#1 Tankar från fåtöljen       

Äntligen har jag torkat bort en fläck på golvet som jag sett i en vecka och nu sitter jag i fåtöljen funderandes på livet. När blir man senior, gammal, äldre eller äldre äldre, årsrik, erfarenhetsrik och kanske ”vis”?

Jag tänker på oss hbtqi-män, hbtqi-kvinnor vet jag egentligen alldeles för lite om vad gäller deras livserfarenheter, skriv och berätta!

Jag kände redan före skolåldern en känslomässig dragning till mitt eget kön. Under tonåren blev det en plåga, jag längtade men visste inte hur jag skulle lyckas få fysisk närkontakt med en kompis. Jag läste bibelns Moseböcker, om hur förskräckligt syndigt det var för en man att ligga med en man. I skolan fick vi lära oss att homosexualitet var en psykisk sjukdom som man måste botas för. Jag hade ingen att dela mina tankar och känslor med.

Heteronormen var oerhört stark. Jag blev bekant med en flicka och efter några år gifte vi oss och fick två barn. Nu, äntligen, fick jag kontakt med en kille, jag fick veta platser där jag kunde träffa killar och mitt dubbelliv startade. När jag var 30 år hittade min fru ett par kalsonger i vårt sovrum som hon inte kände igen, hon frågade och jag svarade att jag av misstag fått med mej dem från ett badhus. Tre år senare gick vi till kyrkoherden för medling inför ansökan om skilsmässa. Min före detta fru hade då hittat en riktig karl och flyttade till honom. Jag tog hand om mina två pojkar, tre och nio år gamla. Det var mycket ovanligt att en man tog hand om barn.

Vi äldre, äldre hbtqi-män har livserfarenheter med oss från en tid som var annorlunda i mångt och mycket. Fram till 1944 kunde samkönad sex straffas med böter eller fängelse, om man blev påkommen och anmäld. Därefter infördes en psykiatrisk diagnos för homosexualitet. Samhället förklarade alla homosexuella personer som psykiskt sjuka och en säkerhetsrisk inom vissa känsliga yrkesområden. Sjukdom ska ju behandlas och botas, så även homosexualitet. Psykologer och psykiatriker hittade på förklaringar till varför en person blev homosexuell, många olika teorier om denna svåra sjukdom framfördes. De metoder och botemedel som användes inom psykiatrin och psykologin tillgreps, alltifrån hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp, elchocker och aversionsterapi. Jag jobbade själv på ett mentalsjukhus och blev delaktig i en metod där en homosexuell man sövdes ner i två veckor, med näringstillförsel via sond och vård som vid medvetslöshet. Jag vet inte vilket som blev resultatet.

Nu till våran kultur, den vi homosexuella män levt i och bär med oss, den jag har med mej från början av 1970-talet. Samhället förändrades, det blev en större acceptans, frihet och öppenhet vad gäller sex och förhållanden. Det dök upp porrklubbar och sexklubbar både för hetero- och homosexuella män, bastuklubbar och badställen för homosar, många cruisingplatser och raggningsplatser. Det var ganska enkelt att hitta vänner eller tillfälliga sexpartners, åtminstone om man bodde i en större stad. Vi seniorer har många minnen från den tiden. 1979 blev vi friskförklarade. Det var inte nödvändigt att förneka sin sexuella läggning längre.

Tyvärr blev friheten och öppenheten ganska kort. Aids kom till Sverige i början av 1980-talet, och farsoten spreds bland homosexuella män. Vi ansågs vara en fara för samhället och borde isoleras, öppenheten fick sig en knäck. Klubbar, bastuklubbar och träffställen stängdes ner. Till en början visste ingen orsaken till att så många homosexuella män blev svårt sjuka och dog. Det tog nära fem år innan vi visste att sjukdomen orsakades av ett virus; hiv. Nu kom hoppet om ett vaccin, men än idag har vi inget. Så småningom kom vissa bromsmediciner och vid mitten av 1990-talet hade vi några verksamma mediciner, som sedan dess kraftigt har förbättrats. Nu har vi bra bromsmediciner så om man sköter medicinering och kontroller är man helt smittfri.

Vi gamlingar har fått vänja oss vid ett dubbelliv, ett liv i tysthet om vår sexuella läggning. Vi har med oss en egen kultur som är svårbegriplig för våra medmänniskor som är heterosexuella. Hur ska vi homosar kunna dela vår livsberättelse med våra vänner och bekanta som inte tillhör vår kultur? Skulle de lyssna och förstå mina upplevelser från badhusens herravdelningar, bastubaden i Stockholm, Kairo eller Amsterdam, mina träffar från lastbryggor i New York, från öknen utanför Amman eller stadsparken i Örebro, samt från en rad trevliga fester och möten?

En del av oss är medlemmar i pensionärsorganisationer, vi deltar på möten med upp till 100 deltagare och är ändå alldeles ensamma med våra tankar och upplevelser, inte ska man tala om ”sånt”. Kanske blir vi ofrivilligt ensamma på ålderns höst, nära vänner har gått ifrån denna värld, barn, barnbarn och barnbarns barn har annat att ägna sig åt än en homosexuell farfars far. Träffställen och cruisingplatser har försvunnit, nu är det ”nätet” som gäller, och det är en tillgång för unga och vackra pojkar. Men vi då, som är seniorer, gamla, äldre äldre? Vart ska vi ta vägen i samhället med våra livsberättelser?

Vem ska berätta och dokumentera vår kultur? Det är ett kraftigt underbeforskat område. Och vi lämnar ett tomt hål efter oss, från 1944 till 2020. Vi behöver få några professurer inrättade, och det brådskar!

Lev väl alla mina visa och erfarenhetsrika vänner, visst har vi och har haft ett ganska bra och trevligt liv?

Pell Uno Larsson