ofta slutade med katastrof, men däremot vågade jag mig aldrig till bögringen.

Jag kom till Stockholm när hiv/aids redan var verklighet och den värsta mediestormen hade lagt sig och vad jag minns talades det inte alls om det som hände i stan bara några år tidigare. Människans förmåga att glömma för att orka gå vidare är stark.

Ingen i gayvärlden, där jag var, talade heller om det faktum att folk fortfarande blev smittade och dog, men jag minns dock att “smittan” låg som en tjock dimma av förtäckt hot varje gång jag hörde att någon hade gjort något ”som man inte borde ha gjort”.

Jonas Gardell har fått oss att öppna ögonen för hur det var och jag tackar honom för det och även för att det nu finns ett tidsdokument över den här sorgliga perioden i Stockholms gayhistoria. Dessutom har han bidragit till att diskussionen om hiv/aids har blivit aktuell igen, ja, nästan trendig, men tyvärr vet vi ju att trender bara varar ett kort tag och jag hoppas att den här håller i sig längre än minnet av tv-serien.

Nyligen producerade jag “Novemberkalendern” med hjälp av fantastiska filmstudenter. Det är ett kortfilmsprojekt med temat hiv/aids som jag ville göra inför World Aids Day Galan 2012 eftersom jag ville utveckla galans potential till att bli något mer än “bara” ett artistuppbåd som gör en bra show till förmån för kampen mot hiv och aids.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag planerade inspelningar och intervjuer med människor som på olika sätt var med under 80-talet och 90-talet när så många gick förlorade, men jag gjorde arbetet med en ständig känsla av att inte räcka till, eftersom så många av de jag pratade med blev så otroligt ledsna under samtalets gång när minnena började strömma till. Vissa var chockade över att de bar på så mycket sorg som de inte hade haft en tanke på under de senaste tjugo åren. Stora starka karlar i filmteamet var knäckta vid flera tillfällen, stämningen var tjock när vi avslutade filmningarna vissa dagar och jag tror att jag och teamet för evigt är förenade i känslan av att ha delat något stort och betydelsefullt.

Nu när World Aids Day Galan 2012 närmar sig med stormsteg inser jag två saker med facit i hand;

– Min intention med galan, det vill säga att sätta fokus på hiv/aids i Sverige, är fortfarande viktig eftersom det i snitt smittas 500 personer i Sverige varje år.

– Att minnas alla som gick bort under den första och andra vågen under 80 och 90-talen är lika viktigt eftersom många försvann i det fördolda och de förtjänar att bli ihågkomna.

Slutligen vill jag tacka alla som ställde upp och berättade sina viktiga historier och låter oss visa upp dem i Novemberkalendern som nu finns tillgänglig på Youtube.

Peter Englund, 

Stiftelsen World Aids Day Galan

2 DECEMBER, 2012

Sexualiteten, denna allmänmänskliga kraft som plötsligt skulle driva oss alla i fördärvet

Jack Lukkerz

Sexualitet och hiv är som ler och långhalm, som två siamesiska tvillingar. Viruset överförs i de allra flesta fall sexuellt och sexualiteten påverkas i allra högsta grad av viruset. Den framlidna författaren Susan Sontag gjorde an skarpsynt analys tidigt under brinnande aidshysteri när hon kopplade viruset till föreställningen om sexuella utsvävningar och perversitet. Den som sökte efter ett slagträ att i moralismens namn slå ner en frigjord och njutningsbetonad sexualitet, en öppenhet och ökad respekt för olikheter och tilltagande krav på lagstadgade rättigheter för alla fick viruset serverat på silverfat. Bögpesten var född och resten är, som det brukar kallas, historia.

Eller inte. Resten är inte historia. Det som sattes igång under första halvan av 1980-talet pågår fortfarande. Viruset finns kvar, om än i vår del av världen en något mera kontrollerad form, och föreställningarna om en pervers sexualitet pyr under ytan. Fördomar är en svårsläckt brand som idag ofta tar sig uttryck i anonyma kommentarer på nätet eller i frågor som ställs till oss sexualrådgivare. I den skenbara anonymitetens skydd tydliggörs förutfattade meningar och ett internaliserat stigma som riktas mot den som lever med hiv. Smittar hiv via bestick och dricksglas? Vågar jag uppsöka offentliga toaletter? Har alla afrikaner hiv? Har jag mig själv att skylla som har smittats? Kommer någon att vilja ha sex med mig nu?

Jag minns mitt 80-tal genom en självcentrerad tonårings glasögon. Hiv fanns där ute någonstans, men det berörde liksom inte mig, inte i lilla Broby i de nordskånska skogarna.  Visst varseblev jag löpsedlarna som spred domedagsprofetior, skräck och rop på tatueringar i armhålor eller isolering på öde öar. Jag såg sexualiteten som den gemensamma nämnaren, denna allmänmänskliga kraft som plötsligt skulle driva oss alla i fördärvet. Och kanske var det någonstans där som mitt intresse för människans sexualitet väcktes. Idag arbetar jag med frågor runt sexualitet, jag forskar och upplyser, jag lever med hiv. Jag är tacksam och stolt över min kompetens.

Vad jag inte såg, då på 80-talet, var Världshälsoorganisationens, WHO:s, definition av sexualitet. Vår allmänmänskliga sexualitet gavs anno 1986, mitt under brinnande aidshysteri, ett tungt erkännande. Jag väljer här att presentera hela texten utan ytterligare kommentar. Läs, fundera, ta till dig orden. Placera in hiv – det du vet om viruset, det du ser i nyhetsförmedling, det du känner innerst inne så som sexuell varelse – i kontexten. Vad kommer du att tänka på?

”Sexualitet är en integrerad del av varje människas personlighet, och det gäller såväl man och kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas från andra livsaspekter.”

Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra.

Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa.”

Jack Lukkerz

Socionom, MSc

Aukt. sexualrådgivare (NACS)

Doktorand Malmö Högskola

Styrelsemedlem Svensk Förening för Sexologi

1 DECEMBER, 2012

Sorgbollen har börjat rulla, det är dags att gå ut ur garderoben. Igen.

Bodil Sjöström

Det händer att vi ses ibland, men bara på avstånd. Nickar på var sin sida av trottoaren, möter varandras blickar bara en sekund. Fulla av respekt för vad vi varit med om. Och med en gemensam tyst överenskommelse att inte öppna den där dörren igen. Inte sätta igång den förbannade sorgbollen, rädda att inte få stopp på den.

Varenda gång jag möter någon som bär hiv från den tiden, slås jag av tanken – varför överlevde just han? Och tänk om han vetat det redan då, en novemberkväll när vi satt på Noaks Ark och han sa – ”Det är inte rättvis. Det är bara inte rättvist”, och gömde sitt ansikte i sina händer. Det låter alldeles för enkelt när jag skriver det. Men säkert förstår ni, att den ångest som fanns i en tjugotvååring av att tänka på sin egen död, den låter sig inte beskrivas.

Men han överlevde.

Det händer också att jag tycker mig möta Magnus, Helio, Lennart och Tommy. För att ögonblicket senare förstå att det bara är i min fantasi. Hur hade de sett ut idag om de fått leva? Gråhåriga, lite spolformade som jag? Trötta på vardagsslitet, hade de haft barn och en klar karriär?

Det är frågor som dyker upp när vi gläntar på dörren till den garderob som många av oss stängde igen någon gång på mitten av 90-talet, för att vi inte orkade mer.

Nu har vi fått in hiv och aids i vardagsrummen igen genom en alldeles fantastisk bok och teveserie som en del av oss bara klarat att se portionsvis. Och jag förundras över hur lite folk förstår om vilket helvete det var.  För hur bra ”Torka aldrig tårar utan handskar” än är, kommer den inte i närheten av den verklighet många av oss levde i. Den var mycket mycket värre.

Jag började engagera mig i mitten av 1980-talet då en vän frågade om jag kunde vara med och bära en kista. Jag visste inte särskilt mycket om begravningar, hade aldrig varit på någon, och jag frågade inte varför den tvunget måste bäras in. Men Bengt, som vi kan kalla honom som låg i kistan, var en man som nyligen fått veta att han hade hiv. Han hade hoppat från Västerbron rakt ner i Långholmens hårda berg. Bengt hade en enda vän, hon frågade runt om hjälp till kyrkan. Han skulle få ett värdigt avslut.

Det var en vacker sensommardag jag tog mig till Kungsholmens kyrka. En man från begravningsbyrån visade hur vi skulle lyfta upp kistan. En blombukett stod framme vid altaret. Bara tre personer satt i kyrkbänkarna. Jag tror att två av dem tillhörde kyrkans personal.

Det var den första begravningen i mitt liv och jag var 24 år. Att jag i sju års tid skulle gå på begravningar flera gånger om året, ibland flera gånger i månaden, hade jag ingen aning om. Att jag skulle bära mina egna vänner innan de ens fyllt 30 år hade jag förstås inte heller någon aning om. Och så här i efterhand är det nästan overkligt.

Sjukdomen var värre än i den värsta mardröm, eller än i den värsta skräckfilm om man så vill. Förvandlingen från de unga vackra männen till gamla mycket magra män. Munnar som tidigare fyrat av så många blixtrande leenden blev sneda, tänderna stod ut ur deras smala huvud. Håret blev matt, fläckar i ansiktet, sår som aldrig läkte. Jag tänkte ibland att de såg ut som skelett klädda med tunn hud som satt fel. Flera av dem blev så personlighetsförändrade att de blev otäcka, aggressiva. En del hade så ont att de inte kunde hejda sina skrik. Jag minns en vän som hade så kraftiga biverkningar av bromsmedicinerna när de kom, att han inte kunde sitta upprätt på en stol. Det hopp om liv han såg i tabletterna, rann ur honom just precis då.

Vi lesbiska är inte sällan osynliga då homosexuellas historia berättas. Det gäller alldeles särskilt de mörka kapitlen om hiv. Jag säger det inte med någon bitterhet, mer med en suck av sorg. Vi var många som var med och kämpade, Bengts vän Pia som ordnade kring begravningen var en.

I Jonas Gardells berättelse umgås bögar med bögar. I min värld umgicks (och umgås) bögar och lesbiska. Flera av oss i väldigt nära relationer, ohotade och ganska kravlösa. De som dog var mer än våra bröder, mer än vänner – vi satt ihop.

Vi är många som för alltid påverkats av hiv. Vi som nickar åt varandra på trottoaren, vi som numera är vänner bara på facebook och aldrig nämner kriget vi var med om. Motar dörren som vill gå upp, rädda att bli påminda om ensamheten, omvärldens kyla och förakt då vi hade behövt värme och förståelse. Är det så konstigt?

Men, nu reser vi oss. Hiv har blivit ett samtalsämne, på krogen, fikarasten till och med inom vård och kultur.  Jag har plötsligt fått beställningar på boken ”Med våra ögon” en bok om människor som drabbades av hiv, om män, kvinnor, systrar, arbetskamrater och om dem som dött eller överlevt (skriven tillsammans med Anders Odelius och med foto av Elisabeth Ohlson Wallin). En bok som sovit i 18 år. Själv har jag slumrat lika länge. Jag skrev om hiv en hel del då, men orkade inte mer. Nu har jag öppnat ögonen igen.

Tack för hjälpen, alla ni som vägrat hålla tyst. Sorgbollen har börjat rulla, det är hög tid att skriva ner det som hände. Det är dags att gå ut ur garderoben. Igen.

Bodil Sjöström

Journalist och författare

Tidigare volontär och anställd på Noaks Ark

1 DECEMBER, 2012

“Var jag än började fastnade tangenterna. Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor”

Sören Juvas

Jag blev ombedd att skriva om hiv under Almedalsveckan. Förfrågan kom från två håll, dels en personlig debattartikel och så en personlig reflektion till RFSL-bloggen. Allt på grund av dessa trettio år, och så på grund av Jonas Gardells bok och kommande tv-serie.

Det blir lätt, tänkte jag, trots allt har jag under 20 år av mitt liv aktivt arbetat med frågor som rör hiv och aids. Jag har, tror jag, agerat inom fältet på i stort sett alla nivåer man kan. Från att ha delat ut kondomer till sexlystna herrar ute vid Oset i Örebro och Rydskogen i Linköping till att företräda vårt land i FN då världssamfundet ska ta ställning till politiska dokument och ageranden.

Men det tog stopp.

Var jag än började fastnade tangenterna.

Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor.

Jag var tretton år när hiv uppmärksammades i vårt land. Hela tonårstiden blev jag och andra med mig matade med information om att sex var lika med att risken att dö.  Att magra bort i en säng, bortglömd och undanstuvad för att sedan dö. Bilderna som spreds var groteska och påminde om de bilder jag blivit visad från koncentrationslägren.

Rädslan var påtaglig, och även om jag växte upp en miljö som markant skiljer sig från den heta sfären i Gardells serie styrde tanken på att kunna bli smittad i smått och stort.

Sedan dess har hiv förföljt mig. Många jag känner upplever att med de nya medicinerna som kom 1996 kom det en vändning som gjorde att de kunde slappna av. För mig var det inte så.

Vändningen kom tidigare, då jag förlikat mig så gott det går i förhand med farligheten i att leva, och med vetskapen om att som homosexuell var det extra farligt. Men också med vetskapen om att jag skulle själv kunna bestämma när jag skulle dö.

Som en våt smutsig filt har hiv styrt och reglerat mig liv i allt från det personliga engagemanget till det som räknas som det mest privata.

Jag vet inte var jag skulle vara idag om hiv inte hade funnits.

Livet och världen hade onekligen sett annorlunda ut, drivkraften att engagera sig hade varit annorlunda och möjligheten att driva igenom flera reformer hade även den sett annorlunda ut.

För förutom hur viruset kom att forma och knäcka många människor i en hel generation kom det även att samla en stor grupp med människor för att arbeta gemensamt för en förändring av det rådande.

Det var en samhällsförändring som skedde i värderingar av medmänniskor, och det var många som var involverade. Samtidigt som många gemensamma krafter kom att aktivt verka för en minskad spridning av viruset och för aktivt ta bort stigmat och diskrimineringen av personer som blev drabbade av hiv, skedde även en förändring  i hela samhället för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Det blev mer likabehandling från staten när det gäller hur människor behandlas i lag oavsett den sexuella läggningen. Och det skapades för första gången förutsättningar för att motverka diskriminering.

Jag har som så många andra sett Gardells serie, känt hur den skär på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har liksom så många andra sett debatten som följt på serien.

Det som förundrar mig i det jag ser i debatten är fixeringen vid det förgångna. Det är viktigt att lära sig att hantera det som skedde för 30 år sedan, förståelsen av det är central. Men det är lika viktigt att se till vad vi har lärt oss av den tragedi som drabbade en hel generation, och se framåt.

Hiv och aids var inte något som skedde då, det sker fortfarande. Politiker som tar okloka och ogenomtänkta beslut var inte något som skedde bara då utan sker fortfarande. Det sker i andra länder och i vårt eget land.

Vi har alla ett ansvar, ett ansvar att se till att gjorda erfarenheter inte går förlorade. Det finns tydliga tendenser till att så är fallet nu.

Men det är en annan sak vi måste lära oss. Och det är att det arbete som vi hela tiden måste driva tillsammans är ett arbete som vi inte kan göra med rädslan som enda drivkraft.

Det är ett arbete som måste göras med lust till livet, och en lust till att leva fullt ut.

Sören Juvas,

förbundsordförande RFSL 2001-2010

21 NOVEMBER, 2012

“Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna”

Maria Sundin

När min läkare som skötte min hormonbehandling sådär i förbigående frågade mig ”vill du att jag tar ett hiv-test?”, fick jag knappt fram ett enda ord. Känsla av skräck och skam i kombination med min rädsla och ångest gjorde att jag knapp fick fram mitt ”ja”.

Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna. Att hiv-positiva transpersoner var helt utestängda från all form av könsanpassande behandling hade jag uppfattat genom mina vänner i USA där min kontakt i FtM International för inte så länge sedan gått bort i aids eftersom ingen ville behandla en transman som var bög.

I svenska medier skruvades vid den här tiden en hat- och hot-spiral upp till oanade höjder och bögar sågs som det stora hotet som skamlöst spred smitta till oskyldiga heterosar. Att tatuera in hiv-status på människor och deportera hiv-positiva till en öde ö var förslag som kom från annars seriösa politiker och debattörer.

Några veckor senare hade jag återbesök hos min läkare och fick beskedet att jag var negativ, hiv-negativ. Jag stortjöt när ångesten äntligen släppte och vi kunde börja prata. Då började jag förstå hur väldigt ovanligt det var att transpersoner ens fick tillgång till testning.

Sverige hade inte några som helst preventiva insatser eller forskning om hiv bland transpersoner då, för 15-20 år sedan. Den hemska sanningen är att det idag ser precis lika illa ut. De ansvariga myndigheterna tycks fortfarande leva i den övertygelsen att vi transpersoner är så väldigt få så att det inte är lönt att lägga så värst med krut på oss.

Detta är en rätt märklig inställning om man vet, som de ansvariga politikerna och andra beslutsfattarna borde veta, att transpersoner rent generellt i världen är en av de hårdast drabbade grupperna när det gäller hiv och aids. I många delar av den globala södern ligger transpersoner skyhögt över gruppen män som har sex med män vad det gäller förekomsten av hiv-viruset i gruppen. Liknande siffror hittar vi bland transpersoner i Syd- och Östeuropa och ett par av orsakerna är brister i prevention riktad till oss som grupp och svårigheter att få tillgång till testning för en redan svårt marginaliserad och stigmatiserad grupp

Väldigt ofta får jag frågan när jag är ute i världen hur det ser ut med hiv/aids-förekomsten bland transpersoner i Sverige och jag tvingas alltid säga att det vet vi inte. Förvåningen är stor när jag säger att Sveriges smittskyddsansvariga inte tycker det är mödan värt att ens undersöka prevalensen bland oss transpersoner eller ge stöd till preventiva åtgärder riktade mot oss.

Maria Sundin, 

ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse och ordförande för Transgender Europe

20 NOVEMBER, 2012

“Jag ser medelålders människor sitta i morgonsoffor och tala om sina reaktioner, storögt förvånade över hur omedvetna de varit om en verklighet som bara ligger ett tjugotal år tillbaka i tiden”

Anna Mohr

Jag kom in i gayrörelsen alldeles i början av 1980-talet samtidigt som hiv började märkas i Sverige. Hiv, som under många år därefter var tvunget att vara i fokus för gayrörelsens sexualpolitiska arbete. I närmare 30 år kom jag att arbeta med hiv-frågor först som aktivist och sedan som anställd på RFSL:s hivkansli. Jag kom in i en tid där gayaktivismen var mycket levande i ett land där sjukdomsstämpeln nyss lyfts från homosexuella, där ”bögvärlden” var något mycket främmande och lesbiska knappast fanns.

Okunnighet, fördomar, heteronormativt tänkande och missriktad hänsyn märktes i myndigheters, sjukvårdens och enskilda människors tänkande och agerande. Missriktad hänsyn därför att vi oftast förutsattes skämmas över vår homosexualitet och förväntades vilja gömma den. Gjorde vi inte det, ansågs vi skylta med vårt sexliv.

Aids, ”bögpesten”, förknippades direkt med homosexualitet. I broschyrer från blodgivningscentraler runt om i Sverige meddelades att homosexuella inte tilläts lämna blod. Det dröjde många år och intensivt arbete innan ansvariga insåg att man måste skilja mellan vem man är och vad man gör. Inte förrän nu 2012 tillåts män som har sex med män att bli prövade som blodgivare. Många lesbiska blev också under den här tiden nekade att bli blodgivare. De var ju homosexuella. Paradoxalt nog visade det sig att lesbiska kvinnor är de som löper minst risk att smittas med hiv, via sexuella kontakter. Alla säkrare-sex budskap, som i epidemins början pumpades ut, riktades till bögar eller heterosexuella. För kvinnor som har sex med kvinnor fanns ingen information. I den akuta aids-krisen satsades inte kraft och pengar där ingen fara fanns. Men när oro började sprida sig bland lesbiska och resultera i frågor som ”vilka faror finns för oss, undanhåller man oss information?” insåg vi att bristen på information var farlig och skapade rädsla. Inga anslag gavs till information för lesbiska men RFSL avsatte ändå i smyg pengar till en enkel, ”Säkrare sex för lesbiska”-broschyr.

Mycket av det arbete som gjordes kring homosexuellas situation i Sverige speglades mot aids. Det var inte en händelse att Socialstyrelsen, som hade ansvar både för frågor om homosexuellas situation och aids, initierade ett förslag till svensk partnerskaps-lagstiftning. Man ansåg att det skulle underlätta för homosexuella män att leva monogama relationer.

Det var många vänner som dog och begravningarna blev många. En del präglades helt av förnekande, av familjens skam och förtvivlan över en son som var homosexuell. Det blev begravningar där varken den dödes verkliga liv eller död fick märkas. Där vännerna och kanske pojkvännen till kaffet fick lyssna till telegram efter telegram med ”en gåva till Cancerfonden”. Medan andra begravningar, ofta med en homosexuell präst, förmedlade tryggheten i att få vara den man är i livet och in i döden.

Situationen, attityder och kunskaper har förändrats oerhört sedan epidemins början och verkligt verksamma mediciner finns numera. Jag minns lyckan på UNAIDS stora aids-konferens i Vancouver 1996, den första konferensen med hopp sedan epidemins början – bromsmedicinerna hade kommit.

Jag läser nu recensionerna av ”Torka aldrig tårar utan handskar” och ser medelålders människor sitta i morgonsoffor och tala om sina reaktioner, storögt förvånade över hur omedvetna de varit om en verklighet som bara ligger ett tjugotal år tillbaka i tiden. De såg den inte då och jag undrar om inte mycket av dagens verklighet för hiv-positiva och hbt-personer är lika osynlig.

Anna Mohr, 

aktivist och numera pensionerad RFSL-anställd

19 NOVEMBER, 2012

Betala staten för att stjärtpojkar skall kunna vänslas? Det är fantastiskt vad vi har uppnått.

 Tore Runnerstam

1982, alltså för 30 år sedan, var jag 23 år, och hade tagit steget att erkänna mina känslor för andra män. Jag blev medlem i RFSL Malmö för första gången. Livet var stenkul, lustfyllt och alldeles underbart. Jag flyttade hemifrån, fick en lägenhet på Slussplan i Malmö. Detta var som att komma till paradiset på jorden. Runt husknuten fanns en av Sveriges mest trafikerade bögraggningsplatser, helt fantastiskt.

Som nyutkommen bög och med egen lägenhet var livet fyllt av partnerbyten och var man inte nöjd gick man bara ner och raggade och hämtade en ny. Kärlek och romantik var närvarande men det resulterade inte i några långvariga förhållanden de första åren. Jag hade det fantastiskt bra med fast jobb samt en del extrajobb ibland. Jag engagerade mig i RFSL och fick i det sammanhanget höra talas om HTLV3, som hiv kallades då, och aids, började läsa mer och mer om vad det handlade om och blev riktigt engagerad.

Efter några år var jag så insatt och informerad att jag och några andra engagerades till RFSLs gummibilar som reste land och rike runt. Jag var med från Stockholm och ostkusten ner via Öland till Malmö Stad. Vi var två bögar och två lesbiska i bilen. ”Lev livet frisk och kry” hette kampanjen och vi delade ut kondomer och informationsblad överallt på gator och torg, marknader och annat. Kampanjtexten hade säkert inte använts idag, då den utesluter de viktigaste, de som redan är bärare av hiv-virus och kallas hivpositiva. Men så gick det till då och vi hade en underbar tid och träffade många trevliga, men tyvärr också några otrevliga människor. Vi blev omväxlande bespottade och omkramade. Det var omtumlande och mycket personlighetsutvecklande.

Sammantaget gjorde detta att jag blev mer försiktig och betänksam över livet och döden. Döden var hela tiden närvarande och man såg personer som drabbats av aids-relaterade sjukdomar. Detta skapade en närvaro av viruset som inte finns idag. Det var en omtumlande tid och man pratade om aids och hiv i många sammanhang.

I början av 90-talet fick jag möjlighet att hjälpa RFSL Rådgivningen Skåne som timavlönad informatör. Jag besökte de raggningsställen som fanns då, bland annat ”blåbärsskogen” och ”bågskyttebanan” och det var många goda samtal i gröngräset, samt en mycket stor åtgång av kondomer och glidmedel. Vid ett av alla dessa tillfällen satt jag i solskenet och ser en man komma gående som hämtad ur La Cage Aux Folles, med kornblå pressad träningsoverall och kornblå solglasögon och en liten solhatt på huvudet.

Han stannade och sa: ”Men lilla vän, vad sysslar du med?” Jag började förklara RFSL Rådgivningen Skånes arbete med säkrare sex och utdelning av kondomer och glid. Han lyssnade och kom med uppmuntrande ord som ”herregud, det hade aldrig gått förr i världen” och ”betalar staten för att stjärtpojkar skall kunna vänslas? Det är fantastiskt vad vi har uppnått”. Han berättade för övrigt att han var strax över 90 år och att färdtjänst kört honom till det han kallade ”sina gamla jaktmarker” för en tur i solskenet. Platsen jag befann mig på var tydligen en mycket gammal raggningsplats för män som har sex med män. Man raggade bland koskitarna i hagen på den tiden när Hylliekroken var en fungerande bondgård med kor och svin. Jag fick att fantastiskt tillskott till historieskrivningen och massor med anekdoter. Han tog med sig några kondomer som minne – och för att kunna använda ifall andan skulle falla på.

Tore Runnerstam, skånebög i Malmö

RFSL Rådgivningen Skåne

17 NOVEMBER, 2012

Mellan stigma och sårbarhet – om riskkategorier och hiv-politik

Anna Bredström

Trettio års erfarenhet borde ha lärt oss att hiv inte är något isolerat medicinskt fenomen. Den enskildes kamp mot viruset har nämligen aldrig enbart handlat om att ta väl hand om sin vardagliga hälsa, hantera biverkningar från mediciner eller att lära sig leva med en potentiellt svår kronisk sjukdom. Istället vittnar många hiv-bärare om hur kampen mot viruset också är en svår social kamp – en kamp mot repressiva smittskyddslagar, socialt stigma och fördomar.

Kopplingen mellan viruset och särskilda riskkategorier har inte gjort den sociala terrängen enklare att vandra genom. Ända sedan viruset fick sitt första namn har det porträtterats som en sjukdom som inte hemsöker vem som helst utan föredrar vissa grupper. ”Homosexuella män”, ”prostituerade” och ”sprutnarkomaner” var de som pekades ut i de första åtgärderna från mitten av åttiotalet, där myndigheterna beskrev hur Sverige skulle bemöta virusets spridning. Det var dock inte omsorgen om dessa gruppers välbefinnande som genomsyrade den offentliga strategin. Snarare var det gruppernas ”problematiska beteende” som stod i fokus, och den största faran var risken att viruset skulle spridas från dessa riskgrupper till ”den allmänna befolkningen”. Skuldfrågan var på så sätt redan löst – smittan spreds ju från den utpekade gruppen till allmänheten och inte tvärtom. Även de satsningar som bar namn som ”AIDS angår alla” speglade därför en föreställning om att det fanns vissa människor som var riskabla, medan andra förblev oskyldigt drabbade.

Att bli kategoriserad som en riskgrupp har också satt sina spår hos de som blev utpekade. Kampen mot hiv-viruset kom att bli en integrerad del av hbtq-rörelsen, och närvaron av hiv blev snabbt vardag för drogbrukare och för sex-säljande kvinnor och män. Sammankopplingen mellan hiv och vissa identiteter innebar för många en dubbel utsatthet – var du homosexuell sågs du som potentiell hiv-bärare, och var du hiv-bärare sågs du som homosexuell. Flera studier om säkrare sex visar att liknande fantasier fortfarande lever kvar – vid tillfälliga relationer uppskattar människor risken för smitta baserad på slentrianmässiga föreställningar om homosexuella män, personer som använder droger eller utlandsfödda i allmänhet och de med afrikansk härkomst i synnerhet. På senare år är det, som bekant, framför allt de sistnämnda som har hamnat i blickfånget för debatten om hiv och aids.

Att peka ut riskutsatta grupper har utan tvekan haft negativa konsekvenser för alla inblandade. Men är en politik som inte tar hänsyn till vissa gruppers särskilda riskutsatthet en bättre politik? Nej menar hiv-manifestet som istället efterfrågar mer riktade satsningar och ökat synliggörande av riskutsatta grupper. Och ur ett globalt perspektiv så har vi otaliga exempel på där osynliggörande av riskutsatthet är allt annat än en strategi mot stigmatisering, som till exempel i förhandlingarna kring FN-deklarationen (UNGASS) 2006 där flera aktörer drev en moralkonservativ linje och av den anledningen inte ville att skrivningar om ”män som har sex med män” skulle finnas med.

Frågan om att synliggöra eller inte synliggöra riskutsatta grupper är således, likt hivpolitiken i stort, färgad av det omgivande samhällsperspektivet, av politiska strömningar och ideologi. Om man granskar hur migranter eller utlandsfödda skildrats i den svenska hiv-politiken blir detta extra tydligt. I början av pandemin underströk myndigheterna ofta att utlandsfödda inte är en riskgrupp, utan att de istället skulle ses som en grupp med särskilda behov. Till exempel behövde utlandsfödda kulturanpassat preventionsmaterial, gärna på det egna språket. Granskar man den tidens resonemang blir det i och för sig snart uppenbart att invandrare och flyktingars kulturer porträtterades som både ”annorlunda” och ”konstiga” och att svenskhet samtidigt normaliserades. Men likväl var ledordet under 1980-talet respekt för ”andras” särskillnad. Under nittiotalet förändras perspektivet drastiskt. Hiv-politiken flyttar då fokus från det nationella till det globala. Nu framställs migranter allt oftare som en riskgrupp jämte andra (MSM och drogbrukare). Migranternas kulturer förvandlas också från att varit en resurs till att bli ett problem och respekt för särskillnad övergår till krav på assimilering där migranter bör acceptera ”svenska” normer och värderingar.

Frågan om riskgruppers vara eller icke vara är således fel ställd. Det finns inget entydigt svar om det är positivt eller negativt att synliggöra riskutsatta grupper som hiv-politisk strategi, utan allt handlar om hur dessa grupper synliggörs, i vilket syfte och med vilka effekter. Och här tror jag att vi måste ha många parallella strategier. När det gäller smittskydd så vore det en bättre strategi att omfatta alla istället för att förlägga särskilt ansvar hos vissa. Men när det gäller prevention så behöver vi strategier som tar hänsyn till den mångfald av sexuella praktiker och identiteter som inte låter sig fångas av genus- och heteronormer eller stereotypa uppfattningar om olika kulturer.

Anna Bredström, 

forskare vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet

15 NOVEMBER, 2012

“Äntligen börjar tiden kännas mogen för att denna så mörka tid i vår historia ska kunna återberättas”

nicke-johansson

Det är fredag på Berns balkong i Berzelii park i Stockholm. Tidningen QX och Jonas Gardell med sitt förlag har bjudit till releasefest. Tidningen kommer med nytt höstlikt kulturnummer och Gardell med nya hyllade boken ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Han har i flera intervjuer berättat att tiden nu, efter 30 år, äntligen börjar kännas mogen för att denna så mörka tid i vår historia ska kunna återberättas. Nu kan vi äntligen väcka slumrande minnesbilder av våra sedan länge döda kamrater, till liv. Det ligger mycket sanning i Gardells analys och jag har den senaste tiden snyftat och grinat i kapp med honom när jag lyssnat på intervju efter intervju i snart sagt varenda radio- och TV-program.

Den berättelse som Jonas Gardell berättar i sin till stora delar dokumentära roman skiljer sig avsevärt från releasefesten på Berns. Kvällens mingel blir till en surrealistisk upplevelse när jag tänker tillbaka på Pentti, Magnus, Kalle, Leif, Gaetan, Johan, Ove, Henrik och alla andra som jag och många med mig följde  till döden. En del av dem fick vi med gemensamma krafter bokstavligen bära i sina kistor den sista biten. Det fanns perioder som jag hade skavsår i armvecken efter de stödben som likkistor har på undersidan.

Det var en tid som av många skäl är svår att beskriva men Gardell har gjort det respektfullt, rättvist och med stark närvaro och inlevelse. Bättre skildrat kan det knappast bli.  Ändå kommer det säkert alltid att vara svårt att ge verkligheten rättvisa och för andra och för egen del att förstå – förstå hur vi orkade med, hur vi uthärdade och hur andra inte gjorde det.

Jag har åtskilliga bilder i min hjärna som jag vårdar ömt och som jag ibland får ångest för att tappa bort. En bild är när jag, min kära vän Magnus och några sjuksköterskor från Venhälsan, gjorde ett studiebesök på Aids-avdelningen på San Francisco General Hospital. Korridorerna var överfyllda av svårt sjuka bögar men vi fick en kort pratstund med en volontär på hans trånga kontor. Under den kanske halva timme som han hade tid att ta emot oss, tittade olika sköterskor in genom dörren för att meddela det ena dödsfallet efter det andra. ”Now, Steve died”. ”Now, Greg…”. ”Adam…”. Varje gång nickade volontären tyst och gjorde en notering i sina papper. I avdelningens dagrum, som uppkallats efter Elisabeth Taylors piano som hon hade skänkt dit, satt de något piggare killarna men som alla visste vad de väntade på. Vi lämnade sjukhuset i tystnad och alla befarade vi att samma bilder, men möjligtvis utan piano, skulle spelas upp för oss inom en snar framtid hemma i Stockholm.

Vi var i San Francisco på en internationell gaykonferens och några dagar senare letade jag och Magnus upp en självhjälpsgrupp som träffades regelbundet i en privat villa. I en stor ring satt ett 20-tal bögar, somliga tydligt märkta av sin sjukdom men inte så mycket att hoppet hade lämnat dem. I mitten av ringen berättade en kvinna med vildvuxet rött hår, om sin mirakelmetod för att bota Aids. I ett land där en Aids-behandling kostade en förmögenhet för den utan försäkring, kunde kvinnans metod som gick ut på att helt enkelt köra upp mängder av vitlök i röven, vara en minst sagt ekonomiskt attraktiv lösning. ”Kör upp så mycket och så långt upp så att smaken känns i munnen.” Vare sig jag eller Magnus tyckte att det nog inte kändes som en lösning som vi med trovärdighet kunde ta med oss hem till Sverige.

Den amerikanska lagstiftningen innebar för de här killarna att om man kunde bli inskriven i ett läkemedelsföretags forskningsprojekt så var man garanterad denna behandling utan kostnad livet ut. Det medförde att vi träffade bögar med gastuber på ryggen, bögar med små medicinflaskor över hela lägenheten och naturligtvis pillerknaprande bögar. Det var inte så noga vad det var, bara det var något att hålla fast vid.

Sedan 80- och 90-talen har jag i minnet vårdat namnen på alla vänner som dog och jag har kämpat för att bevara alla bilder från den tiden. När jag nu står och sippar skumpa på Berns passerar de och deras öden förbi. Tänk om de och vi andra då kunde ana att allt detta skulle betraktas som nästan bortglömd historia och att de en dag skulle bli föremål för en hyllad roman och en TV-serie som större delen av landets befolkning kommer att ta emot med förvåning över vad de då inte visste och förstod.

Nicke Johansson
TV-producent, pride-veteran och gay-aktivist

14 NOVEMBER, 2012

“Den upplysningsplikt som domstolarna lägger vikt vid är djupt orättvis”

christoffer-aav

Hiv-epidemin ökar i Sverige. I vården behandlas personer som lever med hiv som pesthärdar. När Hiv-positiva Emma har skadat sin hand och måste sys, kommer läkarna in med dubbla handskar, munskydd och plastförkläden. Samtidigt döms hivpositiva till fängelsestraff för att ha haft sex, och okunskapen om sjukdomen i samhället är överväldigande. Tron att viruset kan spridas på de mest osannolika vägar, som genom att använda samma toalett som en hivpositiv, lever kvar. Åsikten att personer som lever med hiv bör märkas – ”som judarna” – verkar finnas bland ungdomar.

Detta låter som en verklighetsbeskrivning direkt tagen ur Jonas Gardells roman Torka aldrig tårar utan handskar. Men det är så verkligheten ser ut idag, på 2000-talet. Berättelsen om Emma, som fick höra åsikten om ”judestjärnan” på en föreläsning inför en skolklass, kommer från P1:s dokumentär Ung och smittad (april 2012). De senaste åren har fyra domstolar dömt personer som lever med hiv till fängelse, där viruset har varit en avgörande faktor i straffmätningen. Detta är bara fortsättningen på en juridisk trend som varit konstant de senaste åren, trots att majoriteten av de dömda varit medvetna om sin status och stått på bromsmediciner. Att smittorisken är mycket, mycket liten i sådana fall har inte påverkat domstolarnas beslut – och i ett fall dömdes till och med en hivpositiv till fängelse trots att samlaget var skyddat med kondom.

Den upplysningsplikt som domstolarna lägger vikt vid är djupt orättvis, då det lägger hela ansvaret för smittskyddet på personer som lever med hiv. Den invaggar också resten av oss i en falsk trygghet, då vi utgår från att alla vi möter är medvetna om sin status och att de kommer att uppfylla upplysningsplikten. Detta är naturligtvis inte alltid sant – i annat fall hade domarna inte fallit så som de gjort.

Att en kronisk sjukdom som hiv borde motverkas är vi nog alla överens om – men är det verkligen moraliskt försvarbart att lägga hela ansvaret på de som lever med hiv, och bortse, som lagen och domstolarna gör idag, från att samlag innefattar fler än en person?

Är det verkligen moraliskt försvarbart att bortse från att alla har ett ansvar för sin sexuella hälsa och att skydda sig? Är det verkligen moraliskt försvarbart att bortse från att de som är medvetna om sin status och står på bromsmedicin i majoriteten av fall har omätbara virusmängder i blodet, och att risken för att få viruset därför är nästan obefintlig, jämfört med de som bär hiv utan att veta om det, och där risken för att överföra hiv är mångdubbelt högre.

Nej. Att staten snedfördelar ansvaret för en kronisk sjukdom, och skuldbelägger personer som lever med hiv, samtidigt som vården behandlar hivpositiva som pariah, kan aldrig vara acceptabelt i ett fritt samhälle. Såväl personer som lever med hiv som alla andra måste ta gemensamt ansvar för att stävja virusöverförningarna, och staten måste ta sitt ansvar gentemot individen genom att behandla alla lika, oavsett hivstatus. En ändring måste till, och det är allas vårt ansvar att verka för den ändringen.

Christoffer Aav, 

juridikstuderande vid Stockholms universitet och 

Fria Moderata Studentförbundet.

12 NOVEMBER, 2012

Filmproducenter och skribenter, skapa ansikten

emil-eriksson-rissve

Ben Bruckner, Candy Darling,, Andrew Beckett, Prior Walter, och Rasmus med sin Benjamin. I populärkulturen är de få: förebilderna. Här ovan nämner jag ett urval. Vad har de för betydelse för våra liv? Varför behövs dem?

Jag lärde känna Andrew Becket när jag var runt 16 år gammal. Andrew Becket är advokat i filmen Philadelphia och får sparken från sitt jobb på en advokatbyrå efter de upptäcker hans positiva status. Andrew blev för mig en förebild, som aldrig slutar kämpa för vad han tror är rätt, när han stämmer sitt gamla arbete för diskriminering. Trots att Andrew lever i en tid där HIV är lika med döden och han är i sitt slutskede, så låter han sig aldrig bli besegrad, inte av diskriminering, inte av sjukdomen, inte av fördomar.

Här nu senast lärde många av oss känna Benjamin och Rasmus i TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar, inklusive mig själv. Skildringen över 80-talets AIDS-kris i Sverige berörde oss många. Vännerna föll som dominobrickor och tårarna som regn från himlen. Historien blev en påminnelse om den tid som varit, den våra äldre vänner minns, den vi yngre måste lära oss om.

Ben Bruckner är den här textens modernaste karaktär. Ben är med i den amerikanska versionen av Queer as folk. När Ben klev in i mitt liv fick jag för första gången lära känna en (vad jag då visste) öppet HIV-positiv person, som åt mediciner och skulle leva ett normallångt liv. Ben blev den första HIV-positiva person som jag visste inte skulle dö från sin sjukdom.

En av de första HIV-positiva jag träffade var Candy Darling. Candy definierar sig som transa och är syskon till Livet är en schlagers huvudperson Mona. Candy har en förmåga att alltid se det glittriga i livets mörka stunder. En egenskap som vi alla borde se upp till.

Sist vill jag också benämna den episka TV-serien och teaterpjäsen Angels in AmericaPrior Walter är för mig en ängel. Han vinner i sista stund kampen mot viruset precis när de nya medicinerna kommer. Prior var en fantastisk person att lära känna under seriens sex korta timmar. En stor källa till inspiration.

Alla dessa personer har varsin historia att berätta, en sak har de gemensamt. Även om viruset är en central del i dessa filmkaraktärers liv, så har de fullkomligt olika liv. Varför är de då viktiga? Förebilder är alltid viktiga. Utan några att se upp till, känna igen sig i, älska, skratta med och gråta för så skulle vi vara väldigt ensamma. Karaktärer i böcker och film är på det sättet oerhört bra, en får lära känna en ofta fantastisk människa, utan något krav på att ge något tillbaka. Att få ett ansikte på någon som sitter i samma situation som en själv.

Tyvärr så råder tystnaden även inom eliten inom populärkulturen. I år har ämnet kommit lite på dagordningen med att det var trettio år sedan HIV kom till Sverige. Både Jonas Gardell och Andreas Lundstedt har tagit sig ut på den stora marknaden. Men i övrigt är tystnaden stor. I filmindustrins Mekka, Hollywood, så har inte mer än ett hundratal filmer släppts som på något sätt benämner HIV sen viruset kom.

Det här inlägget var nog en vädjan till alla ni där ute med förmåga att skriva och producera film. Skapa ansikten!

Nedan i det här inlägget får ni en lista på filmer som benämner HIV/AIDS.

Emil Rissve 

Sexualpolitisk debattör

Filmer

Absolutely Positive (1990)

Afrique mon Afrique (1994)

Alive and Kicking (1996)

Amazing Grace (1992)

And the Band Played On (1993) (TV Film)

And Then There Was One (1994) (TV Film)

Andre’s Mother (1990) (TV Film)

Angels in America (2003)

As Is (1985) (TV Film)

Ausgerechnet Zoe (1994) (TV Film)

Before I Sleep (1996)

Bienvenido-Welcome (1994)

Bloodbrothers, The Joey DiPaolo Story (1991)

Blue (1993)

Buddies (1985)

Chocolate Babies (1996)

Common Threads, Stories from the Quilt (1989)

Cure, The (1995)

Do Fish Do It? (2002)

Doctors with Heart (1993)

Don’t Forget You’re Going To Die (1996)

Early Frost, An (1985)

Fast Trip, Long Drop (1994)

Fly, The (1986)

Go to the Light (1988)

Healers of 400 Parnassus, The (1997)

Human Race, The (1998)

I Love You Phillip Morris (2010)

I Shall Not Be Removed, The Life of Marlon Riggs (1996)

I’ll Be Your Mirror (1995)

I’m Losing You (1998)

In the Gloaming (1997) (TV Film)

In the Shadow of Love, A teen AIDS story (1991)

In una notte di chiaro di luna (1989)

Indian Summer (1996)

Intimate Contact (1987)

It’s My Party (1995)

Lie (1993)

Life and Death on the A List (1996)

Life of Jesus, The (1997)

Littlest Victims, The (1989)

Livet är en schlager (2000)

Living Proof, HIV and the Pursuit of Happiness (1993)

Longtime Companion (1990)

Looking After Jo Jo (1998)

Love! Valour! Compassion! (1997)

Man that I love, The (1997) (TV Film)

Mother’s Prayer, A (1995) (TV Film)

Mutter kampft um ihren Sohn, Eine (1994) (TV Film)

My Brother’s Keeper (1995) (TV Film)

My Own Country (1998) (TV Film)

No Blame (1988) (TV Film)

No Easy Way (1996)

Normal Heart, The (1985)

Our Sons (1991) (TV Film)

Parting Glances (1986)

Paul Monette, The Brink of Summer’s End (1997)

People vs. Larry Flynt, The (1996)

Philadelphia (1993)

Place for Annie, A (1994)

Positive Story (1996)

Precious (2009)

Rent (2005)

Roommates (1994)

Ryan White Story, The (1989)

Savage Nights (1992)

Something to Live For, The Alison Gertz Story (1992)

Sweet Jane (1997)

Time For Witches, A (1993)

Torka aldrig tårar utan handskar (2012)

To Die For (1994)

Touch Me (1997)

Voices from the Front (1991)

Zero Patience (1993)

10 NOVEMBER, 2012

“Insatser mot HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar tenderar att missa en växande riskgrupp”

christer-wennerholm

Som ordförande i Nationella HIV-rådet är jag bekymrad över att insatser mot HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar tenderar att missa en växande riskgrupp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att insatserna från SMI och landstingen riktar sig till riskgrupperna i synnerhet, och inte ses som allmänna 100 miljoner kronor.

Vi borde ha en samlad landsomfattande kampanj som riktar sig till män som har sex med män. Det finns en tillgång i detta arbete som inte får gå oss förbi och det är alla frivilligorganisationer och alla de människor som dagligen arbetar med dessa frågor.

Den stora potentialen och kraften som finns i det preventiva arbetet mot HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar måste helt enkelt bättre tas tillvara. Jag är glad över att regeringen i sin budgetproposition som presenterades för ett par veckor sedan slår fast att det preventiva arbetet bör bedrivas mot särskilda riskgrupper, och att överenskommelsen mellan Socialdepartementet och SKL ska ses över. Det är ett stort steg i rätt riktning!

Christer G Wennerholm, 

Ordförande Nationella HIV-rådet

9 NOVEMBER, 2012

“Tystnaden i min släkt är inte unik”

linus-hedlund

Jag kan inte direkt påstå att jag har något personligt minne av den släkting som denna text kommer att handla om. Om sanningen ska fram så gick han bort flera år innan jag ens var född. Men han är ändå en del av mig och historien vill ändå berättas. Detta är mitt sätt att försöka kasta nytt ljus över hans minne.

I början av 80-talet var denna släkting en då 40-årig man som levde hela sitt liv utan att presentera en flickvän. Däremot omgav han sig alltid men många män. Nu i vuxen ålder har jag fått berättat för mig att min släkting var homosexuell.  I mitten av 80-talet blev han plötsligt sjuk, magrade av och avled kort därefter. Den officiella förklaringen jag har fått är att han dog av hepatit C och allvarlig lunginflammation. De symptom som kom att kosta honom livet stämmer på pricken överens med de symptom som drabbade ett stort antal av alla de som diagnostiserades med hiv. Mellan raderna har jag kunnat läsa mig till att han i själva verket dog av aids.

Av olika skäl låter jag min släkting förbli anonym och jag väljer att inte heller redogöra för vilka släktband vi har. Trots att det snart gått 30 år sedan min släkting gick bort så talar vi inte om omständigheterna kring hans bortgång. Det verkar som om att det fortfarande finns ett behov av att hemlighålla och tysta ner. Ett behov färgat av dåtidens samhällsklimat. Ett samhällsklimat och ett behov som i mångt och mycket lever kvar än idag.

Trots att många år passerat och trots att vi idag har en mycket större kunskap kring hiv och aids så har vi ännu en lång väg att gå. Vi måste fortsätta att göra vad vi kan för att bryta tystnaden och stigmatiseringen av de som lever med hiv. Ett steg i rätt riktning är att slopa informationsplikten. Detta krav är i mina ögon en stor bov i dramat och har dessutom visat sig vara kontraproduktiv när det kommer till att motverka att hiv överförs.

Vi måste även synliggöra att förekomsten av hiv bland transpersoner som grupp är förhållandevis hög i jämförelse med andra grupper. Det är dags att på riktigt ta tag i detta och sätta press på politiker och andra beslutsfattare att göra det möjligt att söka pengar för hiv-preventivt arbete riktat specifikt mot transpersoner. Något som idag inte är möjligt. Detta är i mina ögon det enda sättet att se till så att ingen behöver leva sitt liv i tystnad. En tystnad som kan komma att fortsätta långt efter det att livet tagit slut.

Jag är helt övertygad om att den tystnad som ännu finns i min släkt inte på något vis är unik. Snarare tvärt om. Efter att ha tagit del av andras berättelser är jag säker på att denna tystnad finns i otaliga andra familjer där någon lever eller har levt med hiv. Såväl då som nu. Genom att bryta denna tystnad kan vi motverka att den uppstår i familjer även i framtiden.

Linus Hedlund

Socionom, Transaktivist och ledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse

8 NOVEMBER, 2012

Skammens blod, utan gränser, i alla slags kroppar

anna-maria-sorberg

Det är 2008 och jag bläddrar förstrött i en bok från en utrensning på RFSL som ska doneras till Hallongrottan, feminist- och queerbokhandeln vägg i vägg med mitt frilanskontor. Den är från nittiotalet, skriven av forskaren Pia Lundahl och heter Lesbisk identitet, just så som en bok kunde heta när identitetspolitiken svepte in.

Den ska snart ingå i det skära arkivet som bidrar till dokumentationen av den sexualpolitiska historien.

Innan jag ställer in boken noterar jag dedikationen. Den är tillägnad minnet av Benny Henriksson, forskaren och hivaktivisten som dog i aids i mitten av nittiotalet.

Jag slås av hur naturligt det var då, för sådär 15 år sedan att visa samhörighet med de män som dog under så stort lidande i det världen kallade syndernas straff också för dem som tillhörde samhällets statistiskt sett minsta ”riskgrupp”. En handling som åter gjort sig påmind i de enormt samlande reaktionerna på Gardells romansvit och dokumentärer från 80-talet.

Dedikationen är ett ställningstagande, ett uttryck för lojalitet som förpliktigar: att aldrig glömma eller ignorera. Att det som avviker är relativt, att grunderna för utanförskap flyttar sig hela tiden men binder samman dem som berörts och gör vissa till för evigt förbundna. För fem år sedan började jag på allvar fundera över ”min” tid och värld av döende qeers i väst och vad som egentligen hände sen. Fortsatte vi att vidga ramarna för gemenskapen eller stängde vi dörren om allt som gjort ont när läget inte längre var akut? En varm födelsedagskväll tog jag emot en insamlad resa från mina vänner och tänkte då, precis som de, att den skulle bära iväg till någon av de storstadskulturer i väst som hör till ”min” historia.
Men min resa gick inte till USA:s öst eller västkust utan till Tanzania och en heterosexuell tvåbarnsfar som smittat två kvinnor med hiv och hängts ut som ”hivman”. Han ska aldrig släppas in igen i det land vars kvinnor han besudlat och ingen bryr sig om det öde som han nu går igenom utan bromsmediciner. I ett av Sveriges mesta mottagarländer för hivpreventivt stöd påbörjades för mig berättelsen om ett Sverige som vill gott men som också stöter ut. Där finns all den där välviljan som jag tycker mycket om men också dumheten och självgodheten som ligger dold i det där förenklade samförståndet.

När vi tror att vi kommer närmare utrotandet av allt ont, måste vi fundera över vad det betyder. Jag tror vi måste försöka tänka igen och lite till när avvikandet pekas ut i nya former än under ”bögpesten”. För hiv fortsätter att vara skammens blod, utan gränser, i alla slags kroppar.

Texten är en omarbetad version från min bok Det Sjuka, om svensk hivpolitik där  strävan efter att uppnå ett samhälle ”fritt från hiv” får svåra konsekvenser.

Anna-Maria Sörberg

Författare och journalist

7 NOVEMBER, 2012

Är det konstigt att man är rädd?

Peter Rimsby

I vårt samhälle läggs ansvaret för att förhindra spridningen av HIV på den som är hivpositiv. Man har som hivpositiv en skyldighet att informera sexpartners, även om man medicinerar och inte har mätbara virusmängder i blodet. Även om sexpartnern väljer att inte skydda sig så är det den hiv-positiva som bär ansvaret, som måste berätta, som måste utsätta sig för risken att bli lämnad eller att alla andra ska få veta.

Jag minns år 1982 då tidningarna skrev:  ”Homosexcancer upptäckt i Sverige”. Ärkebiskopen föreslog att homosexuella skulle ”leva som vänner” och politikernas största rädsla var att HTLV3 skulle spridas från riskgrupperna till andra grupper. Det fanns de som menade att smittade skulle omhändertas och vårdas i gula villan vid Danderyds sjukhus eller föras till Gotland, där de kunde leva isolerade utan att den övriga befolkningen skulle riskera att smittas. Det fanns de som menade att alla hivpositiva skulle tatueras så att man lätt skulle känna igen dem.

Anders, min första pojkvän, var så rädd för den nya sjukdomen att han gjorde slut och kröp tillbaka in i garderoben. Jag minns Calle som dog i sin ensamhet i slutet av 80-talet då hans familj vänt honom ryggen så snart det stod klart att han drabbats av ”den nya pesten”.

Min tidigare sambo arbetade under ett antal år på Roslagstulls sjukhus. Han berättade ofta om patienter som blivit lämnade ensamma av sina anhöriga så snart de berättat om sin diagnos. Om patienter som inte tordes berätta och fick sin hemtelefon kopplad till sjukrummet för att vänner och anhöriga inte skulle upptäcka att de inte bodde hemma längre.

Jag minns Lasse, min pojkvän i slutet av 80-talet, som utvecklade AIDS i mitten av 90-talet och då förberedde sig för det oundvikliga slutet. Men då kom bromsmedicinerna, vilka totalt förändrade Lasses liv. Han blomstrade, fick färg på kinderna, gick upp i vikt och virusmängden i blodet minskade till ej mätbara nivåer. Med medicinerna följde många biverkningar, och Lasse dog i en hjärtinfarkt år 2008 då hans kropp inte orkade längre.

Jag tänker på Hasse som fick sitt HIV-besked för över 20 år sedan, och som än idag inte har berättat för sin familj om att han har en kronisk sjukdom som kräver daglig medicinering, som kräver ständiga provtagningar och många läkarbesök.

Jag minns min oro när jag för några månader sedan tog mod till mig och besökte Venhälsan för första gången på tio år. Jag var rädd att jag skulle vara en av dem som var tvungen att berätta, en av dem som skulle bli lämnad. Jag hade tur, och jag gick från avdelningen med lätta steg. Samtidigt kände jag mig sorgsen när jag tänkte på de 50 personer som årligen går från Venhälsan och som fått beskedet att de har HIV.

Om man betänker ovanstående, är det konstigt att det finns de som inte törs testa sig för HIV? Om man testas positivt blir man den som måste ta ansvaret, om man väljer att inte testa sig är man ovetande och går fri från ansvar. Berätta för mig, var finns logiken?

Peter Rimsby

Ordförande i Stockholm Pride

 

6 NOVEMBER, 2012

Tankar till mitt framtida barn

Philip Wendahl

Pennan vill sig inte riktigt och jag tvivlar på min egen förmåga att vidareberätta detta men jag måste försöka. Det är jag skyldig både nästa generation och dem som gått före min.

Det är våren 1984 och jag föds någonstans i södra Indien. Han som 28 år senare skulle bli min make är ett år gammal och tultar runt i ett litet bruksamhälle någonstans på andra sidan jorden. Samtidigt spelar en ljuskägla över E4:an mot Helsingborg där en lastbilschaufför känner suget efter kaffe. I en lägenhet i Bollnäs vaggar en pappa sin koliksjuka dotter, i Kortedala har en lärarstudent ångest inför morgondagens tenta och en pensionär på slädvägen i Bäckalyckan hålls återigen vaken av sina minnen.

Där, mitt i deras vardag, och ändå så långt borta dunkar en 21-årig pojke pannan i väggen, skräckslagen inför det otäcka besked som landat på tamburmattan under eftermiddagen. Pojkens HIV-test har visat positivt och trots att han bara är 21 år vet han redan det som chauffören, pappan, studenten och pensionären inte har en aning om, nämligen att nu kommer kylan. Vinden blåser redan snålt och nu ska också han smalna av, tyna bort och dö.

Trots att han har en pojkvän sedan något år kommer dennes namn vara som skrivet i sand när väl pojkens begravningsannons ska skickas in. För pojkvännen får inte finnas. Deras kärlek till varandra anses ovärdig och i samhällets ögon är pojkvännen inte ens välkommen på begravningen.

Det var en tid när offer för sjukdomen, efter sin död packades in i svarta sopsäckar likt stadens grovsopor och brändes upp. Idag har sopsäckarna ersatts av mediciner som gör att HIV-positiva som genomgår behandling har omätbara virusmängder i blodet . Därmed riskerar man inte att överföra viruset, i stark kontrast till löpsedlarnas krigsrubriker om HIV-männens framfart.

Men trots att det inte längre behöver föras vidare och trots att det nu är 30 år sedan ”den nya pesten” kom till staden så har svenska politiker, i strid med FN:s program rörande HIV och AIDS bestämt att det ska vara fortsatt kriminellt. Lagarna, skrivna med dåtidens bristande förkunskaper, framtvingade av dåtidens panik finns kvar. Därmed fördjupas stigmat och skammen permanentas.

Om vi sedan lyfter blicken för ett ögonblick ser vi att bromsmedicinerna – dessa livets mirakelpiller inte står i hela mänsklighetens tjänst. De finns i den del av världen som har råd att betala priset medan de andra, de där långt borta fortsatt packas i plastsäckar och begravs i skydd av mörkret. An nescis, mi futura estis, quantilla prudentia mundus regatur, eller på ren svenska: Vet du, mitt framtida barn, med hur lite förstånd världen styrs?

En dag kommer mitt framtida barn träffa någon som får hens hjärta att vilja lämna bröstkorgen för en stund och jag ska välkomna denna någon med öppna armar. Helt enkelt för att jag kommer att älska mitt barn så innerligt.

Om jag bara får lära mitt barn en enda sak i livet så är det att kärleken människor emellan kan vara både stormande och passionerad, vardaglig och trivial, skör och änglig men aldrig någonsin smutsig och värdig en sopsäck.  Det gäller alla, för lokalt och globalt är mänskligheten trots allt bara en och samma och tillsammans måste vi kunna göra skillnad.

Philip Wendahl D.

Skribent verksam inom tv och radio,  

har även varit engagerad i förbundsstyrelsen för RFSL och styrelsen för Stockholm Pride

 

5 NOVEMBER, 2012

T som i tystnad

Edward Summanen

I över fyra års tid har jag jobbat med transfrågor professionellt. Jag samlar in kunskap, utbildar och fungerar som sakkunnig. Varje år pratar jag med flera hundratals transpersoner – något som ligger till grund för en stor del av mitt arbete. Det kommer in frågor och berättelser via både mejl och telefon. Eller så sker möten och samtal under Pride-festivaler, i RFSL- och RFSL Ungdom-sammanhang och i transseparatistiska grupper. Jag får ta del av livshistorier och tankar, av oro och pepp, av förvirring och strategier. Och det slår mig att frågor om hiv och aids sällan lyfts. Hundratals olika ämnen pratas det om vid vitt skilda tillfällen – och mycket har att göra med kropp, hälsa och sexuella praktiker. Trots detta är det få gånger som någon har ventilerat funderingar eller frågor kring hiv och aids. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då dessa frågor lyfts av någon annan än mig själv eller en kollega. Det är märkligt. Mycket märkligt.

När jag var på Världsaidskonferensen 2012 i Washington D.C. gick jag på flera transfokuserade programpunkter. Hiv och aids var högst reella frågor, någonting som krävde akuta åtgärder i transcommunities över hela världen. I vissa delar av världen lever mer än hälften av alla transpersoner med hiv och i synnerhet lyfts MtF-personer (Male to Female) fram som en särskilt utsatt grupp. För transkillar och andra transpersoner saknas omfattande kartläggningar men det finns indikatorer på att förekomsten av hiv är hög även i dessa grupper. Att ett så stort antal transpersoner lever med hiv hänger samman med livsvillkor och samhällelig stigmatisering av könsöverskridare. Globalt sett är det många som inte kan försörja sig på annat sätt än genom sex mot ersättning. Nyttjande av intravenösa droger är en annan aspekt som spelar in. Så är dock situationen inte i Sverige, så vitt vi som arbetar med dessa frågor vet. Och om vi tittar på en svensk kontext upptäcker vi en del saker som skiljer Sverige från många andra länder. I Sverige är exempelvis stora delar av den könskorrigerande vården landstingsfinansierad och det finns diskrimineringslagstiftning som erbjuder skydd och som ger dig som är trans rättigheter på arbetsmarknaden. Har du väl fått din diagnos som transsexuell så är vården din. Du behöver inte ha sex mot ersättning för att kunna bekosta dina egna operationer och din hormonbehandling. Du kan få ett jobb även som transperson. Ja, på det hela taget så fungerar det att vara trans i Sverige. Eller?

Jag tänker på mejlen från alla er som inte är svenska medborgare och framförallt alla ni som inte har uppehållstillstånd eller de andra ”rätta” dokumenten. Alla ni som inte är transsexuella men ändå i behov av kirurgi/hormoner. Alla ni som inte vet hur ni ska göra för att få en diagnos. Alla ni som vill ta vården i egna händer. Alla ni som inte är myndiga och som måste anpassa er till era vårdnadshavares åsikter. Alla ni som systematiskt utsätts för trakasserier. Alla ni som inte får jobb på grund av ert könsuttryck eller er könsidentitet. Jag tänker också på alla er som inte är tjejer eller killar och som under hela 2012 tvingats konfronteras med den fruktansvärda ”hen-debatten”. En debatt som säger att ni inte finns, att ert föredragna pronomen borde förbjudas.

Att vara transperson i dagens Sverige är verkligen inte alltid en dans på rosor. Med tanke på att det är många av oss som inte får den vård vi behöver samt att det finns forskning som visar att vi mår sämre än cispersoner, att vi utsätts för övergrepp i stor utsträckning och att vi många gånger har låg självkänsla så tycker man ju att det här med hiv borde vara något vi funderar kring eller pratar om. För de här aspekterna brukar leda till höga tal av hiv och könssjukdomar. Men det är förvånande tyst. Oroväckande tyst. Varför är det så? Tror vi att hiv är något som inte rör oss? Tänker vi ens på dessa frågor? Är hiv kanske en nertystad del av mångas vardag? Jag vet inte. Vi har inga siffror på hur många av oss det är som lever med hiv eftersom ingen har ställt oss den frågan.

Situationen är ohållbar: det behövs både forskning och riktade insatser. Vi behöver kunskap. Men det krävs också att vi som verkar inom transorganisationer fokuserar ännu mer på hiv och aids. Jag tänker dra mitt strå till stacken genom att fortsätta prata säkrare sex i transsammanhang. Jag kommer aktivt att lyfta hiv-frågor i ännu större utsträckning. Och jag välkomnar att fler tittar närmare på den här frågan, från olika håll. Tystnaden måste brytas.

Edward Summanen, 

projektledare och utbildare, RFSL Ungdoms förbundskansli

 

4 NOVEMBER, 2012

Kärleken är styrkan

Mikael Claesson Eriksson

1993 fick jag veta att min kärlek Lars var hivpositiv och hade diagnosen AIDS. När Lars låg i respirator och läkaren frågade mig om jag hade eventuella symptom förnekade jag att några sådana hade visat sig. Jag ville naturligtvis inte att Lars skulle ha någon annan sjukdom än möjligtvis en vanlig enkel, fast svårare lunginflammation som skulle gå över om 14 dagar.

Genast dök tanken upp på om jag också hade fått hiv-viruset. Hade jag fått viruset överförd? Nej det hade jag inte. Det är jag naturligtvis lycklig för. Under tiden jag väntade på  mina provsvar, lyssnade jag tillsammans med mina närmaste vänner, på låten ”Wind beneath My wings” från filmen Beaches. Döden var närvarande och tårarna rann ner för kinderna och livet utan Lars dök upp i min tanke. Men, tack och lov tog det 18 år innan jag skulle behöva uppleva det.

Under alla år har jag fått frågan om jag aldrig tänkte på att lämna Lars, just för att Lars hade drabbats av hiv och AIDS. Jag brukar då ställa motfrågan: Ställer du samma fråga till dem vars partner har drabbats av cancer? Jag lämnade aldrig Lars även om livet med en döende person inte är det lättaste. Det blev Lars som fick lämna mig i stället. Fast långt senare.

Han lämnade mig en sen eftermiddag i oktober 2010. Jag höll hans hand och han dog lugnt och stilla utan plågsamma smärtor. Hans kropp orkade inte med och var utsliten efter alla år med sjukdomen och medicinerna. Å ena sidan var det inte svårt när han gick å andra sidan var det outhärdligt.

Jag har aldrig varit rädd, fast jag har varit ofantligt orolig genom åren. Av naturen är jag en omhändertagande person. Jag var Lars stöd och den som tog hand om det som han inte kunde ta hand om på grund av sin sjukdom. Genast vid det tillfälle Lars hade fått sin diagnos bestämde han för att stå på barrikaderna och föra de hivpositivas talan genom att själv berätta om sina upplevelser. Jag är mycket stolt över Lars och hans gärning, jag har en brinnande önskan om att hans livsgärning skall fortsätta leva fast att Lars är död.

Mitt liv med en hivpositiv man har naturligtvis påverkat mig och format mig till den jag är i dag. Vad har varit svårt? Allt och inget. Självklart har sexlivet, vardagen, och människors attityder försvårat livet, men kärleken var dock den största.

Om jag har tvivlat på vår kärlek? Jo, det har jag, men när jag nu två år efter det att Lars lämnade mig, tittar i backspegeln, så ser jag att jag aldrig borde ha tvivlat på dess styrka de gånger jag gjorde det. Det är jag, Lars och vår kärlek till varandra som har stått i fokus sen början. Kärleken har gjort livet värt att leva, kärleken gav oss kraft och vilja att fortsätta leva. Det är jag evig tacknämlig för.

Mikael C. Eriksson

Förbundsstyrelseledamot i RFSL och RFSU

 

3 NOVEMBER, 2012

När jag var i 45-årsåldern hade jag 23 kors i min kalender

Kjell Rindar

I början på 80-talet läste vi om den okända sjukdom som gjorde att i övrigt friska unga män fick mycket svåra lunginflammationer och en typ av cancer, kaposis sarkom. Som förbundsordförande i RFSL blev jag intervjuad av Göran Ågren från Sveriges Television angående förbundets reaktion på att de flesta drabbade i USA var bögar. Det vi då kunde säga var att vi såg allvarligt på situationen och noga skulle följa utvecklingen, vilket vi gjorde. Redan i slutet av 1982 rekommenderade förbundet homosexuella män att inte lämna blod – en klok rekommendation, men ändå kontroversiell inom förbundet.

Hösten 1982 var min expojkvän betänkligt avmagrad, trött och hängig. En kväll under sommaren 1983, när jag jobbade som värd på RFSL Stockholms klubblokal Timmy, ringde en sköterska till mig från Roslagstulls sjukhus och sade att Lars var orolig och ville ha besök. Jag, som dittills knappast hade sett någon sjukare än i Röda hund, blev brutalt chockad. Lars hade starkt nedsatt lungkapacitet och andades trots syrgas med svårighet, han var orolig och ångestfylld.  Hans närmaste (mor och syskon) var mycket deltagande och satt hos honom tills han, som aidsoffer nummer två eller tre i Sverige, dog den 23 augusti 1983. Tidningar sålde då på rubriker som ”Bögpest” och ”Homosexsjuka” och Lars mor fasade för att något om hennes son skulle bli offentligt. Strax efter detta datum uppvaktade RFSL Socialstyrelsen med krav på ett åtgärdsprogram beträffande aids. Vi producerade sedan den första informationsfoldern om aids. RFSL:s aidsfond bildades för stöd till drabbade och för att sprida information.

Tidigt hade RFSL:s läkargrupp börjat hålla sig à jour med läget. Studiecirklar ordnades för intresserade RFSL-aktiva. Stig-Åke Petersson och jag deltog och blev så småningom ledare i en grupp för hivsmittade killar. Den hemska prognosen för den tidens hiv-bärare stod till en början inte helt klar för alla. Det fanns viss tilltro till de bromsmediciner som användes, till exempel interferon och AZT.  Vår stödgrupp bestod av sju killar som, trots oro, mådde rätt bra. Vi talade om läget och mycket om hotet som hängde över hiv-bärare: att insjukna. Och om den ångest som de kände som ännu inte kommit ut som bögar, eftersom en aidsdiagnos skulle få familj och vänner att förstå att de var homosexuella. Stämningen i vår grupp var dock på det hela avslappnad och munter – underligt så här i efterhand, när vi vet att de allra flesta så småningom på ett förfärligt sätt tynade bort och dog.

Gruppen fick uppleva hur ett par gick bort, någon tog livet av sig. Vi deltog i begravningar. Vi talade inte bara om snaskiga reportage i massmedia utan också om fördomar som mötte hiv-bärare i vardagen. Ove hade köpt en hund som han såg sig tvungen att återlämna till uppfödaren. Han hade låtit sig intervjuas i en tidning som hiv-positiv. Detta hade uppfödaren sett och vägrade att ta emot en valp ”som kunde vara smittad”. Torsten (som använde det namnet bara i bögkretsar) var dålig i perioder och låg på sjukhus. Han hade talat med all berörd medicinsk personal för att undvika att den rätta diagnosen skulle komma ut till familjen. Till sina närmaste sade han inför sjukhusvistelserna: ”Jag kommer att vara på kurs en tid och kan inte nås där.” Han hade hört mig tala vid ett par begravningar av öppna bögar och hiv-bärare, och jag såg det som en blinkning till mig när det i hans dödsannons stod ”tyst avsked”.

I vår stödgrupp fanns Jaakko, Bo, Roger och Bill – de fortsatte att ses även sedan gruppen formellt upphört. De tog kontakt med landstinget, fick bidrag till foldrar och informationsspridning och bildade det som idag fortfarande är Posithiva gruppen. Allt fler började samlas där. Fördomar och okunnighet i samhälle och medialt gjorde det svårt för någon hivpositiv att ställa upp som ordförande för gruppen, varför jag tog det uppdraget. Vi fick låna SLM:s lokaler (då i Gamla stan) för att ha våra möten. Efter ett par år tog Rolf Veidahl ordförandeposten och gruppen utvecklades på ett imponerande sätt till vad den är idag.

Under den här tiden vädrade det sexualfientliga, moralistiska Sverige morgonluft. Jag minns diskussionerna inom och utom RFSL om bastuklubbar – och bastuklubbslagen! Den lagen som stängde våra bastuklubbar, använde ”smittskydd” som förevändning när det verkliga skälet var att predika moral och röja upp i ”bögarnas sexträsk”. Förgäves försökte vi få politiker och myndigheter att inse att sexklubbar kunde behållas och med information och kondomutdelning omvandlas till ”universitet i säkrare sex”, som man till exempel hade gjort i Schweiz.

När RFSL:s hiv-rådgivning i utökat format invigdes av Stig-Åke Petersson höll jag ett kort tal, där jag bland annat sade: ”I dagens nymoralistiska samhälle hade nog många hoppats att man med aidshysteri skulle kunna skrämma RFSL till att predika avhållsamhet eller åtminstone tala om för bögar att sex bara är tillåtet mellan fasta partner. Men RFSL har inte gått i den fällan.”

Vi hade givande debatter om smittskyddslagstiftningen, som lade ansvaret för prevention bara på hiv-bärararen. RFSL:s rådgivning som tidigare sysslat med frågor kopplade till diskriminering och komma ut-problematik kom nu att växa betydligt som ledande i hivprevention för män som har sex med män. Det arbetades med kondomutdelning i parker och annorstädes, hiv/aidsinformation i stora och viktiga delar av samhället. RFSL Stockholms information i skolor, som hade börjat redan omkring 1970 hade växt och förutom det vi skämtsamt kallade ”homofil grundkurs” ingick förstås info om hiv/aids.

Jag kommer ihåg den första ljusmarschen under Homosexuella Frigörelseveckan till minne av dem som gått bort i aids. Den gick från Timmy på Söder till Skinnarviksparken. Några gillade inte att vi gick dit, där bögar i generationer hade raggat kvällstid. Men det blev en fin manifestation till minne av de döda och till stöd för de modiga som stödde varandra, som visade att man kan leva sitt liv till slutet med värdighet. Vi satte ner våra ljus till tal och sång av Gaykören.

Vi hoppades alla att få se medicinska landvinningar som kunde bota eller åtminstone göra hiv till något man kan leva med. Det fick vi se från 1996, men många av de mest öppna, generösa och sociala kamraterna hade vi förlorat: Janne Berggren, Jaakko Piippo, Sten Sönnerberg, Haacan Fagerström… och många fler. Kanske allra bittrast kändes sorgen efter dem som gick bort precis innan de nya kombinerade bromsmedicinerna kom. Själv förlorade jag nio mycket nära vänner och när jag var i 45-årsåldern hade jag 23 kors i min kalender – killar jag kände och varmt uppskattade.

Kjell Rindar, 

förbundsordförande för RFSL 1973-74, 1981-84

 

2 NOVEMBER, 2012

Alla vill ligga och ingen vill ha hiv

Walter Heidkampf

När jag fick förfrågan om att skriva ett blogginlägg kring temat ”30 år med hiv” använde jag som bollplank den första krönikan jag skrev som nyanställd i RFSL 1995 i medlemstidningen Kom Ut under rubriken ”Jo, hivpositiva har faktiskt sex!” http://blog.qruiser.com/hivdiva/159895/jo-hivpositiva-har-faktiskt-sex-%281%29. En del är lika som då annat har förändrats radikalt.

Fotograf: Tine Hagfors  Kläder: Rebus by Walter Heidkampf

Från dödlig sjukdom till behandlingsbar infektion
1989 fick jag mitt hivbesked, en dödsdom som sju år senare förvandlades till en behandlingsbar kronisk infektion. Det har varit mentala upp- och nedgångar förknippade med känslor av utanförskap, egen och andras dödsångest, rädslor, spruckna kondomer, okunskap och fördomar.
När det handlar om sex, kondombruk och informationsplikt har jag prövat olika strategier med varierad framgång och med 23 års erfarenhet från det hivpositiva verkstadsgolvet och några år i knarkträsket har jag gjort ett medvetet val och är sedan flera år öppen om min hivstatus och backar inte för dem som menar att jag och andra som lever med hiv inte borde ragga eller vistas på ställen där bögar och andra män som har sex med män möts.
 
Lika litet som viruset är, lika liten plats borde det ha i våra liv 
Problemet som jag ser det är knappast hiv, snarare våra föreställningar baserade mer på fantasier än fakta om vad vi tror, alltså inte med 100 procent säkerhet vet, att andra ska tycka, och tänka när jag berättar om min situation. Jag möter ytterst sällan negativa attityder varken i sociala eller sexuella sammanhang. Inte heller när någon tar avstånd i ett sexuellt möte är männen föraktfulla.
 
Medikalisering på gott och ont 
Hivpreventionen har medikaliserats i snabb takt och precis som när kombinationsbehandingarna kom 1996, verkar en del av oss vara lika naiva som då och tro att några tabletter automatiskt tar bort människors rädsla för att få eller överföra hiv och att vi som lever med infektionen kan leva fullständigt normala liv, om vi bara tar medicinerna enligt ordination Ha!
Hiv förändrar delar av våra liv på ett eller annat sätt oavsett om vi har eller inte har hiv. För min del har den viktigaste mentala förändringen bestått av att idogt arbete med min självkänsla och självtillit och tillsammans med konsekvenserna av min i hivbehandling är det många år sedan jag upplevde mig själv som en vandrande smittbomb.
 
Är du frisk?
Som i mitten av 90-talet så händer det att jag och andra med mig idag på mer eller mindre sofistikerade sätt försöker finna ut vilken hivstatus en tilltänkt sexpartner kan tänkas ha. Av
vilken anledning? Min erfarenhet säger att det handlar om att antingen rädsla – att slippa ha sex med någon av motsatt hivstatus eller förhandla bort kondomen.
Precis som 1989 när jag fick hiv, frodas önsketänkandet att den som bär på infektionen vet om det och samtidigt berättar för sina sexpartner innan sex.
Berätta eller inte berätta 
Mina 23 år med hiv har bland annat handlat om att finna en balans mellan att berätta eller inte berätta för en tilltänkt sexpartner och vilka konsekvenser det eventuellt kan få. Oro, rädsla och ångest efter varje ligg utan att berätta har lett till att jag idag berättar före sex, det blir lugnast så.  Resultatet har blivit ett coolare och mer harmoniskt sexliv. Ok, antalet sexpartners har minskat, sexet är inte alltid bra, avståndstagandet finns där ibland – jag är ju öppen för tusan – vilket kan vara paradoxen med öppenhet. Bättre mental hälsa på sikt och samtidigt öppnas chanserna för förakt, avståndstagande och diskriminering. Det jag lärt mig är att avståndstagande handlar lite om mig och mer om den andres rädslor och föreställningar. Det har gjort mig trygg.
 
Övertro på behandlingens verkan på smittsamhet
Bögar med och utan hiv på QX och norska motsvarigheten Gaysir, raggar och vill ligga både med och utan kondom men ingen vill ha eller överföra hiv. Avståndstagande och rädsla ligger och lurar samtidigt som det blivit lättare med sex över hivgränserna jämfört med för 20 år sedan. En stor skillnaden mot 1995 är att en fungerande hivbehandling med omätbara virusnivåer av fler än tidigare tenderar att ses som en ersättning till kondom.
Vilka överför hiv ?
Vi nuppar med och ibland utan kondom. Några hela tiden, några då och då. En del har hiv andra har det inte. Så ser den sexuella lekplatsen. Alla vill ligga men ingen vill ha eller överföra hiv, samtidigt som andra könssjukdomar har en benägenhet att visa upp sig när vi minst anar det och underlättar för hivviruset att föras över.
Självklart är det den som bär på viruset, antingen han eller hon vet om det eller inte, som överför hiv. Indirekt är motpartnern också med på ett hörn Hur många som inte känner till sin infektion vet vi egentligen inte. Viruset överförs alltså medvetet, omedvetet eller av en olyckshändelse. Det ligger också i korten att den som har kännedom om sin hiv och har kunskap om hur viruset överförs, har ett större ansvar för att hiv inte överförs, än den som är hivnegativ, eller inte känner till att han/hon har det.
Sverige har informationsplikt – Norge har det inte. Ur ett hivpreventivt perspektiv är det vad vi gör, knappast vad vi väljer att berätta eller inte berätta, som skyddar mot hiv och andra könssjukdomar. Det sa jag 1995 och upprepar med en dåres envishet 2012. Ur ett etiskt moraliskt perspektiv önskar några av oss ärlighet och tillit till dem vi älskar med. Problemet är att vi har olika värderingar. Så för enkelhets skull är det smartast att använda kondom även när virusmängden är omätbar och kåthjärnan säger något helt annat.

Alla vill ligga och ingen vill ha hiv.

Walter Heidkampf

http://blog.qruiser.com/hivdiva

 

1 NOVEMBER, 2012

“För mig har identifikationsnivån varit total, parallellerna uppenbara: jag var en ung kille som flydde en mindre ort, hamnade i Stockholm – och livet vändes upp och ned”.

 

Många är vi som under de senaste veckorna följt Jonas Gardells djupt berörande Torka aldrig tårar utan handskar. Det som många år saknat ansikten, och mötts med oförståelse, blir plötsligt lätt att förstå. Vi är skyldig Jonas många tack för hur han beskriver ett trauma i vår rörelse och i många av våra liv.

Foto: Linnea Ornstein

För mig har identifikationsnivån varit total, parallellerna uppenbara: jag var en ung kille som flydde en mindre ort, hamnade i Stockholm – och livet vändes upp och ned. Jag lämnade hemstaden Jönköping för gott när jag var nitton, och kom till en stad som förändrade mig. Jag fick nya vänner, nya vanor, nya kärlekar och livet var plötsligt inte längre sig likt. Jag firade till och med min första jul borta från familjen.

Men livet blev annorlunda av helt andra anledningar. Jag hittade ett nytt liv som var mer än jag någonsin vågat drömma om, och som dag efter dag överraskar mig. Men vägen hade lika gärna kunna varit en väg i plågor och stigmatisering. Jag ser hur karaktärer som Paul, Benjamin och Rasmus är personer jag har runtom mig. Jag tänker inte bara ”det hade kunnat vara jag” – jag vet att det hade varit jag. För så slog det. Det hade varit jag, mina vänner, mina bekanta och mina ex som hade lämnats att dö i ensamma sjukhusrum.

Saker normaliseras fort, precis som vi idag är vana vid att hiv inte är något man pratar om, blev det ju på åttiotalet såklart normalt att nästan bara prata om just det. Tider förändras onekligen. I hbtq-rörelsen vet vi dock att viruset inte gjort det.

Fortfarande lever tusentals människor i Sverige med hiv. Många vet inte om det. Den falska säkerhet som många vaggas in i – att det är bögarna som får det – leder till en tystnad kring viruset och dess effekter. Det leder till en oförståelse för att Sverige har en av världens mest repressiva lagstiftningar som rör hiv – och som år efter år får en plump i protokollet av internationella organ ur ett människorättsperspektiv! UNAIDS fördömande av Sveriges hantering av hiv-positiva har ofta varit hård. Trots detta har vi har möjligheten att nå målet om en hiv/aids-fri generation om vi satsar rätt. Men vad krävs för att nå det?

Jag kan inte låta bli att fundera på generationskonflikter. Jag vet att många som var med på åttiotalet tycker att unga är historielösa som inte vet något om viruset. Många anser att den queera uppkäftigheten som finns i den unga generationens hbtq-organisering är farlig, konstig och kontraproduktiv. De kritiska rösterna har blivit fler och fler de senaste åren. Konflikten är klassisk, och jag är säker på att även min generation kommer rasa om trettio år. Men det jag vet än mer säkert är att om vi ska kunna få en hiv/aids-fri generation måste vi utgå ifrån den unga generationens verklighet. Det borde vara en självklarhet att ägandeskap över insatserna borde ligga i den unga generationen, men även hos de grupper där viruset drabbar hårdast som till exempel män som har sex med män. Vår rörelse har i decennier vetat om nyttan i identifikation och delaktighet av berörda grupper. Låt oss inte överge den övertygelsen.

Vill vi på riktigt stoppa hiv i Sverige finns det flera rätt enkla insatser att göra. Avskaffa de repressiva delarna av lagstiftningen. Stärk och kunskapsbasera sexualundervisningen i skolan. Ge alla under 26 gratis preventivmedel.  Ge de unga plats och resurser att leda kampen för den hiv/aids-fria generationen. Det tror jag kan fixa biffen. Men finns viljan, eller vill vi fortsatt låta frågan vara undangömd?

Felix König

Hbtq-aktivist – och ordförande i LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer

 

31 OKTOBER, 2012

Att rabbla “kondom och glidmedel vid anala samlag” baklänges i sömnen


”Vår generation är den första som växt upp utan vetskapen om hur en värld utan hiv ser ut.”

Ovanstående är ett citat som vid flera tillfällen yttrats av personer födda under det tidiga 1980-talet, i sammanhang där hiv har diskuterats. Jag har nog också sagt det någon gång. Vid första anblicken kan det framstå som lite pompöst, lite onödigt ödesmättat. Men det innebär att vi som nu kryper upp mot 30 plus kan tala med perspektiv på hiv-prevention riktade till män som har sex med män.

När jag var 15 år gammal tågade Europridetåget för första gången genom Stockholm. Året efter hånglade jag med min första kille och kom ut, lagom till Stockholm Pride. Jag anmälde mig som volontär, fick massor av nya vänner och fick vara med i en ny RFSL-broschyr om bisexualitet. Allt gick ganska lätt och det mesta var väldigt roligt.

1999 hade hiv funnits i nästan två decennier. Kunskapsnivån var god och preventionsinsatserna likaså. Innan jag hade haft sex över huvud taget kunde jag rabbla ”kondom och glidmedel vid anala samlag” baklänges i sömnen. Nämnda kondomer och glidmedel gödslade alla sammanhang jag befann mig i när jag gick på upptäcktsfärd i hbt-Stockholm.

Ändå är det inte den målgruppsanpassade sexualundervisningen som i dag framstår som viktigast för mig och min känsla av trygghet, relaterat till min sexualitet. Viktigast var mötet med personer som levde öppet som hiv-positiva. Personer som var glada, som berättade om sig själva. Som kunde levandegöra minnet av döda kamrater. Som kunde hålla om mig, bjuda på något att dricka och lära mig ett och annat om världen.

De jag lärde känna den där sommaren, som var äldre än jag själv, talade med förundran om hur tidigt min generation verkade komma ut och hur självklart vi tog plats. I dag hoppas jag att de ger sig själva en klapp på axeln. Det hade inte varit möjligt om de inte hade gått före och lagt grunden för de sammanhang jag utan problem kunde kliva rakt in i. Om de inte hade delat med sig.

Samtidigt förstod jag snabbt att vänligheten och öppenheten ofta förutsatte slutna rum. Krogar, klubbar, caféer och möteslokaler där alla närvarande, genom sin identitet, kunde förutsättas vara vänligt inställda och ha en viss förkunskap. Få var öppna utanför gemenskapen. Nästan lika få är öppna utanför gemenskapen i dag. Samtidigt smittas fler män som har sex med män nu, jämfört med 1999.

I mina ögon betyder det att något är fel, och att de där preventionsinsatserna och trygga sammanhangen som jag kunde komma ut och växa upp med, har eroderats. Samtidigt finns reliker från det mörka och förtryckande 1980-talet, såsom informationsplikten, kvar. Jag har svårt att tro att det inte är något som hänger ihop.

Victor Bernhardtz

Utredare

 

30 OKTOBER, 2012

“Om han är oskyldig vad gör det oss alla andra till?”

När jag vågade ta steget och komma ut inför min syster var hennes första reaktion, ”Akta dig så att du inte får hiv”. Nu är det 11 år sen. Fortfarande 30 år efter att hiv kom till Sverige förknippar ens omgivning viruset direkt med att vara homosexuell. Det var klart jobbigt att känna oro istället för glädje över att berätta en så viktig sak som vem jag älskar.

Många med mig har under tre oktobermåndagar följt Jonas Gardells intensivt gripande drama Torka aldrig tårar utan handskar. TV-serien får oss att förstå hur det var att leva i Stockholm när aidsepidemin bröt ut. Det är en viktig historia om vanliga människor som försöker leva sina liv. I en scen läser Paul i tidningen att nu har en ”oskyldig” drabbats genom blodtransfusion. Pauls kommentar blir ”om han är oskyldig vad gör det oss alla andra till?”

Jag tillhör 80-talisterna som inte minns skräckpropagandan som spreds från allmänheten, politiker och myndigheter under mina första levnadsår. Den spädde på rädslan, och ökade det stigma som redan var starkt kring homosexualitet, som bara några år tidigare hade slutat stämplas som en sjukdom. Med hiv-skräcken följde panikåtgärder om att tvångsisolera hivpositiva på öar, för att hållas avskilda från kontakt med yttervärlden. Förslagen blev inte verklighet. Det har blivit bättre men stigman och rädslan finns fortfarande där.

Ett hivbesked är inte längre en dödsdom. I dag finns effektiva bromsmediciner där risken för överföring är extremt liten. Vid effektiv behandling är värdena i det närmaste omätbara. I Sverige bedöms inte heller människor som lever med hiv får en minskad livslängd.

Samtidigt är Sverige ett av de länder i världen som dömer allra flest personer med hiv till fängelse. Även när hiv inte överförs utdöms långvariga straff. Situationen uppmärksammas i omvärlden. Senast i somras när jag deltog vid Internationella Aidskonferensen i Washington DC pekades Sverige ut som ett dåligt exempel på hur lagtillämpning riskerar att motverka preventivt arbete.

Domstolarnas sätt att hantera denna fråga innebär dels att stigmat förstärks men också att den rättsosäkra situationen som personer som lever med hiv utsätts för är orimlig och orättfärdig. Okunskapen om hiv är fortfarande stor i samhället. Därför måste rättsväsendet utbildas men även kommande generationer få den information som de behöver. Ingen ska pekas ut som skyldig, Paul!

Petter Forkstam

Vice förbundsordförande RFSU

 

7 AUGUSTI, 2012

Under de första åren fanns det EN modig människa…


ILGA avhöll sin världskonferens 1982 i USA. Jag var där tillsammans med några andra RFSL-are. Vi hade väl redan då hört talas lite smått om en mystisk sjukdom som främst drabbade homosexuella män men det var egentligen först där i USA som vi började förstå vidden av det som kallades bög-cancern eller bög-pesten. Jag kan fortfarande minnas den tryckta stämning som vilade över oss på ett hotellrum i Washington när vi försökte förstå vidden av det som komma skulle.

Väl hemma igen började diskussionerna om hur vi skulle agera ur ett förebyggande perspektiv för att så få som möjligt skulle drabbas – någon medicin fanns än så länge inte i sikte. I ett sånt läge var det egentligen endast information och upplysning som gällde och ganska snart formulerades ”slagorden” om att alltid använda kondom.

Visserligen hade vi inga större förhoppningar om att ansvariga myndigheter skulle agera kraftfullt – det var ju endast tre år sedan som Socialstyrelsen avskaffade sjukdomsklassifikationen och de herrar som dessförinnan fördröjt friskförklaringen fanns bland dem som skulle ansvara för att minska smittspridningen.

Och vad gjorde då myndigheterna? Jo, man inventerade sjukhusens möjligheter att ta hand om alla som man trodde skulle dö av aids (eller HTLV-III som man talade om då). Och på den punkten kunde man lämna lugnande besked – sjukhusen hade tillräcklig kapacitet.

Så småningom insåg dock även regeringen att det var nödvändigt med kraftfulla åtgärder från samhällets sida, nu drabbades inte bara bögarna utan även ”vanligt folk”. I täten för alla åtgärder gick en socialminister som mer trodde på repressiva åtgärder än attitydpåverkande åtgärder för att sprida budskapet om säkrare sex. När RFSL 1986 ordnade den första expertkonferensen om AIDS hölls öppningsanförandet av nämnda minister som då tog starkt avstånd från kravet på att man skulle kunna HIV-testa sig anonymt. För hur skulle samhället kunna skydda sig om man inte visste vem det var som testat sig och var HIV-positiv?

Året efter var det dags för nästa åtgärd – införandet av den så kallade bastuklubbslagen. Med allra största brådska, utan sedvanlig utredning och remissförfarande, drevs förbudet igenom i riksdagen. Den heterosexuella allmänheten kunde andas ut – promiskuösa bögar kunde inte längre ha anonymt sex. Trodde man. Men som vanligt växte det fram alternativa mötesformer och bastuklubbsförbudet – unikt i världen – blev verkningslöst.

Under de här första åren fanns det EN modig människa som förstod att förbud inte hjälpte. Statsepidemiologen Margareta Böttiger vid dåvarande Statens Bakteriologiska Laboratorium var den som stödde den socialpsykologiska verksamhet som RFSL påbörjade. Den innefattade telefonrådgivning två kvällar i veckan på Södersjukhuset (tillsammans med RFSL:s läkargrupp, det som senare blev Venhälsan) men också andra former av stöd och möjligheter att nå ut med riktad information till gruppen män som har sex med män.

Genom de här tidiga insatserna blev det ingen ”aids-epidemi” i Sverige av bevarad omfattning. Även om varje enskilt sjukdomsfall innebär en personlig tragedi kan vi ändå konstatera att det vi gjorde under tidigt 80-talet har haft stor betydelse för dagens situation.

Stig-Åke Petersson,

förbundsordförande för RFSL 1972-1973 och 1984-1988

 

7 AUGUSTI, 2012

Jag var korkad som inte frågade innan vil låg med varandra, och han trodde att jag visste


En 27-årig kompis hade inte skyddat sig tillräckligt och fått veta att killen han nyss legat med är hiv-positiv. Det var en söndag. Vad fasen gör man när Venhälsan har stängt? Han ringde Södersjukhuset, men blev hänvisad till ett annat stort sjukhus. Det här var vårt samtal efter att han hade varit där.

”Jag tror att jag sa att jag har haft oskyddat sex med en hiv-positiv man till kvinnan i växeln. Vet inte varför, jag kunde ju bara ha bett om att bli kopplad till en sjuksyrra. Efter mycket om och men fanns det någon som jag kunde komma till via akuten. Jag satt i ett rum och väntade på läkare. Jag kommer ihåg att det var något knasigt med skjutdörrarna till rummet. Den fastnade liksom oväntat halvvägs så man var tvungen att trycka upp den för att komma in.

Efter 10 minuter drog en ung kvinna upp dörren, som fastnade såklart. Hon sa: hej, jag ska bara ta på mig de här och pekade på ett förkläde och handskar av genomskinlig plast. När hon hade satt på sig förklädet så tryckte hon upp dörren ordentligt och steg in, och hälsade på mig. Snygg och trevlig underläkare, kanske strax över trettio. Hon satte sig på bårsängen mitt emot mig som satt på en av stolarna och tog fram ett vikt papper och började fråga mig vad som hänt.

Jag reagerade faktiskt inte på skyddskläderna just då. Men i efterhand har jag tänkt att det kanske kan ha att göra med att hon var infektionsspecialist, och att det är rutin, men hon visste ju vad jag ville, och vad som hade hänt, hon var ju den som hade jouren.”

Men kändes det som att hon var väl insatt i hiv-frågor?

”Jag berättade hela historien och sa också att killen jag legat med sa att han gick på mediciner och att han hade 0 i virus och att han inte kan smitta om han inte kom i mig. Jag sa väl något i stil med att jag inte riktigt visste om det var en bra idé att komma hit över huvud taget, eftersom risken att jag skulle ha smittats är extremt liten. Då sa hon att jag gjort helt rätt som kommit in och tittade på mig med tycka-synd-om-ögon. Sen sa hon att det finns något som heter PEP och tas direkt efter man har haft sex med en hiv-positiv. Ja, jo, det visste jag ju.

Hon verkade inte så insatt, men jag har ju senare förstått att det kanske är tio personer om året som får PEP-behandling så det tillhör ju verkligen det ovanliga att någon som jag knallar in på akuten en söndag. ”

Sa hon något om att han inte hade berättat om sin status?

”Hon frågade om jag ville anmäla honom eftersom han inte sagt det till mig innan vi hade sex. Jag sa nej. Det var tydligt att hon tyckte att det var märkligt att jag inte var arg på honom. Han har begått ett väldigt allvarligt brott mot dig, sa hon. Jag vet inte om jag var riktigt med på att diskutera smittskyddslagstiftningen där och då så jag viftade bara bort det.

Vad tycker du själv om plikten att informera den man har sex med om sin hiv-status?

”Jag tycker den är skit, rent ut sagt. Man har en skyldighet att ta ansvar för sig själv när man har sex. Om man kör oskyddat, vilket absurt nog är praxis för min generations bögar, så vet man att det föreligger risker. Jag var korkad som inte frågade innan vi låg med varandra, och han trodde att jag visste. Sånt händer, båda har gjort lika mycket fel.

Sa jag att hon kom in efter typ en halvtimme efter det att hon hade frågat ut mig första gången och ba: Ja, nu blir det väldigt intima frågor här och jag är väldigt ledsen för det, men jag behöver veta. Alltså… blev du penetrerad? När jag svarade nej sken hon upp och gick. Det är så tydligt när man kommer i kontakt med vård som inte är hbt-kompetent. Det är skillnad. Fan, tänk om jag skulle få ett hiv-besked på Sesam City där gamla tanter sitter och testar gonorré på tjejer, jag skulle inte ha någonstans att vända mig.”

Vad tror du är viktigast i den kompetensen? Fakta eller något annat?

”Nä, fakta är inte viktigast för mig, det är erfarenheten som syrrorna på Venhälsan har av att träffa oroliga, ledsna, lättade, frågande hbt-personer dag ut och dag in. Den är helt unik och jag skulle aldrig gå någon annanstans än dit och jag har ett sånt grymt förtroende för dem. Jag frågade om remiss till Venhälsan så fort jag kunde efter första besöket på det där andra sjukhuset.”

Du säger att många unga struntar i skydd, men skulle du säga att du själv lever med en skräck för hiv?

”Den här skräcken har försvunnit på senare tid, kanske är det en mognadsprocess för en bög att ta sig igenom. Till slut (för de allra flesta) så får man närkontakt med hiv och då måste man hantera den och ta reda på vad det är som gör en rädd. Jag pratade med en vän om det där för bara några dagar sedan, och jag kan skriva under på hans känsla av att ibland bara vilja få hiv så har man det överstökat sen. De här testningarna och provsvarsresultat i ostörda rum tär på en.”

Vad säger de till dig nu när du går på PEP?

”Jag snackade med en syrra på Venhälsan angående om vad som gäller smittskyddslagsmässigt Det är extremt skönt att han inte ens försöker låtsas som att jag inte skulle vilja ha sex inom tre månader. Han svarade: använd kondom, värna om din integritet och ha en bra Pride-vecka. Det kommer att gå bra det här. Ja, svarade jag. Det kommer det.”

Stefan Ingvarsson, skribent och översättare

 

6 AUGUSTI, 2012

Hivet som uttryck i en

Är jag mitt hiv? Är jag min transidenitet och eller queera identitet? Manganörd? Socionom? Syskon?  Att leva med hiv i en individualiserad värld där du är ditt eget ansvar, där du är ytterst ansvarig för dina handlingar kan inte annat än få konsekvenser för hur människan tar hand om sin hälsa.

När hivkroppar ses som smuts som måste spärras in och aktivt begränsas från att ta plats i det offentliga, det inte så konstigt att skammen blir följden. Hivkroppen görs till ett objekt, ett enskilt objekt som måste behandlas. De strukturella företeelserna som leder till att män som har sex med män är en så utsatt grupp belyses inte. Istället för att ge rätt insatser till gruppen får gruppen män som har sex med män läggs problemet över på den enhetliga gruppen, män som har sex med män. Från den heteronormativa världen blir hiv ett problem som är de icke heterosexuella (cis)männens fel. Transpersoner nämns såklart inte i det hivpreventiva arbetet, för transpersoner har ju inte sex? Vi inom heteronormen är så bra, ni utanför är så dåliga. Nu skall vi vara snälla och ge lite pengar till de icke heterosexuella.

När jag insåg att jag hade hiv, så var skammen bland det värsta att uthärda. Sex skall en ha, i enlighet, med kärleksimperativet, med en människa denne älskar. Asexuell kan en ju inte vara, och slampa får en ju inte heller vara. Tvåsamt är det bästa och av olika kön på parterna också. Att bryta mot dessa förhållningssätt leder ju också till att en måste hitta sätt att hantera normen på.

När en bryter mot normer kring tvåsamhet, könsidentitet och sexuell orientering, var tar denne vägen då? När en äntligen får chansen att ha sex med något av ”samma” kön eller vad normen inte ser som okej, så kanske denne inte vågar föra säkrare sex diskussioner. Avsaknaden av hbtq-kompetens under sex och samlevnadsklasserna (om en nu ens hade några sådana?) gör ju inte saken bättre. Men just det ja, du är ditt eget ansvar. Ändå har många oskyddat sex idag, men alla de får ju skylla sig själv. Så kör vi lite moralism på det också så kommer personerna aldrig tillbaka och testar sig.

Jag har flera hemska berättelser på vänner som inte har gått och testat sig på grund av ett förärligt bemötande inom vården. Med uttalande om ”vet du hur mycket det kostar att göra ett hivtest” eller ”du tillhör inte riskgrupperna så vi kan inte göra ett hivtest”.

Vi behöver snacka mer om sex! Vi måste sluta göra sex och sexualitet till en fråga om respektabilitet utan snacka om det för att det handlar om hälsa. Människors välbefinnande.

Vi måste snacka hiv och framförallt om normer. För att göra upp med normer så skapar vi också möjligheter för människor att få ett större handlingsutrymme bland annat i förhandlingarna kring säkrare sex.

Joachim Illena Ståhlgren Bouveng
Hiv, queer och transaktivist,
RFSL Örebro,
Sexuell hälsa och kurator

 

6 AUGUSTI, 2012

Hiv och osynliga männen!


Louis Sullivan dog i AIDS 1991. Då var jag 14 år och visste inte vem han var. På min högstadieskola trodde folk att hiv smittar via toaletter. Jag visste att det inte var så och att man skulle använda kondom, så jag gick runt med kondomer i fickan hela tiden i hopp om att en dag få ligga.

Tjugo år senare, sommaren 2011, intervjuar jag Buck Angel för tidningen Kom Ut. Buck Angel är porrskådis och en av världens mest kända transmän. Genom sin pornografi har hjälpt till att synliggöra transkillars sexualitet. När jag frågar vad han anser vara den viktigaste frågan när det gäller transkillars sexuella hälsa svarade han tveklöst: ”Hiv.” Han menar att fler och fler transkillar kommer ut och fler och fler av dem tillhör msm-gruppen. I längtan efter att bli sexuellt bekräftad som kille händer det att transkillar ibland sätter sin egen säkerhet sist. Buck är orolig: ”Jag bara väntar på att en hiv-epidemi ska bryta ut bland de unga transkillarna.”

Har man frågor om hur kirurgi och testosteronbehandling påverkar sexualiteten gör man bäst i att fråga andra transkillar.  Jag har varit lyckligt lottad som haft transkillar i min närhet som varit generösa med att dela med sig av sina erfarenheter.

För ett antal år sedan påbörjade jag en könsbytesutredning. Redan vid första kontakten med utredaren ställde hen frågan om jag har relationer med killar eller tjejer. ”Jag är mest bög”, svarade jag. Efter en stunds tystnad såg hen mig i ögonen och sa ”du kan aldrig bli bög”. Jag förstod senare att detta inte var illa ment utan att hen ville försäkra sig om jag förstod att jag inte skulle kunna bli en cisbög. Jag försökte förklara att det finns massa transkillar som är bögar och att den enda anledningen till att hen inte träffat någon förut var att de innan mig antagligen ljög för att lättare och fortare få utredningen avklarad.

Om sanningen ska fram har jag svårt att se en utredare säga ”du kan aldrig bli strejt” till en heterosexuell transkille. Detta kan tyckas irrelevant i sammanhanget. Den här texten skulle väl handla om hiv, inte om könsbytesutredning? Men det är viktigt att minnas att man tidigare nekat transpersoner vård i Sverige om de haft ”fel” sexuell läggning. Det vill säga om man ville bli en kille som gillade killar eller en tjej som gillade tjejer nekades man könskorrigerande behandling. Det finns länder där det fortfarande är så. Konsekvensen blir givetvis att patienter ljuger för sina läkare och att de inte kan ställa frågor som handlar om sexualitet.

Min upplevelse av könsbytesutredningen är att det finns en rad förväntningar som patienten ska uppfylla. En av dessa förväntningar är att önskan om att ha ett fungerande sexliv ska vara sekundär i relation till att vilja förändra kroppen könsmässigt. En annan är att man förväntas känna avsky inför sina genitalier. Detta gör det oerhört svårt för personer att föra ärliga samtal om sexualitet och könskorrigerande vård med sina läkare.

Tyvärr är det inte bara läkarkåren som ägnat sig åt att osynliggöra transpersoners sexualitet. Det har även politiker gjort, genom att inte inkludera transpersoner i strategier för hiv-preventivt arbete.  Men även hbt-rörelsen har bidragit till att osynliggöra transpersoner.  Detta gäller i allra högsta grad transkillar. Det kan tyckas självklart att transmän borde ingå i kategorin män som har sex med män.

Jag vill berätta för er om Louis Sullivan.  Han var en homosexuell man som likt så många andra fick sitt liv förkortat av hiv. Han dog i AIDS 1991, blott 39 år gammal. Louis Sullivan var också en transman som hade en viktig roll i att synliggöra transmän som attraheras av män. Han grundande organisationen FTM International och skrev den första guideboken för female-to-male personer. Jag skriver om honom här för att poängtera det uppenbara: att det finns transmän som identifierat sig som bögar och har sex med cismän är ingen nyhet. Transkillar har alltid funnit i bögvärlden. Men transkillar har blivit utskrivna ur böghistorian. Det finns saker vi inte pratar om. Som att cismän och transmän har sex med varandra. En av konsekvenserna har blivit att transkillar sällan inkluderas i hiv-preventiva strategier för msm-gruppen. Det avsätts inga medel för att forska på transkillars sexuella hälsa eller utsatthet för hiv. En transkille som behöver testa sig för sti:er kan bli runtslussad i vårdsystemet i flera veckor innan han får hjälp. Det är långt ifrån säkert att en transkille som haft sex med andra killar bedöms tillhöra riskgruppen och får ett hiv-test utan att tjata sig till det. Inte heller cismän som ligger med transkillar kan vara säkra på att få ett adekvat eller kompetent bemötande.

Allt det här tänker jag på väldigt ofta och det var därför jag ville berätta för er om Louis Sullivan. Men också om Buck Angel och mig själv. Hiv-frågan är en community-fråga också för transkillar. Vi måste få större utrymme i hiv-preventionen, i hiv-politiken och i det offentliga samtalet om hiv.

Jonah Nylund

Stockholm Pride ordförande 2008 och förbundssekreterare i RFSL 2010 – 2012

 

31 JULI, 2012

En semester i Sitges


I sommar har jag varit på en skön semester i Sitges, som är en fin liten stad vid Medelhavets kust. Sitges var också en av de första platserna jag reste till när jag kom ut för ganska länge sedan. Jag minns det så väl, jag hade precis kommit ut och kände ingen i den Stockholmska bög-världen. Men under den kalla och regniga våren lärde jag känna Stefan och Erik, ett bögpar som blev mina goda vänner. Det var en kall vår i Stockholm, och de frågade om jag inte ville resa iväg med dem till Sitges – det skulle bli min allra första bögresa!

I slutet av juni flög vi ner till Barcelona, och från flygplatsen tog vi lokalbussen till Sitges och checkade in på vårt lilla hotell. Samma kväll var vi ute på stan, och hittade snabbt en liten bar i en trång gränd som blev vårt stamställe. Barägaren hette Carlos. Han var rolig, bemannade baren, flirtade med kunderna och rensade borden samtidigt. Det var en fantastisk resa. Mina nyfunna vänner var roliga att hänga med, och hade varit ”ute” betydligt längre än jag – så jag lärde mig en hel del. Under resans gång blev nära vänner; vi var ute och käkade på olika restauranger, och vi hängde med bartendern Carlos på vårt stamställe. Stefan och Erik visade mig också Sitges Art Deco byggnader, Barcelona nattliv och Geronas medeltida stadsmurar. Jag älskade allt som de visade mig, och det var de första stegen in i bögvärlden för mig.

Efter en tid så blir det som det blir ibland; mina kompisar och jag förlorade kontakten. Det fanns inget speciellt skäl, det liksom bara rann ut i sanden – och det här var ju före både Facebook och Internet! I somras var jag som sagt tillbaka i Sitges igen, och på en bar träffade jag Stefan som jag inte sett på säkert 20 år. Han berättade att hans pojkvän Erik var död. Han hade dött bara ett par år efter vår gemensamma resa till Sitges. Hela sjukdomsförloppet hade gått väldigt fort. Det fanns inga bromsmediciner då, och sjukhusen visste inte så mycket om hiv och aids – förutom rädsla och fördomar. Erik hade dött i ett kalt sjukhusrum, och sjukhuspersonalen var så rädda att de hade handskar och munskydd på sig hela tiden. Som tur är var behövde Erik bara vara några veckor på sjukhuset innan han dog.

Eriks historia är inte ovanlig från det som vi minns som ”pest-åren”, på 80-talet och början av 90-talet. Så många av våra vänner dog i aids att vi ibland kände oss skyldiga för att ha överlevt. Det är först nu som vi vet vad AIDS är, att den orsakads av HIV, och hur vi kan skydda oss själva genom säkrare sex. Till skillnad från idag när medicin kan hålla viruset under kontroll på obestämd tid, fanns ingen bot och nästan ingen behandling. Att testa positivt var som en dödsdom, varför skulle man då vilja ta reda på om man var positiv? Kvinnor, barn och personer som smittats genom blodtransfusioner kallades för ”oskyldiga offer”. Bögar, och det var underförstått, fick bara det vi förtjänade. Under dessa hemska år fanns det så många som Erik. De som dog var vänner, älskare, arbetskamrater och bekanta. Människor vi kände, människor vi inte kände. De var vi. Det var överväldigande – de var så unga. Och det är så jag minns min vän Erik – som skulle varit nästan 50 år nu om han hade fått leva. Så på lördag, när Stockholm Pride släpper ballongerna mot himlen för att vi ska minnas de som inte längre finns bland oss – då kommer jag att tänka på Erik, när tårarna rinner nerför mina kinder.

Håkan Steenberg

f.d Stockholm Pride ordförande och nuvarande förbundskassör i RFSL

 

30 JULI, 2012

“Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år”


Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år. ”Deportera alla smittade till Gotland.” ”Tatuera de sjuka så att man ser vilka de är.” ”En fjärdedel av befolkningen kommer att dö inom 10 år .” Ungefär så såg rubrikerna ut och inte tänkte jag komma ut nu inte. Jag kanske dör bara jag säger att jag är bög. Ingen visste hur sjukdomen smittade. Jag flyttade aldrig till Stockholm den hösten och de enda homosexuella förebilder som fanns de kommande åren var de som dog i AIDS. Det var en sorglig tid och en skräckfylld tid. Det var förfärligt!

Idag känner jag flera som lever med HIV och jag känner många som begravt sina vänner som dött i AIDS. Tiden då vi får begrava många av våra vänner för att de dött i AIDS kommer nog inte tillbaka, men det är allvarligt att så många fortfarande får viruset överfört och att så många inte verkar bry sig. Visserligen kan man idag leva ett bra liv som hivpositiv och risken att dö i AIDS är i Sverige, liksom i andra länder där det finns tillgång till behandling, mycket liten, men det behövs ändå viktiga insatser för att minska överföringarna av viruset.

Ett av problemen för att minska spridningen är informationsplikten, som innebär att den som har kännedom om att den är hiv-positiv måste tala om för den man vill ha sex med att man är det. På grund av informationsplikten, låter många bli att testa sig. Man vill inte veta om man bär på viruset eller inte, man vill helt enkelt inte bli den som hela ansvaret läggs på i ett sexuellt möte. Det här är inte rätt, informationsplikten sänder ut fel signaler. Ansvaret bör vara bådas i en situation när man vill ha sex – ingen annan kan ta ansvar för att du inte få viruset överfört. Alla har ansvar för sin egen sexuella hälsa och för att praktisera säkrare sex. Informationsplikten måste bort eftersom den är kontraproduktiv. Det ska jag verka för.

Den grupp där viruset är mest förekommande i Sverige är i gruppen män som har sex med män. För att förhindra att fler drabbas så måste fler insatser riktas till denna grupp. Idag är direktiven från staten alltför otydliga och påsen med pengar för liten. I min roll som politiker kommer jag att verka för att mer pengar riktas dit de gör störst nytta.

Varje år under Stockholm Pride så hålls en minnesstund över de som dött i AIDS. Någon håller tal och sedan sjungs ”Ovan regnbågen”. Det sker på lördagen efter paraden och det är ett fint och stämningsfullt tillfälle att minnas. På senare år så är det färre och färre som stannar upp, lyssnar på talet och reflekterar över en fasansfull sjukdom. Jag önskar att det i år inte blir så, jag önskar att också du deltar, jag önskar att det blir en så värdig stund som möjligt. Imorgon kanske du eller någon du känner har fått viruset överfört.

Mats Nordström,

ordförande Stockholm Pride 2001 och 1:e vice ordförande HBT-Liberaler

 

30 JULI, 2012

HIV-statusen och jag


En av mina viktigaste principer är att jag själv bestämmer vem jag är. Det säger sig självt att den principen inte håller i verkligheten, men ändå. Ska jag se ärligt och krasst på det hela så kan jag förstås påverka hur jag ser på mig själv och hur andra uppfattar mig, men jag anpassar mig och jag anpassas – medvetet och ofta omedvetet. Jag hatar det och blir ofta arg när jag inser det, men jag är formad och jag låter mig formas. Hela tiden. MITT jag består bland annat av min HIV-status, trots att jag (verkligen) inte vill det.

Jag kan inte fullt ut bestämma hur mitt jag ska se ut, det är ju uppbyggt med alla de bilder, minnen och frågor jag haft tillgång till. Förväntningarna som lagts på mig och som jag lagt på mig själv. I ärlighetens namn gillar jag inte mig själv ibland; den jag har blivit, den jag har gjort mig till och den jag gjorts till. Att min HIV-status definierar mig gillar jag definitivt inte. Jag tycker att det är djupt orättvist till och med. Det gör mig arg, förbannad, å mina och andras vägnar. Ett sjukt samhälle präglat av moralpanik och fruktan, ett kollektiv i sin värsta form, har gripit in och bestämt att just HIV-statusen ska vara en del av mitt – och alla andras – jag.

Jag blir arg på mig själv att det spelar roll, att jag bryr mig om min egen och andras HIV-status. Jag blir också förbannad på samhällskollektivets trogna tjänare, vare sig de (vi?) medvetet eller omedvetet tjänar moralpaniken, fruktan och den förvridna människosynen. De där som idag inte använder ord som ”bögpest”, utan något mycket mer raffinerat, internaliserat och legitimerat: ”Är du frisk?”.

”Nej, jag är sjuk!” vill jag skrika som svar. Sjuuukt sjuuuk! Därför att vi alla lever i ett sjukt samhälle och är sjuka! Okej, ärligt talat blir jag också arg på dumheten och bristen på solidaritet. Är det verkligen min HIV-status du ska vara orolig för? Tänk lite! Låt inte det där gräsliga samhället göra dig till sin tjänare. Vilken skillnad vill du vara med och skapa mellan människor som är HIV-positiva och HIV-negativa?

Sedan påminner jag mig själv om en annan princip som jag försöker efterleva: att inte lägga skuld på någon som inte förstått sitt ansvar och saknar kunskap (och att inte sätta mig på höga hästar över andra för den delen…). Vi bär på en kollektiv skuld i vårt sjuka samhälle. Skulden blir min först när jag blir medveten om att jag faktiskt inte tar ansvar för min egen hälsa om jag förväntar mig att någon ska veta och berätta för mig om den är HIV-positiv, istället för att tänka på mitt eget skydd. Om jag inte börjar ta ansvar. Den blir också min när jag inser att jag är en del av att göra HIV-statusen till en viktig del av min och andras identitet. När jag är med och gör skillnad på människor, ger HIV-negativa fördelar och stigmatiserar HIV-positiva, genom hur jag pratar med andra, genom frågorna jag ställer och förväntningarna jag ger uttryck för. Om jag inte börjar ta ansvar.

Och att välja att inte se är inte ett alternativ, såsom de politiker som fortfarande inte gjort något åt informationsplikten – informationsplikten som både är ett symtom på och en anledning till vårt sjuka samhälle där HIV-positiva fruktas, skuldbeläggs och får bära ansvaret. Alla är med och skapar samhället, bestämmer hur någons jag ska se ut, och alla kan förändra.

Nu är det Stockholm Pride 2012. Jag är stolt över att festivalen fortsätter vara ett skyltfönster för olika hbtq-frågor och en samlingspunkt för ett mångfacetterat hbtq-community, vilket handlar om ett ständigt pågående arbete som jag haft förmånen att vara en del av. Jag är stolt över att vi förenar livsbejakande och frihetsfirande festande med samhällsdebatt och kamp. Kampen mot samhället där rädsla och moralpanik styr, och griper in i allas våra liv, fortsätter. Ta ansvar för dig själv och hur du bemöter andra under festivalen och kräv ansvar från de politiker du möter.

Jag älskar (och tycker det är jobbigt) att festivalen ger mig tillfälle att bättre förstå mig själv, att lägga nya sidor till mitt jag – TILLSAMMANS med andra. Du följer väl med?

Pär Wiktorsson 

Ordförande för Stockholm Pride från mars 2010 till mars 2012.

 

30 JULI, 2012

Äckelblickarna


När jag skriver den här texten är det sista dagen av Almedalsveckan 2012 och tröttheten värker i kroppen. Som alla år en vecka av möten med engagerade människor som ger energi och glädje. Men som varje år kommer också andra känslor när jag går iland i Visby.

Minnet av sommaren när jag var 16 och reste till Gotland på cykelsemester med några kompisar. Känslan av att vara fri, nästan vuxen. När de flesta ville stanna på stranden vid Slite bestämde jag och en kille oss för att åka tvärs över ön till Kneippbyn. Medan tandemcykeln rusade fram på småvägarna sjöng vi och pratade om livet efter sommarlovet. Vad skulle vi göra av all vår tid och energi? Och vilka ville vi vara och bli?

Vi höll kontakten något år, umgicks ganska intensivt främst på hans initiativ och jag tyckte om det. Mer än jag vågade erkänna. Men som med många ungdomsvänner rann det ut i sanden och vi tappade kontakten.

Flera år senare träffade jag några från cykelgänget av en slump. När jag frågade vad som hänt med min tandemkompanjon fällde de alla ner blicken. Blickar som fylldes av en blandning av saknad och skam. Hos en av killarna genuint äckel.

Han hade träffat en man, en brandman. Förmodligen den första man han haft sex med. Det var inget han delade med någon. Inte förrän han blev sjuk. Sjuk och tvinade bort snabbt på sjukhus. Sjuk och dog. Sjuk i AIDS sa de. ”Du vet, sjuk i det där som bögarna får”, fyllde killen med äckelblicken i.

Det blev tyst en stund. Sen korta fragment om hans begravning med vacker sång. Men jag hörde inte längre. För i mig rasade paniken. Paniken hos en som redan brottades med sin komma-ut-ångest varje dag. Var jag tvungen att välja mellan att leva ensam eller dö?

Jag läste allt om HIV och AIDS efter den kvällen. Säkert för mycket. Med all fakta fick jag beskrivningarna av sjukdomens helvete. Äckelblickarna, de dubbla begravningarna, biverkningarna från preparaten innan bromsmedicinerna fanns, plågorna av följdsjukdomarna, dödsångesten, raseriet och självhatet. Men där fanns också berättelserna om lust och intimitet som inte fann någon annanstans.

Ibland kan jag tänka att min tandemkompis gav mig en gåva. Jag vet att det är förmätet. Men det är så det känns. Han gav mig motivation att ta mig rätten till ett liv på mina villkor. Så varje år under Pride när ballongerna flyger mot himlen under regnbågsblocket är det främst honom jag tänker på när tårarna rinner. De rinner av sorg, men ännu mer av ilska.

För det är ovärdigt att unga fortfarande inte vet hur HIV funkar, att de tror att medicinerna botar helt och vaggas in i tron att lagen skyddar dem. Det är ovärdigt när sexualundervisningen år ut och år in fortsätter att vara undermålig och samhället inte satsar på att nå den grupp som har störst risk att smittas. Och det är ovärdigt när regering efter regering vänder sina äckelblickar mot de som lever med HIV och säger: ”Det är du som är den skyldige. Det är från dig vi ska skydda oss. Det är på dig bördan ligger”.

Claes Nyberg
F.d Ordförande Stockholm Pride i 2009 och tidigare ledamot i RFSLs förbundsstyrelse

 

25 JULI, 2012

“När Washingtons gaykör tar plats på scenen blir jag förflyttad till åren i slutet av 1980-talet när jag hade fått min hivdiagnos och den dödsdom som det innebar vid denna tid”


Den långa inledningsceremonin gör mig berörd till tårar när skådespelerskan Sharon Stone delar ut Elizabeth Taylors hederspris till två iranska läkare som suttit i fängslade av den iranska regimen för sitt engagemang för människor med hiv. När de beskriver sin kamp och ensamhet i fängelset kan man inte undgå att kanske lite förstå den ensamhet, utsatthet och övergivenhet som de kände. Nu står de på scenen ödmjuka och tacksamma för sitt hederspris och det beskriver den kamp som många gjort och gör i sitt engagemang för hiv.

När Washingtons gaykör tar plats på scenen blir jag förflyttad till åren i slutet av 1980-talet när jag hade fått min hivdiagnos och den dödsdom som det innebar vid denna tid. I en tid utan medicinsk behandling. Här står dessa sjungande män, många med grånande tinningar och de har som jag mist många vänner genom hiv. När jag hör deras vackra körsång sköljer det en massa lagrade minnen och känslor genom hela mig. Så mycket sorg och förluster som finns i mig från ett långt liv med hiv. Musiken är ett fantastiskt filter som plockar fram det som bär på men som vi inte alltid orkar sätta ord på.

Hiv sätter strålkastarljus på frågor som handlar om frånvaron av mänskliga rättigheter, fördomar, okunskap och vår rädsla för det som är annorlunda. På världskonferens blandas människor från skilda kulturer, etnisk bakgrund, sexuell läggning. Hiv skär igenom allt som är mänskliga uttryck men visar också utsattheten för många marginaliserade människor i samhället och världen. Hiv har tvingat oss att tala om rätten till människors olikhet och rätten att få vara de människor vi är, fullt ut. Detta hade vi behövt gjort även om denna sjukdom inte hade visat sig för trettio år sedan.

Att leva med hiv är en väl integrerad del av mig idag, det är jag. Jag kan t o m se att det finns bra saker med att ha levt med denna sjukdom inte minst att få vara en engagerad person. Filmaren Staffan Hildebrand som gjorde en av filmerna till öppningsceremonin och som håller på att göra en dokumentär film om mig sätter mikrofonen framför mig och frågar om jag ser mig som aktivist. Mitt svar är glasklart, javisst är jag det! Jag är stolt att jag är en öppen gay man som lever med hiv. Jag har alltid trott på öppenheten för den är det som ger oss oceaner av möjligheter. Det finns en hoppfull ton i de seminarier jag besöker om att vi tillsammans genom att integrera forskning och kunskap om hiv ska hitta sjukdomens lösning. Inte minst tillsammans med oss som lever med sjukdomen som en viktig del. Under dessa dagar blir det så övertydligt att kriminaliseringen av hiv måste bort och den tonen ljuder högt i seminariernas innehåll och i diskussioner bland oss deltagare. Bort med kriminaliseringen av hiv först då kommer flera människor våga vara öppna med sin livssituation. Hiv är en sjukdom inte ett brott!

Steve Sjöquist

Hivaktivist och deltagare på världaidskonferensen i Washington 2012

 

7 JULI, 2012

Hivet och solidariteten


Alla som får sitt hivbesked reagerar olika, men det finns vissa beröringspunkter mellan olika människors reaktioner. Många känner oro – vad kommer hända nu med mig? – många har frågor kring mediciner, om hur omgivningen kommer att reagera, om någon någonsin kommer vilja ha mig. Men reaktionerna handlar allt mindre om frågan om jag kommer att överleva överhuvudtaget. Detta, såklart, tack vare de effektiva hivläkemedlen.

Men det uppstår en sorts osäkerhet om livet, då individen som har fått sitt hivbesked inte längre är frisk. I vårt västerländska samhälle är normen att du ska vara kärnfrisk och det är det som är eftersträvansvärt. Jag kan hålla med om att det till viss del är viktigt för den enskilda individen att vara frisk, men friskhetsnormen exkluderar de som av olika anledningar inte kan passa in och utmärker den som drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning. I västvärlden är det inte längre många som dör i aids. De effektiva hivläkemedlen som introducerades 1996 har avsevärt förbättrat hälsan. Dock finns den skam och skuld som präglat hiv och de som fått sjukdomen kvar.

Att hiv fortfarande slår hårdare mot minoriteter är ett faktum som regeringar, myndigheter och samhället ignorerar. När du fått hiv så står du själv med beskedet och många har svårt att förhålla sig till detta. Jag fick mitt hivbesked för 21 år sedan. I det skedet valde jag att värdesätta livet på ett annat sätt och ta vara på de vänner som vågade se bortom rädsla och fördomar. För stöd behöver var och en. Den som ser sig tvungen att dölja sin sjukdom för vänner och familj blir också tröttare och räddare.

Många jag möter vågar inte bryta tystnaden av rädsla för sin omgivnings reaktioner. Var och en måste själva ta ansvaret för att söka stöd i sin närhet, och det är många som är villiga att ge det, bara de får chansen. Stödet och solidariteten från hbtq-samhället har varit ovärderlig för mig och många andra. Livssituationen har blivit bättre då allt fler med hiv vågat ta kampen för bättre bemötande och ifrågasättande av lagar som begränsar såväl personer som lever med hiv som ett effektivt förebyggande arbete.

Joakim Berlin

Ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse, hivaktivist och arbetar på Positiva Gruppen i Göteborg

 

7 JULI, 2012

Att förändra bilden av sjukdomen, med hjälp av en kostym


”Folk blir konfunderade av att se mig i kostym när de vet att jag har aids, säger Sighsten. Det är meningen. Ett av mina mål är att få folk att förstå att man inte behöver ligga nedbäddad på sjukhus när man har aids.”

Aftonbladet, 1987-10-15

Sedan ett par år har jag ägnat mig åt att skriva om och forska om Sighsten Herrgård. Egentligen var det hans arbete som modedesigner under 1960- och 70-tal och särskilt unisexoverallerna i svart och beige jersey som jag först var intresserad av. När jag berättade om arbetet var det många som sa: – Oh, jag visste inte att han var designer, men jag minns bilderna av hans utmärglade ansikte i tidningarna. Mitt eget minne av sommaren 1987 när Sighsten Herrgård i en Aktuelltsändning trädde fram som HIV-positiv och sjuk i aids, var ärligt talat ganska vagt, men jag hade också en föreställning om att jag sett sjukhusbilder och en svårt sjuk Herrgård i tidningar och TV. Kanske var det historierna om hans sjukdom och om hans sexualitet jag mindes bäst. 1988 medverkade Herrgård i en annonsfilm för aidsjouren där han själv drog en av ”Sighsten-historierna”: ”Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? – Jo, det är för att han snart ska gå bort.” I filmen sitter han också mycket välklädd och ser med allvar i ögonen rakt mot tv-tittaren, iförd mörk kostym, vit skjorta och en diagonalt randig slips i diskreta färger. Alltså en helt annan bild än den jag som jag mindes.

Som forskare sökte jag mig förstås till källorna och hamnade på Nordiska Museet i Stockholm där det finns samlingar av Herrgårds samling av egna modeskisser, fotografier och tidningsklipp om hans verksamhet som designer och trendanalytiker, men också kläder han formgivit, och sådant han själv burit. Några få plagg kan kopplas till sjukdomstiden: pyjamas, morgonrock och en tröja med Stålmannenlogga. Men mest är det kostymer och frackar som Herrgård donerat – kläder som varken passade in i min bild av honom som unisexklädernas fader eller den gängse bilden av den sjuke mannen.

För att få ytterligare en annan bild läste jag i dagstidningar från tiden 1987-89 och ganska snart stod det klart att Herrgård hade arbetet medvetet med att bearbeta den mediala bilden av honom själv, och av hiv-smittade generellt. Aktivt ville han motverka han den gängse bilden av sjukdom, med hjälp av sin kostym.

” En del blir stötta när dom möter mig, en mycket sjuk människa ska vara askgrå och utmärglad och ligga nedbäddad på sjukhus. Så vill dom ha det, då kan dom gå dit med en blomsterkvast och freda sitt samvete”.

 Aftonbladet, 1988-01-07

Plötsligt kunde jag se att alla de vimmelbilder där Herrgård poserar med olika kändisar, eller att tidningen rapporterar om att han köpt en ny soffa kan förstås som resultatet av ett slags strategiskt arbete, att skapa en motvikt till de skräckbilder av människor med aids som annars publicerades i dagspressen.

Kostymen är ett plagg som är förknippat med ideal maskulinitet, om offentlighet och om professionalism. Herrgård använder dessa föreställningar när han iklär sin aidssjuka kropp samma uniform för att kommunicera att sjukdomen inte är något som kan förpassas till en minoritet utan som berör hela majoritetskulturen, ett budskap som är aktuellt än idag.

Min egen bild av Herrgård förändrades. Med utgångspunkt i sin egen garderob använde han sig av modets makt för att påverka samhälleliga föreställningar. 20 år efter sin död fortsätter Herrgård lära oss att inte acceptera de klyschor som omger gränsen mellan frisk och sjuk när det gäller hiv.

Patrik Steorn

Forskare och lektor i modevetenskap, Stockholms universitet

 

7 JULI, 2012

Jag lever med HIV


I år är det trettio år sedan hiv för första gången uppmärksammades i Sverige. Trots att vi har levt med hiv under tre decennier möts hivpositiva fortfarande av okunskap, rädsla och fördomar.

Vi, Röhsska museet och World Aids Day nätverket, bygger en utställning om trendhistoria och sjukdomsrealitet. Vad har hänt sedan 1982? Hur har vår omvärld förändrats? Hur ser modebilden ut? Hur har hiv påverkat?

Syftet med utställningen som är tänkt att ha premiär på Världsaidsdagen är att bryta tystnaden som omger hiv och aids och att visa solidaritet med personer som lever med viruset och med dem som har mist sina liv i aids.

När vi ser på vårt samhälle under de trettio år som hiv har funnits i Sverige får vi en bild av ett samhälle i förändring. Såväl mode, konsten som musiken har ändrat skepnad ett flertal gånger. I motsats till detta har bilderna av hiv och av personer som lever med viruset förblivit oförändrade.

Den massmediala bilden av sjukdomen har inte följt den medicinska utveckling som idag möjliggör för den som infekteras att leva med viruset. Hiv har till skillnad från andra kroniska sjukdomar en särställning som omges av tabun och stigmatisering. Hiv är i media synonymt med blod, sexualitet och marginaliserade grupper så som prostituerade och intravenösa missbrukare. Denna bild gör det enkelt att hålla frågan ifrån sig. Behovet att motverka diskriminering och stigman är fortsatt stort.

Utställningen har Röhsska museets samlingar i fokus och visar på den förändringen som har skett under 30 år. Vi gör ett antal nedslag genom åren 1982-2012 och tittar på vad vi hade på oss, vilka trender som gällde, vilken musik lyssnade vi på och vad berättade media om hiv. När vi dansade hela natten på Raveparty delade volontärer ut gratis kondomer. När Londons Gaynattliv och Divine skapade rubriker vad skrevs samtidigt om hiv?

I början av 1990-talet kom modetrender med begrepp som upprörde normen. Heroin Chic, Just-fucked-looken och uteliggare-styling men vem tänkte på hiv? Hade vi glömt så fort?

Ibland har mode och designbilden varit politisk och medveten ibland har den glittrat i neon och livet var endast en dans. Men vad hände om man fick hiv?

Disco, Yuppie, Grunge, Techno, Rave, Super Models, Logomania eller Neo-Romantic. Under trettio år har stilen förändrats. Ny teknik har förändrat vårt sätt att umgås.

VI har gått från Yuppie nalle till Iphone. Musiken kom till oss genom vinyl, videokassett, cd och nerladdning. Trender bars av media som The Face, Wallpaper eller den norska tidskriften Fjord.

Punkdrottningen Vivienne Westwood förändrade vår syn på skönhet för evigt. Tillsammans med Malcolm Mclaren skapade hon Sexs Pistols och utmanade makten. Nu 30 år senare är hon adlad av samma drottning som de sjöng om i ”good save the queen and her fazist regim” Normen utmanades.

Sovjet försvann, alla fick en bärbar dator. Tom Ford och andra unga designers revolutionerade de gamla modehusen som Christian Dior, Gucci, Hermes och Lanvin. H & M gjorde high fashion tillgängligt för ”alla” och Norra Afrika gjorde revolt med hjälp av Internet. Vi gick in i ett nytt millennium och 9.11 är ett datum vi aldrig glömmer.

I 30 år har vi alla levt med HIV.

Ted Hesselbom,

museichef Röhsska museet

 

7 JULI, 2012

Sex. Det är ju detta det handlar om.


Det är detta som gjort att hiv aldrig har varit en infektion bland andra. Och det har också färgat hela den politiska diskussionen om hiv.

Det finns en tydlig (om än outtalad) norm om hur enskilda sjukdomar ska diskuteras i politiska sammanhang. Saklighet är ledordet. En svensk politiker ska vara saklig och nykter i sin syn på vårdstrukturer, forskning och kliniska frågor.

Den här attityden är oftast bra – men den kan också skapa ett oerhört avstånd till den verklighet som människor lever i. Och den kan också skapa en bedräglig tystnad om vilka värderingar som får styra politiken.

Som till exempel när en ny sjukdom sprids bland män som har sex. Med varandra.

Då tvingas staten förhålla sig till något som tillhör varje människas allra mest privata sfär – sexlivet. I ett sådant läge är det avgörande vilka värderingar om sexualitet som politikerna utgår från.

Den nya sjukdomen tvingade alltså fram en ny sorts diskussion på 1980-talet om att homo- och bisexuella inte bara finns, utan också har sex. Men resultatet blev inte alltid vackert.

Mötet mellan samhällets panikstämningar och folkhemmets sociala ingenjörskonst ledde fram till storsatsningar på hivprevention, men också till västvärldens kanske hårdaste smittskyddslag och rena morallagar som förbudet mot bastuklubbar. Bastuklubbslagen fick vi leva med ända till 2004, och även när den slopades fanns det röster som ville behålla den.

Hur kunde detta hända? Självklart därför att det inte handlade om vilket slags sex som helst, utan om en sjukdom vars främsta smittvägar på svensk mark varit sex mellan män. Det tål att tänka på att det bara ligger tre år mellan slopandet av sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979 och att det första svenska aids-fallet diagnostiserades 1982. Det var många fördomar som fick styra reaktionerna när hiv kom till Sverige och visade sig spridas bland män som har sex med män.

Vad behöver vi tänka på inför framtiden, när vi kan titta tillbaka på 30 års hivarbete i Sverige? Två saker vill jag lyfta fram här.

Den första är att hivfrågan måste kopplas samman med frågan om människors lika rättigheter. Det finns gott om mörkerkrafter som mer än gärna använder hiv som slagträ för att angripa homosexuella, afrikaner, narkotikamissbrukare eller andra.

Den andra är att man inte i missriktad välvilja ska osynliggöra var smittan är mest närvarande, och i stället vända sig till en diffus ”allmänhet”. (Den ”allmänheten” brukar då oftast förutsättas bestå av svenskfödda som lever heterosexuellt och inte använder droger.)

Visst finns hiv överallt och kan påverka ditt liv oavsett hur du lever, med vem du har sex, vart du reser eller var du är född. Men år efter år fortsätter den sexuella smittspridningen på svensk mark att vara ojämförligt störst bland män som har sex med män.

Så ser verkligheten ut. Det måste vi fortsätta tala om. Det måste politiker, ur alla läger, påminnas om. Och därför är det så viktigt att gruppen män som har sex med män fortsätter att finnas i fokus för den svenska hivpreventionen.

Martin Andreasson (FP)

Riksdagsledamot 2002–06 och 2012, tidigare vice förbundsordförande i RFSL

 

6 JULI, 2012

Sen fick vi höra att det var några bögar i Stockholm som hade blivit sjuka…


Jag tillhör för de flesta unga hbt-personer gruppen ”gammbögar”. Ja, det det är nog sant, jag kom ut i mitten av 70-talet. Då var stämningen i homokretsar (ja, det hette så då), att man skulle leva ut hela sin sexualitet. Det var inne att vara promiskuös. Efter en bra kväll ute skulle man ha legat med minst 5-6 stycken, helst fler. Sex på offentliga toaletter, i parker och i bastun var snarare en norm än något som var onormalt. Sen fick vi höra att det kommit en ny sjukdom som bara drabbade bögar, svarta, knarkare och blödarsjuka. Vi brydde oss inte, vi knullade runt. Sen fick vi höra att det var några bögar i Stockholm som hade blivit sjuka. Detta rörde naturligtvis inte oss, tänkte vi.

Men debatten började ta fart, det fanns inga gränser för argumenten, det uttalades klart och tydligt att det var en bögpest, det fanns till och med fundamentalistiska personer som hävdade att man borde isolera alla HTLV3- (hiv kallades så då) smittade på en ö. Samhället skrämdes av denna bögpest. Dåtidens politiker visste inte vad de ville och hur man skulle hantera denna nya situation. Stigmatiseringen var lika aktuell då som nu. Man fick veta i skvallerpressen att en av dåtidens stora kändisar, Jakob Dahlin, hade fått hornhinneavlossning och sedan efter några månader var han död. Visst, alla som har haft hornhinneavlossning vet att detta är en hemsk sjukdom, men det finns nog inga fall som vetenskapen känner till där det lett till döden.

De enda som höll huvudet kallt var RFSL som utvecklade flera metoder för att nå män som har sex med män. Begreppet var väl valt eftersom det visade sig att det fanns – och finns – män som inte ens för sig själva erkänner att de har sex med män, eller som i vilket fall inte vill kalla sig bögar. Den ena informationskampanjen följde på den andra.

Sen kom lagstiftningsmakten och stiftade lagar i form av bland annat smittskyddslagstiftningen med informationsplikt och internering. Förvisso fick vi också ungefär samtidigt något som liknar sambolag, lite bidrag till RFSL med mera. Men smittskyddslagen var en klasslag som enbart drabbade hiv-smittade.

Så utvecklades behandlingen och så småningom kom bromsmedicinerna. Många av de som väntade på döden fick plötsligt en andra chans. 
Vad behövs inför framtiden?  Förr det första krävs information och åter information. Vi måste också få bort stigmatiseringen och ta bort informationsplikten, men framförallt att krävs en hiv-prevention över hela landet. Det är idag inte självklart. Hbt-rörelsen måste ta kommandot för denna förändring.

 

Börje Vestlund

Riksdagsledamot
 (S)

Ledamot i Näringsutskottet


Ledamot EU nämnden

 

6 JULI, 2012

Inte som andra infektioner, dammit.

”Förlåt. Förlåt mig, snälla.” Hans ursäkt var det första jag kunde urskilja genom gråten men jag förstod ganska snabbt att på telefonen hade jag killen jag precis börjat dejta och att han timmen tidigare tagit ett hivtest med snabbsvar och testat positivt för hiv på Venhälsan i Stockholm. Det han bad om ursäkt för var för att han kände skuld över att ha utsatt mig för en risk. Att vi hade haft säkrare sex och att han inte hade haft en aning om sin infektion var information som föga tröstade honom just då. Efter att ha försäkrat mig om att han inte var själv bestämde vi oss för att ses dagen efter.

Jag mötte honom i min hall med en kyss som snabbt övergick i blytung gråt och under de följande dagarna och veckorna pratade vi i oändlighet. Våra samtal kom att handla om rädsla för dejting, ensamhet, sex, hur lögner tär och mycket annat. Ingen annan infektion ger liksom så många sociala konsekvenser som hiv på grund av dess historia, dess allvar och det faktum att det faktiskt handlar om något så djupt mänskligt som sex.

Några dagar efter hans besked gick vi till apoteket där han hämtade ut sina bromsmediciner. Kvinnan i kassan tittade på honom och på mig och fick bekymmersrynkor i pannan. På en uteservering en bit bort försökte jag peppigt skåla när han svalde de första tabletterna, nu jävlar skulle han betvinga viruset! På några månader lyckades han med det, virusnivåerna sjönk.

Vintern 2011 testade vi på RFSL Stockholm tio stycken hiv/STI-mottagningar för att identifiera vilka mottagningar som vi kunde rekommendera för homo- och bisexuella män på vår sajt sexperterna.com. Hälften av mottagningarna fick priset Sexperternas Guldstjärna, Venhälsan var en av dem. En mottagning fick inte en Guldstjärna av den enkla anledningen att de lämnade ut sina hiv-provsvar per telefon. De motiverade det med att hiv var som vilken annan kronisk infektion som helst, en åsikt som inte är helt ovanlig.

”Som vilken annan kronisk infektion som helst.” Jag har hört det sägas många gånger. Men du… säg det till bögen som blir ratad på krogen för 500:e gången när han berättar att han är hivpositiv. Säg det till alla hivpositiva som fyller ut ansiktet för att de inte ska se tärda ut. Säg det till alla som letar efter den mest diskreta dosetten och tar sina mediciner i hemlighet eller känner sig tvingade att ljuga för sin familj och sina vänner. I dare you.

Och skulle jag någonsin skulle testa positivt för hiv så låt mig få beskedet av en person som förstår konsekvenserna av att leva med hiv, av någon som tittar mig i ögonen, tar min hand och tryggt säger ”Det här kommer att gå bra, även om det kommer att kännas tufft ibland.”

Nicklas Dennermalm 

jobbar på RFSL Stockholm med sexualhälsa och hivprevention.

 

6 JULI, 2012

Marinerad i aidsskräck


Jag jobbade på Åhléns, av alla djävla ställen tidigt åttiotal. Mina arbetskamrater var främst medelålders kvinnor som trätte sinsemellan och så var det gamla Åke, som luktade kröken redan på förmiddagen, Jacob från Sri Lanka och så jag, Hedström sexton år.

Första dagarna märkte jag att det fanns en massa osagt som ville ut och så småningom tog Irene, en rökskadad snäll tanta bladet från munnen och förklarade att jag borde akta mig för Jacob, eller i alla fall inte lyssna för mycket på hans prat.

Jacob var kanske tjugotvå-tjugotre, och söt som smultron. Jag visste naturligtvis någonstans att jag var bög men vågade inte tänka tanken fullt ut, än mindre berätta det för någon.  Man dog om man var bög. Man kunde till och med dö om man pratade med bögar. Eller om bögar. Om man bara tänkte bögiga tankar.

Jag var så förskräckligt rädd. Så rädd. Om jag då vetat vad jag nu genom åren har fått inbankat i mig så hade jag kanske haft en hyfsat normal ungdom. Men den stal den djävla okunskapen och aids-skräcken från mig! Damn you, djävla rädsla! Må satan taga dig – förbannade okunskap! Man trumpetade hellre ut att det drabbade bögar än hur det smittade! Jag är marinerad i aidsskräck!

Jacob hade svartsvartsvart skägg , snaggat lika svart hår och vackra bruna ögon. Han rörde försiktigt mina händer när han berättade saker. Om hur vackert det var i Sitges där alla män gick hand i hand. Och hur de kysstes helt ogenerat. Att vi borde ses någon kväll och se en film. Att han bodde inneboende hos en äldre man som färgade sina mustascher. På Sibyllegatan. Att han ofta var ensam. Han hade nya VÄLDIGT intressanta saker att berätta varje lunchrast. Jag satt som förtrollad. Tanterna tittade menande på mig och på varandra över kaffemuggarna.

Och jag blev naturligtvis väldigt, väldigt kär! Inte blev det bättre av att han en dag drog in mig på personalmuggen och försökte kyssa mig. Jag lyckades avstyra alltsammans med lite stressat skämtande om blablabla .

Jag skämdes över att jag inte kunde trycka tillbaka alltihop och återgå till könlös barndom. Jag ville inte dö! Jag ville inte bli kär! Jag skulle vara ensam hela livet!

Kuken började säga fjong. Och ofta! Fjong, fjong, fjong!

Jag hade visserligen ganska nyligen upptäckt självbefläckandets diskreta charm men nu ville snorren ut och leka lite på allvar!

Allt tjat gav resultat. Snart satt jag hemma hos Jacob. Mannen med mustascherna var ute på resa nånstans så vi var ensamma. Det var en vacker sommarkväll och solen sken rosarött genom östermalmsvåningen. Jag satt i soffan och pladdrade nervöst efter att ha gått igenom skivsamlingen och böckerna för att hitta något att pladdra nervöst om. Jacob hade kokat kaffe på det sätt man gör på Sri Lanka – med en förskräcklig massa sump men det spelade ingen roll för han smekte sig över mig nästan ögonblickligen och kysste mig länge, länge så jag blev helt såsig i plytet. Det spelar ingen roll, tänkte jag. Det spelar ingen roll om jag dör efter det här. Det var helt underbart. Fjong, fjong, fjong!
Efter en stund gick det för långt dock. Plötsligt fick jag en rejäl kuk daskad i ansiktet. Då tog rationaliteten över igen. Jag mumlade att jag måste springa innan sista tåget gick och jag vräkte Jacob åt sidan. Jag minns inte vad han sa när jag stoppade fötterna i mina loafers och slängde på mig jackan och sprang därifrån. Men han lät förvånad.

Hela resan hem var jag övertygad om att jag hade fått aids! Och det var min tunga hemlighet i två otestade år.

Jag önskar att jag kunde säga, som flera här på bloggen att jag inte brytt mig om HIV-status. Men sanningen är att jag dragit som ett skållat troll om en dejt visat sig vara HIV-positiv. Det har hänt tre gånger och jag skäms naturligtvis. Fina killar som varit ärliga mot mig. Som är så mycket mer än sin status. Jag har inte vågat. Jag har varit så skräckslagen att jag, under en lång period i mitt liv inte ens vågade testa mig själv. Och genom det kunde jag ha varit en rejäl smittrisk!

Jag är en coward!

Jacob och jag arbetade ihop i två veckor till. Sen började jag på ett musikförlag. Vi stötte ihop i slutet av nittiotalet. Hans kille var en bekant till en bekant och vi hamnade på samma fest. Jacob dog 2002 men inte av aids eller HIV-relaterade grunkor. Hans kille ser jag ibland på söders gator. Vi är äldre och nickar igenkännande på det där viset bögar med
hyfs gör.

Richard
Hedström

Gammal aktivistpugga

 

6 JULI, 2012

“Han är positiv – honom skulle jag kunna bli kär i”


När jag i vredesmod skrev mitt hivmanifest förra sommaren, tänkte jag att det som skulle kunna leda mig in i isolation och psykisk sjukdom som hivpositiv var att bli avvisad sexuellt. Några veckor senare visade jag min stridsskift för en vän från den legendariska gruppen ACT UP. Han skakade på huvudet och sa att man kanske blir avvisad i Sverige, men i Berlin är få människor rädda för att ligga med en hivpositiv. I Berlin, vars bögscen är uppbyggd kring de många sexklubbarna, har man sedan länge lärt sig att hantera risk. Däremot menade han att hivpositiva har det svårt att hitta någon som älskar dem. Det träffade mig, för, självklart var det det jag också menade men inte vågade skriva i manifestet, eller ens vågade tänka på: att inte kunna bli älskad på grund av ett litet virus.

Man kan inte tvinga någon till att älska en, men kan fundera över den grund som krävs för att kärlek ska kunna uppstå. Hur väl vi än vet hur man kan förhindra hivöverföring efter 30 år med hiv, så är hivpositiva något mystiskt, något annat. De Andra. Hivkampanjer är sällan inriktade på hivpositiva, utan på att skydda sig mot hiv. Hivpositiva lämnas ofta utanför.

Därför gör den franska kampanjen ”Campagne Sérophobie 2012” så glad! Kampanjen från organisationen Crips Ile-de-France understödjs av staden Paris och såg dagens ljus under Paris’ prideparad ”Marche des fiertés LGBT” som gick av stapeln förra helgen.

Det nyskapande med kampanjen är att kampen mot serofobi (ett begrepp som skapats analogt till ”homofobi”) förenas med preventionsbudskap. Med tydlig information vill man verka mot serofobin som, vilka flertalet redan vittnat om på denna blogg, fortsatt är stark inom hbt-gruppen och övriga samhället.

På organisationens parad-kontingent hänge två plakat, det ena med budskapet “Il est séropo – avec lui je risque de tomber amoureux” (”Han är positiv – honom skulle jag kunna bli kär i”) och det andra med “Il est séropo – avec lui je risque de prendre mon pied” (”Han är positiv – med honom skulle jag kunna ha hett sex). Därtill finns omfattade information hur detta är möjligt under ”parce que…”. Anledningarna spänner från det klassiska att kondomer skyddar, över pep (post-expositions-profylax, att kunna behandla sig efter man har utsatt sig för risk för hivöverföring) till att  hivpositiva under behandling inte är smittsamma. Sistnämnda är särskilt anmärkningsvärt då detta faktum fortfarande inte vunnit officiellt erkännade i Sverige. På kampanjens hemsida förklarar man det så:

avec une personne séropositive qui prend un traitement, a une charge virale indétectable et pas d’IST, le risque de transmission du VIH est presque nul” (”med en hivpositiv person under fungerande antiretroviral behandling och utan sexuellt överförbara infektioner är risken för hivöverföring närapå noll”)

Något som redan frankofona läsare upptäckt är kampanjens ordlek med ”risque” (”riskera”). Ordagrannt översätts kampanjens budskap nämligen ”Han är positiv – med honom riskerar jag att bli kär”. Typografin skiljer ”Han är positiv – med honom riskerar jag” och ”att bli kär” åt, för att spela med föreställningen om hivpostiva personer som risk. Man utmanar på så sätt definitionen av en hivpostiv genom dennes infektion. ”Risque” bildar en cliffhanger och läsaren måste fråga sig vad man egentligen riskerar med en hivpositiv person. Detta tar Crips Ile-de-France upp på sin hemsida (”Avec un séropo, on risque quoi en 2012?”) och framhåller därvid det faktum att risken att smittas snarare utgår från de personer som nyligen blivit smittade, men inte ännu vet om det.

Kampanjen lyckas förmedla ett klassiskt preventionsbudskap, utan att förfalla i en sexfientlig och uppfostrande roll (”Sex är farligt. Använd kondom!”). Den bekräftar att preventionsbudskapen förblir desamma även vid sex med hivpositiva personer och motverkar således feltolkningen att man skulle skydda sig på ett sätt med förment hivnegativa personer och på ett annat med hivpositiva (”jaha men oj han är pos kan vi ha sex då vad ska man tänka på”).

Den svarar jakande på bägge mina frågor, om man kan bli älskad och åtrådd som hivpositiv. Svarar tydligare än någon ”Använd kondom!”-kampanj gör. Det ger mig hopp.

Kanske något för Sverige att inspireras av?

Ytterligare information:

http://www.lecrips-idf.net/article2741.html

http://www.seronet.info/article/pour-le-crips-avec-un-seropo-risque-de%E2%80%A6-prendre-son-pied-ou-de-tomber-amoureux-51294

Av:

”Knut”

Hiv-aktivist

Läs också min blogg: http://trauerundwut.blogspot.de/

 

6 JULI, 2012

Kunskap måste spridas


Det är lätt att idag förfasas över – och ibland kanske också håna – de åtgärder som vidtogs de första åren efter att hiv-viruset upptäcktes. Sjukvårdspersonal som täckte ansikte och varenda lem för att undvika smittan. Rädslan att gå på samma toalett eller att äta samma frukt som en hiv-smittad berört. Eller förslag om särskilda byar dit hiv-smittade skulle deporteras för att avskiljas från övriga samhället. Med dagens ögon helt fruktansvärda åtgärder men som med den tidens kunskapsnivå många gånger föreföll sig helt naturliga eftersom man då inte visste hur hiv smittade.

Detta visar på hur viktigt det är med kunskap. Kunskap måste dock erövras på nytt och ständigt förvaltas och spridas. Kunskap kan gå helt förlorad om den inte förs vidare. Trots att den generella kunskapsnivån om hur hiv smittar har ökat i samhället är jag långt ifrån säker på att den kunskapen har sipprat ut i den grad vi önskar. Trots att det har gått 30 år sedan de första hiv-fallen upptäcktes finns det säkert människor som än idag skulle tveka inför att gå på samma toalett eller äta samma frukt som en hiv-smittad person nyligen tagit på.

Utvecklingen är dock dubbel. Samtidigt som många människor är mer rädda att smittas av hiv än de behöver tycks också allt fler vara mindre försiktiga än de borde. Jag tillhör själv en mellangeneration. Jag minns inte aids-hysterin men jag har alltid varit medveten om att man bör vara noga med skydd för att undvika hiv. Men i takt med medicinska framsteg finns idag en oro över att allt färre skyddar sig eftersom det inte anses vara lika allvarligt att smittas.

Framgångarna med brommediciner är så klart helt fantastiska. De gör det möjligt för hiv-smittade personer att leva ett mer normaliserat liv än vad som tidigare var möjligt. Medicinerna kan också rädda livet på miljontals människor runt om i vår värld. Men om bromsmedicinerna lett till att färre använder kondom är det så klart allvarligt. Detta visar på behovet av en massiv kunskapsspridning. Inte minst behöver den riktas mot män som har sex med män och som är födda efter att hiv upptäcktes. En sådan informationskampanj får dock inte leda till ökad stigmatisering eller obefogad rädsla. 2012 borde vi dock klara av att ha både god kunskap om hur hiv smittar samtidigt som det är självklart att använda kondom.

Erik Slottner

Vice gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms Stadshus

 

5 JULI, 2012

Året var 1995 och jag var bara 18 år…


… första gången jag gjorde hiv-testet. Jag var i Montevideo, Uruguay, och jag hade fått ett litet slutet kuvert som jag skulle öppna utanför sjukhuset. Jag satte mig i den stora trappan och jag hade bestämt mig för att om det stod positivt så skulle jag hoppa framför en bil på avenyn. Jag ville inte leva med aids.

1997 flyttade jag tillbaka till Sverige och mitt tänk förändrades lite grann, men inte mycket. Hiv och aids var fortfarande förknippat med något skamligt, smutsigt, oförsiktigt. Här var det dessutom kriminellt om man inte berättade.

För några år sedan kom en vän till mig ut som hiv-positiv i offentligheten. Han förändrade min bild helt och hållet. Det går att leva som hiv-positiv. Mina självmordstankar varje gång jag gjorde hiv-testet började försvinna helt.

Nu har jag samtidigt börjat märka av en trend framför allt bland de yngre. Många tror att de är immuna eller så bryr de sig inte helt enkelt. Det blir som en cirkel: ”om inte du bryr dig så gör inte jag heller det”. Detta leder till bland annat till olika epidemier av gonorré och klamydia. Varje gång jag går till Venhälsan så är det fullt med folk och kö. Folk skyddar sig inte.

Att rädslan har försvunnit trots vidriga lagar om skyldighet att berätta är en positiv sak. Men att det även har lett till att folk inte skyddar sig själva och andra är fruktansvärt. Vi måste prata om detta. Vi får inte fortsätta blunda. Använd kondom!

 

Andrés Esteche

Artist och aktivist

 

5 JULI, 2012

Det var en gång…


Det var en gång för nu rätt länge sedan en 15-årig bög som bodde i bruksorten Hallstahammar. När han läste tidningarnas krigsrubriker och hörde nyhetsrapporteringen på teven om hotet mot mänskligheten – AIDS – blev han skräckslagen och visste att hotet kunde drabba honom. Han närmast visste att den SKULLE drabba honom. För det var ju en bögpest.

Paniken som drabbade honom drabbade också inte bara Sverige utan hela världen (nästan hela världen i alla fall). Det var inte bara en panik över att vem som helst kunde smittas av detta dödens virus bara genom att torka sig på samma handduk som en av de pestsmittade, det var också en moralpanik som spred sig och man förfasade sig över bögarnas lättsinniga leverne. Varför var bögarna tvungna att ha sex på allmänna toaletter, i buskar och parker och på bastuklubbar? Varför kunde inte ”de där” vara som vanligt folk? Bögars sexualitet var inte bara fult och äckligt, den var dessutom livsfarlig. 15-åringen såg framför sig ett liv i celibat. Ett liv utan sex, närhet och kärlek från en annan man.

I denna mörkrets tid, i denna panik så fanns det en organisation som gjorde allt den kunde för att balansera bilden av aids, som var det ord som användes i folkmun. Genom framgångsrika kampanjer och ett målmedvetet informationsarbete lyckades RFSL lära både 15-åringen i Hallstahammar och andra att det visst gick att ha sex och att bögsex inte var något fult, äckligt eller farligt. Genom att praktisera säkrare sex – använda kondom – så var risken att få hiv minimal och att hans sexualitet var lika fin som hans straighta polares sexualitet.

Anders, som 15-åringen heter, är idag 45 år gammal och är samma person som skriver den här texten. Han har RFSL att tacka för mycket. Bland annat för min vana att alltid praktisera säkrare sex. Under årens lopp har jag har arbetat med hbt-personers rättigheter – i olika roller och på olika ställen. Men det jag slås av och som jag känner mig bekymrad över idag är att många – både unga och äldre – killar väljer att strunta i kondom när de har sex med andra killar med argumentet att den man ska ha sex med säger att han är ”frisk”, att den man ska ha sex med är ung, ser fräsch ut och är vältränad. Och skulle man nu mot förmodan ”råka få lite hiv” så gör det inget, för man dör ju inte av det. Det är bara att äta lite piller så är allt bra igen. Men man glömmer bort att det är en kronisk infektion med allt var det innebär och som det inte finns någon bot mot.

Allt detta i kombination med att vi har en lagstiftning som invaggar oss i en falsk trygghet – informationsplikten i Smittskyddslagen – gör att jag blir ännu mer orolig och bekymrad. Informationsplikten betyder att den som är hiv-positiv är skyldig att uppge sin hiv-status vid sexuella kontakter. Men de allra flesta män som har sex med en annan man som får hiv får det av någon som inte själv vet om sin hivstatus. Och det är här den stora bristen i lagen uppenbarar sig. Vet man inte om att man är hiv-positiv så kan man heller inte informera om att man är det. Vi har alla en skyldighet och ett ansvar för inte bara oss själva utan också för den vi träffar.

Som avslutning vill jag sätta fingret på fyra saker.

1)   * Använd kondom och ta inte sperma i munnen. Praktisera säkrare sex.

2)   *  Det går inte att se på killen man blir kåt på om han har hiv eller inte.

3)   *  De allra flesta killar som blir smittade med hiv blir det av en kille som inte själv är medveten om sin hivstatus.

4)   *  Avskaffa informationsplikten.

Tag hand om varandra och njut av livet!

Anders Selin
Förbundsordförande
Hbt-socialdemokrater Sverige

 

5 JULI, 2012

“Jag ser ett provrör med blod som illustration. HIV-skräcken är total”.


Jag har svaga minnen av rapporteringen på tv-nyheterna. Jag är inte många år men bilden sitter kvar. Jag ser ett provrör med blod som illustration. HIV-skräcken är total. Det talas till och med om att undvika att gå på offentliga toaletter.

I dag kan det verka som att det var för hundra år sedan men det var under min livstid. Vi har lärt oss mycket under resan om HIV, AIDS och hur det smittar. Sjukdomen är fortfarande om givet av myter som stigmatiserar men vi har kommit så långt att du inte blir utstött och isolerad om du skulle vara smittad. Vi har till och med mycket kända personer som vågar berätta om sin status och som fortfarande är aktiva id en svenska offentligheten och mår bra.

Hos en del har det lett till att respekten för sjukdomen blivit så låg att de negligerar att skydda sig. Här om året när jag sist kollade upp statistiken för nyupptäckta fall av HIV var det oroväckande många unga som smittats.

Det finns också ett antal som på grund av smittskyddslagens utformning väljer att inte ta reda på huruvida de är smittade eller inte. För är du smittad träder upplysningsplikten in. Den kan vid en första anblick verka rimlig. Om person A har sexuellt umgänge med person B är det så klart att denne ska berätta om den har HIV.

Å andra sidan finns en verklighet som gör att det är svårt. Många har svårt nog för fumlandet kring kondomen när hettan och passionen styr ögonblicket. Att göra en paus i den stunden för att föra ett samtal om HIV är låt oss säga inte det minsta lättare. Det gör att en och annan inte vill ta reda på sin status. Resultatet är inte att färre smittas. Jag försvarar inte detta beteende, jag konstaterar bara hur flera jag känner resonerar.

HIV/AIDS har gått från att vara en sjukdom som leder till alldeles för tidig död till att vara en sjukdom du kan leva med och leva gott. Det innebär dock inte att det är utan komplikationer. Mediciner ska ätas, biverkningarna kan vara många och sjukdomen gör sig då och då påmind på olika sätt.

Hoppet är att forskningen går framåt så att det som i dag är bromsmediciner kan bli till mediciner som helt kan bota sjukdomen. På vägen dit finns bara en väg för att så få som möjligt ska smittas och det är inforationens väg. Ingen lag kan tvinga en person till ett visst agerande. Däremot kan upplysning, kunskap och information minska riskbeteende och förhoppningsvis kan antalet nyupptäckta fall minimeras, helst försvinna helt.

RFSL, RFSU med flera gör enorma insatser men vi måste bli fler som gör mer och resurserna till upplysning får inte minska bara för att vi har bromsmediciner. Arbetet är inte klart förrän sjukdomen är utrotad dels här hemma men också i andra delar av världen där sjukdomens konsekvenser om den fortsatt får härja får och redan har samhällsomstörtande konsekvenser.

Frederick Federley

Riksdagsledamot, Centerpartiet

 

5 JULI, 2012

Grattis du har cancer


”Hade jag haft cancer hade jag inte tvekat en sekund att berätta det för någon. Då hade alla varit förstående, då hade ingen dömt mig”

Det är här problemet ligger när det gäller HIV-frågan i Sverige. Att vi är livrädda för att prata om det, och när vi väl gör det, gör vi det på fel sätt. Något som jag själv fick en väldigt bra påminnelse om då jag publicera kortfilmen ”Positive”, och i en av kommentarerna kunde läsa ”Information är bra, skräckpropaganda mindre”, och visst är det så. HIV-prevention ska bygga på information och inget annat.

HIV har under de senaste decennierna framställts till att vara något det egentligen inte är. Och resultatet har blivit en generelluppfattning som sträcker sig långt ifrån sanningen. HIV har felaktigt tilldelats särskilda folkgrupper, vilket distanserat HIV från gemene man. Och vad som skiljer sig från gemene man är lätt att skuldbelägga samt att själv ouppmanat känna skuld för.

Okunskap skapar fördomar. Tystnad skapar förutsättningar. Genom passivitet legitimerar man.

Växer man upp med den bild som idag porträtterats av HIV är det inget man vill prata öppet om. I ren allmänhet – visst. Men i jagformpresens – aldrig. Skräckbilden är stor, inte större än kåtheten, men kanske stor nog för att få en att hellre vilja leva i ovishet än att säkert veta. Vilket i sin tur fortsätter att skapa de förutsättningar som idag råder för HIV-spridningen i Sverige.

Därför måste det finnas ett sätt att prata om HIV i en mer positiv ton utan att utelämna essentiella innebörder. Med mål att skapa ett samhällsklimat där HIV är mer socialt acceptabelt. Där folk inte tar HIV med lättja men ändå har kunskap nog att inte döma.

Rfsl och rfsu är bra, men inte bäst. De har kunskapen, men saknar genomslagskraften av en faktisk lärare eller förälder.

Vidare är HIV-frågan varken svart eller vit. Den går inte att lösa genom lagstiftande eller generalklausuler, såsom vi i Sverige annars gärna väljer att lösa våra problem. Problem som egentligen kanske inte alls är problem, utan blir till problem av den enkla anledning att vi har lagar som säger oss vad som är rätt och fel.

Genom att lagstifta till HIV-positivas nackdel, har man tagit ställning. Har man bidragit till ett samhälle vilket det inledande citatet återspeglar.

Som HIV-positiv är du idag enligt lag skyldig att informera din eller dina sexpartners om detta. Oavsett om man använder kondom eller inte. Men är det egentligen rimligt? Ansvarar inte alla enskilt för sina egna handlingar? Jag menar annars skulle man ju typ kunna stämma systembolaget för att man blivit för full? Nä, därför tycker jag att informationsplikt lagen borde slopas.

Andreas (daskadasenibordet) Drakenberg

Bloggare

Här kan du följa Andreas blogg: http://blog.qruiser.com/daskadasenibordet/

 

4 JULI, 2012

“Jag var skräckslagen och jag visste att om jag blev kär och om jag blev kåt så skulle jag dö”


Jag kom ut som bög mitt i värsta Hiv-hysterin 1984-1985. Budskapet jag uppfattade då i media och i samhället var tydligt – du kommer dö om du ligger med någon. Du är en smittrisk. Du skall märkas och spärras in. Gissa vad det satte för avtryck i en ung människas spirande sexualitet. Jag var skräckslagen och jag visste att om jag blev kär och om jag blev kåt så skulle jag dö.

Det är svårt att bryta normen och komma ut som bög än idag. När jag kom ut var det inte bara att man bröt mot normen – man skulle ju dö också. Väldigt plågsamt och snabbt. Idag finns hiv som en del av min närhet. Jag har flera i min närhet som blev smittade på 80-talet. Jag ser hur Hiv påverkar och vad den gör med ens liv. Hur medicinerna påverkar vardagen. Hur tufft det kan vara att varje dag vara medveten om att den medicin man måste ta trots biverkningarna, kan vara fruktansvärda är det som håller en vid liv.

Att varje dag vänta på att ”magen skall komma i ordning” i flera timmar innan man kan gå ut. Problemen med tänderna eftersom medicinen påverkar och inte få stöd av samhället för enorma tandläkarkostnader. Det är ju först nu vi kan börja se hur långvarigt bruk av olika Hiv-mediciner påverkar kroppen.

Jag skäms när jag hör och läser om hur samhället behandlade Hiv-positiva i mitten av 80-talet. Skönt att det är annorlunda idag tänkte jag. Men, är det verkligen annorlunda? Sverige har den tredje mest repressiva lagstiftningen i världen mot Hiv-positiva. Endast Ryssland och Kina har mer repressiv lagstiftning. Om man i lagstiftningen skulle byta ut ”Hiv-positiv” mot ”KOL-drabbade” skulle det bli ramaskri. Ingen skulle acceptera en sådan lagstiftning.

Alf Kjeller

Festivalchef

Stockholm Pride

 

4 JULI, 2012

Jag minns min första djupa tungkyss…


…med en hiv-positiv kille. Den var fantastisk! Och det var ingen skillnad, det var faktiskt inte det. Vi låg soffan och kysstes så innerligt och intensivt. Efter en stund så berättade han att han var hiv-positiv, han berättade det innan vi skulle ta nästa steg. Jag tittade på honom och såg hans gnistrande blå ögon. Jag var förälskad, det var jag. Och det var förstå gången som någon jag hånglade med berättade att han var hiv-positiv. Jag steg upp, gick in på toaletten, såg mig själv i spegeln och det dröjde inte länge innan jag insåg att detta faktum att han har hiv inte förändrade mina känslor för honom på något sätt. Jag minns så tydligt hur jag mötte min egen blick i spegeln och konstaterade att vi faktiskt kan skydda oss. Och det gjorde vi. Det var lika mycket mitt som hans ansvar.

Fortfarande idag är jag mycket stolt över min reaktion, att jag tog det så som jag önskar att alla ska ta det. Utan fördomar, utan panik och utan tuggandes på moralkakor. Men jag var också stolt över att han berättade för mig. För honom var det självklart att göra det, bl.a. för att skydda mig.

Nu råkade jag tillhöra den grupp av unga killar som fått bra upplysning om hiv och dessutom hade jag själv skaffat mig kunskaper som gjorde att jag visste en hel del om hur enkelt det är att skydda sig.

Idag möter jag unga killar som aldrig skyddar sig när de har sex, för dem existerar inte hiv-risken som en påtaglig verklighet. Men de 23-åringar som får besked att de bär på hiv efter att inte ha testat sig på kanske två år vågar knappt möta sin egen blick i spegeln. Men det verkar inte vara så enkelt, att det bara skulle vara en generationsfråga. Visserligen har det skett stora medicinska framsteg sedan jag var 20 år, för tjugo år sedan, men jag ser att det är förvånande många som kör utan kondom även vid första sexdejten.

Trots detta är det inte genom att moralisera över folks sexvanor som vi kan förebygga hiv-smitta. Tvärtom så handlar det om attityder. Det handlar om den obefintliga sex- och samlevnadsundervisningen i grundskolan och gymnasiet och det handlar om att vi måste våga vara öppnare i vår syn på sexualitet. Långtifrån alla män som har sex med andra män identifierar sig som homosexuella och många av dem är bisexuella och lever också ihop med en person av motsatt kön. Därför måste hbt-undervisningen vara en självklar del i den sexundervisning som måste vara obligatorisk i skolundervisningen.

En attitydförändring skulle även förändra många hiv-positivas livssituation, där allt för många fortfarande tvingas till att inte berätta. Det skulle kosta för mycket att ensam få ta omgivningens reaktioner. Det finns goda exempel på öppet hiv-positiva som är viktiga förebilder men dessvärre har fördomarna inte minskat. Än idag drabbas många hiv-positiva av den moralpanik som vår omgivning, oftast uppviglad av medierubriker, gång på gång visar. Stigmatiseringen är ett faktum. Konsekvenserna är skrämmande för de enskilda individer som stängs ute, blir ensamma och kanske tar livet av sig. Här har vi alla ett ansvar att agera och i synnerhet lagstiftare, andra beslutsfattare och ansvariga myndigheter.

Jag vill se ett samhälle där fler vågar kyssa varandra fria från fördomar och med kunskap om hur enkelt det är att skydda sig.

Tasso Stafilidis

Skådespelare, författare, debattör och tidigare riksdagsledamot.

 

4 JULI, 2012

Dagen jag vaknade med 40 graders feber


Dagen jag vaknade med 40 graders feber, insåg jag att det här är nog inte en vanlig influensa. Eftersom jag har kompisar med hiv, så hade jag bestämt mig för att den dagen jag blev sådär sjuk som bara små barn kan bli så måste jag testa mig för hiv.  Men att bli tagen på allvar, en söndag på en liten akutmottagning var svårt. Förklaringen var att det hela var svårt och komplicerat, att det kanske var lika bra jag vände mig till en testmottagning när det blev vardag. Det accepterade jag som svar.

Jag blev sjukare, men samtidigt kände jag i vågor att jag stundtals blev bättre. Det ledde till att det dröjde ytterligare en vecka och flera olika diagnoser av läkarna på vårdcentralen innan jag faktisk fick ta en hiv-test. När jag slutligen fick ett provresultat var jag en av de få som drabbats av en lavinartad primärinfektion.

Idag är jag glad över att mina kompisar hade gett mig kunskap om hiv. Mina kunskaper ledde till att jag fortsatte kräva ett hiv-test. Samtidigt som jag kämpade med förnekelse över en möjlig hiv-positiv status är jag nu glad för att jag stod på mig.

Jag ställer mig nu följande fråga: Hiv har funnits i Sverige i 30 år, borde inte kunskapen om hiv finnas hos varje sjukhusmottagning? Ska verkligen en människa behöva förlita sig på sina egna förkunskaper och själv aktivt driva igenom ett hiv-test? Mitt svar är nej!

Idag, drygt 14 månader senare och med massor av mer kunskap, konstaterar jag att ingen person skall behöva genomgå en primärinfektion själv. Ensam i sin bostad och oförmögen att äta med en förlitan på vätskeersättning för överlevnad. Det är inte rätt, så ska det inte vara.

En person får idag dubbla budskap som nydiagnostiserad. Medicinskt uppfattas hiv som en sjukdom som kan jämställas med andra kroniska sjukdomar. Samtidigt förklarar läkaren på infektionskliniken vilka förväntningar och krav som lagstiftaren har på dig. Läkaren är en person som både ska trösta, stödja och av lagen ge dig förhållningsregler som du som hiv-positiv måste följa. Förhållningsregler som inte följer forskningens evidens eller de internationella rekommendationer som finns i frågan om hiv och hivprevention.

Förhållningsreglerna i svensk lagstiftning lägger ansvarsbördan hos en person. Det är svårt att se detta som något annat än stigmatiserande. Det är en lång väg kvar innan stigmatiseringen och diskrimineringen kring hiv är på en nivå som gör det möjligt för personer att öppet kunna leva med sin diagnos.

Sverige har idag ett stort antal nydiagnostiserade personer varje år, men målet i den nationella strategin för hivprevention är att halvera antalet inhemska virusöverföringarna fram till år 2016. Paradoxalt nog menar politikerna att de genom ett minskat bidragsgivande till hivprevention och organisationer som jobbar med detta ska kunna minska antalet nya fall. Det är en logik jag inte förstår.

Staten borde agera tvärtom och prioritera hivprevention, testning och stöd till de som lever med hiv. Särskilt anser jag att man måste säkerställa ett gott bemötande för de som testar sig, och de som testar positivt. Vi måste öka preventionsbidragen, öka kunskapen inom de statliga myndigheterna, men även inom hela befolkningen. Genom att satsa rätt så kommer förhoppningsvis färre personer drabbas och därmed kommer långtgående kostnader för staten att minska.

INGEN person önskar sig hiv! Glöm inte att bakom varje siffra finns en person som lever med diagnosen… Det skulle kunna vara din familjemedlem, livspartner, barn eller vän. VI är alla personer som vill leva ett liv lika fullvärdigt som alla andras.

 

Simon Blom,

Hiv-positiv och suppleant i RFSL:s förbundsstyrelse

 

4 JULI, 2012

Vem vill vara “HIV-mannen”?


När jag var 23 fick jag ett ångestfyllt brev från Malmö sjukhus. Det var en kallelse där det stod att en person som uppgett att han haft sexuellt umgänge med dig hade testat positivt för HIV. Dagen efter var jag på skakiga ben på sjukhuset för att ta blodprover.

Det här var en av mina första påminnelser om HIV. För många är de braskande löpsedlarna om ”kriminella HIV-män” de enda
påminnelserna. Därför blev jag väldigt glad för några år sedan när artisten Andreas Lundstedt gick ut med sin status. Sverige hade ett behov av en öppen offentlig person som vidgade bilden. Att leva som hivpositiv är annars en av de mest stigmatiserade situationerna en person kan befinna sig i – för vem vill vara en ”HIV-man”?

Men det räcker inte med modiga förebilder. Det behövs också ny politik. Det märks tydligt i de samtal Miljöpartiet för med
organisationer som HIV Sverige, RFSU och RFSL. Sverige har idag en av de mest repressiva lagstiftningarna i världen gentemot hivpositiva, vilket bidrar till stigmatiseringen och tystnaden.

Idag finns bland annat en lagstiftning för gruppen att upplysa sexpartners om sin status. Det är en samhällelig signal om att ansvaret för säkrare sex endast gäller för dem som (vet om att de) är smittade. Det finns dock ingen som säger att lagen förhindrar hivöverföring. Tvärtom vet vi att det är de som inte känner till sin hivpositiva status som löper störst risk att smitta. Miljöpartiet är, tillsammans med bland andra FN-organet UNAIDS kritiska till den svenska
lagstiftningen och vill istället bara straffbelägga avsiktliga överföringar.

Samma dag som jag tog mina blodprover i Malmö fick jag besked om att jag var hivnegativ. Men det fråntar inte mig ansvaret för min sexuella hälsa. Den rimliga samhälleliga signalen borde vara just allas eget ansvar för sitt skydd och för att testa sig. Det borde politiken arbeta för, inte upprätthålla verkningslösa lagar som stigmatiserar hivpositiva.

Anders Wallner

Partisekreterare 

Miljöpartiet de gröna

 

4 JULI, 2012

“Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort”.


Året var 1989. Två år tidigare hade Sighsten Herrgård, svensk modeikon, som förste kände svensk gått ut offentligt och berättat att han hade AIDS. Jag var nyss 13 år fyllda och visste ännu inte riktigt vem jag själv var, eller vem jag skulle komma att älska. Än mindre förstod jag vad HIV och AIDS var, men visst hade jag hört Sighsten-historierna som spreds friskt på skolgårdarna.

Så satt han där i Anslagstavlan på TV i stilig mörk kostym och drog skämtet om sig själv i en reklamfilm från AIDS-jouren. Skrattet fastnade i halsen. AIDS hade fått ett ansikte och inom några månader skulle inte Sighsten vara med oss längre.

Sighsten Herrgård var förvisso inte ensam, HIV hade redan funnits länge i Sverige. Många hade förlorat sina älskade, sina familjemedlemmar och sina vänner. Ofta i det tysta. HIV och AIDS var det ”man inte pratade om”. Det ”skamliga”. Träffen med mannen som förlorade sin livskamrat i AIDS i slutet av 80-talet kommer jag aldrig att glömma. De hade levt åratal i lönndom – partnerns familj visste knappt att han existerade, och gjorde han det så var det som ”vän”. Han fick gå som främling och begrava den han hade levt ett halvt liv tillsammans med.

Nej, Sighsten var inte ensam, men vad han gjorde var att flytta sjukdomen ut ur skuggorna och in i allas våra vardagsrum. Gradvis skulle samhället förändras. Upplysningsarbetet intensifierades, skolinformatörerna blev viktigare, sexualundervisningen förbättrades, reklamfilmerna duggade tätt. Kondomer var inte längre bara ett preventivmedel, utan ett nödvändigt skydd vid sex med en ny partner.

Själv var jag mitt i puberteten och hade precis börjat upptäcka det där med killar. Rädslan efter att ha hört skräckberättelser om bögpesten som spreds i New York övergick i en visshet om att det faktiskt gick att skydda sig. Skönt det. Det fanns så mycket annat att vara skräckslagen inför i puberteten.

Men även om det förebyggande arbetet ökade, så präglades fortfarande lagstiftningen i mångt och mycket av fördomar och rädsla.

1987 fattade räddhågsna politiker beslut om den s k bastuklubbslagen. I sin naivitet och enfald trodde man att man kunde begränsa HIV-spridningen genom att förbjuda offentliga sammankomster eller tillställningar i lokaler som var inredda eller utformade så att de kunde underlätta sexuella förbindelser. Vilket trams! Som om det var den sexuella aktiviteten som var boven och inte huruvida man skyddade sig själv och sin partner? Ändå skulle det dröja ända till 2004 innan lagen kom att upphävas.

Idag kan man fnysa eller skratta (vilket man vill) åt bastuklubbslagen. Men sanningen är att vi har flera exempel även idag där lagstiftning siktar bredvid målet och effekten snarare blir en stigmatisering av den HIV-smittade än ett sätt att stoppa smittan från att spridas.

Ett sådant område som ofta lyfts är den informationsskyldighet den HIV-smittade har gentemot sin sexpartner att berätta om sin sjukdom. Själv har jag tvekat länge i den här frågan. En seriös debatt har också försvårats av återkommande skriverier om olika HIV-män som medvetet haft sex med andra utan att skydda sig. HIV-smittan har skildrats som ett välriktat vapen mot oskyldiga människor. Men detta handlar om ett fåtal oansvariga personer och det kommer tyvärr alltid att finnas de som inte tar ansvar för sina medmänniskor eller till och med vill dem illa. Mot sådana människor biter inte några lagar om informationsskyldighet.

Vi behöver en ny diskussion om informationsskyldigheten. Det är inte bara en plikt att informera, det är också en plikt att informera sig. Sex mellan två personer är inte bara den enes ansvar – det är bådas. Skyddar sig gör man både för sin partners skull och sin egen.

På samma sätt har vi andra lagar och riktlinjer som hellre riktar sig mot vilken grupp man tillhör än vilket riskbeteende man uppvisar. Förekomsten av HIV i gruppen män som har sex med män (MSM) är betydligt högre än hos befolkningen i allmänhet. Och visst är risken större för smitta när två män har sex, men det är inte i själva homosexualiteten risken sitter och det är inte så att viruset hugger lättare på homosexuella eller att risken stannar kvar längre i kroppen efter sex.

Hur kommer det sig då att den man som någon gång i sitt liv har experimenterat och haft sex med en annan man för evigt skall vara avstängd från blodgivning, medan den som haft samlag med en person som utsatts för smittorisk endast ska vänta i tolv månader? Jo, jag vet att nya blodgivningsregler är på väg, men även enligt dem ska jag som lever i ett fast förhållande med en annan man leva i celibat ett år, medan den som friskt raggar nya sexpartners bland det motsatta könet bara behöver vänta i tre månader.

Det förebyggande arbetet i Sverige på 1990- och 2000-talet gav resultat. I förhållande till omvärlden har Sverige haft en långsam och stabil hivspridning. Tack vare nya läkemedel är det allt färre smittade som utvecklar AIDS. Genom allt bättre bromsmediciner går det idag att leva ett långt och fullgott liv med HIV – tack gode gud för det – men det finns mörka orosmoln på himlen.

Sedan ett antal år ökar åter hivspridningen i Sverige. Den är fortfarande störst i gruppen män som har sex med män, men ökar i samtliga grupper. Attitydundersökningar visar att kondomanvändningen minskar bland unga. Det är inte längre självklart att skydda sig. Många drivs av känslan att ”det där drabbar inte mig”. Inget kunde vara farligare.

Vi vet mycket mer idag, ändå är kunskapen hos många, framför allt unga, mindre än tidigare. Därför är det förebyggande arbetet A och O. Här behöver ambitionsnivån höjas väsentligt! Ett tungt ansvar vilar på det offentliga samhället. På hälso- och sjukvård, utbildningsväsende och statliga myndigheter. Ideella organisationer och andra aktörer gör en ovärderlig insats och måste kunna känna ett starkt stöd för sitt arbete.

Lagar är lagar och regler är regler, men HIV sprids mellan människor. Smittan överförs i ett ögonblick där det ofta bara är två personer (eller möjligen några fler) inblandade. Om inte människor har rätt kunskaper, eller ser riskerna, kommer vi heller aldrig kunna minska spridningen. För detta bär vi alla ett ansvar, även Du och jag.

Jag avslutar därför som Sighsten Herrgård gjorde i reklamfilmen: ”Det vi är rädda för, det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället”. Länk finns här: http://www.youtube.com/watch?v=B47M-rAafpY

OLOF LAVESSON
Riksdagsledamot (M)

 

3 JULI, 2012

“Jag tillhör generationen hbt-personer som kom ut efter 80-talets Aids-skräck. Då den högljudda paniken i media ersattes med tyst mummel”


När jag tog mina första darrande steg mot RFSL:s klubb Indigo i Malmö 1995 var Hiv knappast något jag tänkte på. Nu skulle jag få dansa och spana på killar utan att vara rädd för att få en smäll. Och kanske skulle jag träffa killen med stort K. Hiv var några svarta och skrämmande rubriker från en tidig barndom. Och var det egentligen någon som fick Hiv nu för tiden? Och inte kunde 16-åringar på sitt först besök på en gayklubb få Hiv?

Ja, jag var naiv och naiviteten höll i sig ganska många år. Och jag var inte ensam om det. Jag tillhör generationen HBT-personer som kom ut efter 80-talets Aids-skräck. Då den högljudda paniken i media ersattes av ett tyst mummel. Vi vaggades in i den falska tryggheten. Hiv var något som drabbade någon annan och skulle vi träffa någon som hade Hiv så skulle han ju berätta. Det var han ju tvungen att göra. Visst skulle man använda kondom, men vem glömde inte bort det emellanåt? Ungdomar mellan 15 och 29 använder bara kondom vid 3 av 10 tillfällen då det har sex. Jag måste erkänna att jag inte är säker på att unga bögar bättrar på den statistiken. I min vänkrets var det få som gjorde det …

Idag är naiviteten borta. Män som har sex med män är fortfarande starkt överrepresenterade bland dem som får Hiv. Och den trygghet som informationsplikten inger är just en falsk trygghet. För de cirka 5000 människor i Sverige som vet om att det är Hiv-positiva tar ett mycket stort ansvar för sitt virus. Det gör per automatik inte alla dem som är Hiv-positiva men inte känner till sin Hiv-status.

2006 blev jag riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag får väl erkänna att jag genom åren fått en del arga mail och telefonsamtalen. Det får man lite räkna med, skulle jag lämna riksdagen utan att ha retat upp någon hade jag troligen gjort något fel. Men få saker har provocerat mer än när jag kritiserat den orimliga kriminaliseringen av Hiv i Sverige. När de tre rödgröna partierna lyfta frågan inför valet 2006 bildades facebook-klubben ”Vi som inte vill ha aids tack vare socialdemokraterna”, kommentatorsfälten fylldes och det rasslade till i mailens inbox. Att nättrollen reagerade tog jag ingen större notis av. Men bland dem som hörde av sig var också många unga bögar som var skitförbannande. Den var tydligt att många homo- och bisexuella killar i Sverige fortfarande lever med bilden av att Hiv drabbar någon annan, någon annanstans, någon annan gång och att iformationsplikten är deras främsta skydd. Precis som jag själv kände en gång.

Det har nu gått mer än 30 år sedan det första fallet av Hiv upptäcktes i Sverige. Det som kanske förvånar mig mest är hur lite man verkar ha lärt under dessa år. Det är hög tid att svensk Hiv-politik omprövas i grunden, ett första steg vore att avskaffa informationsplikten.

Hans Linde,

Riksdagsledamot (V)

 

3 JULI, 2012

“Han omformar skammen. Han skall göra den till identitet och stolthet.”

I förbindelse med vår Almedalskampanj har vi fått möjlighet att publicera en text från Jonas Gardells kommande bok ”Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken

Tåget kommer in på Centralstationen, perrong 17. Bromsarna skriker. Dörrarna öppnas och passagerarna stiger av. Bland dem en ung pojke från bruksorten Koppom i Eda kommun i nordvästra Värmland. Storögt stannar han upp. Det första som slår emot honom är lukten. Asfalt, svavel och urin.

Han ser sig om efter utgången. Alla passagerarna skyndar med sitt bagage ner för en trappa till en gång under spåren i smutsgult kakel. Dröjande börjar han gå efter de andra. Nere i den smutsgula gången blir han nästan omkullsprungen av alla människor som skyndar mot olika spår.

Han är framme nu.

Han har klarat sig.

Han har kommit undan.

Går genom Centralstationens väldiga sal med sina väskor. Han har på sig sina favoritstövlar, ett par westernboots i röd mocka. De snedställda klackarna ekar mot stengolvet. Under pappas duffel bär han en ärmlös harlekinrutig tröja som han sytt själv av en stuvbit på mammas gamla Singer symaskin. Dessa kläder som han blivit utpekad och hånad för både hemma i Koppom och på gymnasiet i Arvika de senaste tre åren. Vad är han? Popsnöre? New wave? Synthare? Mest har de skrikit bögjävel efter honom. Gott så. De andra hade vetat innan han själv visste.

Bögjävel.

Det är exakt vad han är.

Men en bögjävel som undkommit dem. Han har lämnat dem alla bakom sig. De finns inte mer. De har upphört att existera. Som något man skakar av sig och går vidare från, på samma gång med en axelryckning och en rysning. Med en bitter eftersmak i munnen av aska och magsyra.

Med snedställda westernboots i röd mocka som klapprar mot marmorn i stationshusets stora hall, med en tunn harlekinrutig tröja över den spensliga kroppen. Med ett hjärta som bultar som vid den första morgoncigarettens nikotinrusning.

Och man vänder sig inte om!

Man vänder sig inte om.

För man har undkommit.

Undkommit Skit-Koppom och Skit-Hjerneskolan och Solberga- skit-gymnasiet och Skit-Erik och Skit-Conny och Skit-Henning och hela skitstinkande illaluktande Skit- Värmland.

De kan inte nå honom nu.

Han omformar skammen. Han skall göra den till identitet och stolthet.

Ur Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
av Jonas Gardell
Utgivning juli 2012
Recensionsdag 27 augusti 2012

Läs mer om Gardells bok här: http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2012/Host/gardell_jonas-torka_aldrig_tarar_utan_handskar_1__karleken-inbunden/

 

2 JULI, 2012

Hiv är en del av oss


Jag föddes för sent för att minnas 80-talet. Men jag har sett dokumentärer och läst gamla pressklipp från den tiden. Bögpesten kom till Sverige och den benämndes med den läskiga förkortningen AIDS. Fyra bokstäver som raserade vår trygghet.

I panik väcktes frågan: hur ska vi skydda samhället? En AIDS-smittad bil behövde fraktas bort från gatan där den stod parkerad. Förslag restes om att tatuera hiv-positiva eller skicka dem till en ö. Folk smög till infektionsklinikerna i mörkrets skydd för att inte bli avslöjade. Vi ville inte ha dem omkring oss, de döende.

Men det har gått 30 år nu. Och att få diagnos som hiv-positiv är inte detsamma som att få en säker dödsdom, inte här i Sverige i alla fall. Det går att bära på hiv-viruset och aldrig få AIDS. Hiv-positiva kan leva vidare tillsammans med vänner, familjemedlemmar och älskare utan att viruset ställer sig i vägen.

Tyvärr har bilden av hiv i samhället inte hängt med. Fortfarande finns rädslan för hivmän och hivkvinnor. För hivmigranter. För hivsprutor som barnen ska sticka sig i när de badar i fontänen. Skräcken syns i kvällstidningarnas mörka rubriker.

Medialt har hiv blivit ett av modernitetens sista monster, en berättelse att hålla fast vid sedan vi blivit för gamla för att titta under sängen varje natt. Viruset passar perfekt för skräckdramat. Det är fienden mitt ibland oss. Det är kroppsligt. Det handlar sex. Vi plockar fram det när vi vill förtjusas av skräck ett tag, på säkert avstånd. Sedan gömmer vi undan det tills nästa gång.

Det är dags att vi gör upp med bilden av viruset och dess bärare. Vi lever i ett samhälle med hiv. Där hiv-positiva varje dag går till jobbet, blir förälskade, klämmer på tomaterna på Ica och bäddar ner barnen på kvällen. Hiv är något som vi inte kan fortsätta förlägga ”där borta” eller bland ”dem andra”. Det är hög tid att acceptera att hiv är en del av oss.

Inti Chavez Perez

Sexualupplysare och författare till Respekt, en sexbok för killar

 

2 JULI, 2012

Från stigma till stolthet

Tack vare den medicinska utvecklingen är livet inte längre slut med hiv. Från 1980-talets skrämmande larm om en ny mystisk, dödlig sjukdom så har hiv gått till att vara en  kronisk men behandlingsbar infektion. De flesta som bär på sjukdomen idag kan leva ett relativt normalt liv.

Däremot är det en lång väg kvar innan vi ser på hiv som en sjukdom som alla andra. Sjukdomen omgärdas av tabun och tystnad. Hiv-positiva stigmatiseras och osynliggörs av samhället. Bara en bråkdel är öppna med sin hivstatus. Bästa boten för dessa rädslor är ökad kunskap och öppenhet. Det vill jag som generaldirektör för Socialstyrelsen bidra till och ställer därför upp i RFSL:s kampanj.

En hivpositiv patient som söker sig till vården måste kunna tala öppet. Inte bara infektionsläkare utan såväl personal i primärvården som i äldreomsorgen behöver lära sig ännu mer om mötet med en hivpositiv så att det sker respektfullt.

Rädslan för hiv har på 30 år minskat enormt. 80- och 90-talens svarta rubriker och massiva informationskampanjer känns avlägsna. Det finns istället en oro idag för att många unga inte längre uppfattar hiv som en farlig sjukdom. En stor utmaning för oss är därför att förmedla till ungdomar, män som har sex med män och hälso- och sjukvården att hiv fortfarande är ett allvarligt problem. Det behövs ytterligare insatser för att förhindra att sexuellt överförbara infektioner sprids. Socialstyrelsen har därför nyligen uppmärksammat vården på vikten av en generös och lättillgänglig provtagning. Alla som vill ska få testa sig för hiv och andra sexuellt överförbara infektioner. Det tjänar både individen och samhället på.

Oavsett vem du är ska du kunna möta vården och omsorgen med stolthet. Våga vara den du är!

Lars-Erik Holm
Generaldirektör Socialstyrelsen