Personliga berättelser

Tvångssteriliseringar och skadeståndRFSLFoto: Sharon Wagiella

Åtta personers personliga berättelser publicerade tillsammans, namnen är fingerade.

Jen

Jen fick ett manligt juridiskt kön (personnummer) vid födelsen. Jen mådde dåligt under sin tonårsperiod och efter ett självmordsförsök när hon var 17 år blev hon remitterad till en läkare som hon fortsatte träffa sporadiskt under de kommande åren och kunde formulera sina tankar kring sin könsidentitet som kvinna.

Efter två års läkarkontakt kom Jen och läkaren överens om att hon skulle börja ta hormoner för att kunna leva mer som sig själv och det var den dittills lyckligaste dagen i hennes liv. Med den läkarkontakten fick hon prata om viljan att skaffa barn, men blev informerad om hur processen gick till och att hon inte skulle få skaffa barn i framtiden om hon ville ha ett nytt juridiskt kön och könskorrigerande operation. Hon fick veta att sterilisering var ett krav och att hon inte fick spara könsceller för framtida bruk.

År 1983 påbörjade hon en formell könsutredning. Jen och hennes behandlande läkare skickade in ansökan om ändrad juridiskt kön (inklusive sterilisering) under och blev hon kallad till ett möte med Socialstyrelsen och fick då veta att själva könskorrigeringen (med tillstånd till kastrering) fick vänta ett år, hon skulle först ha levt i ”könsrollen” som kvinna i ett år. Dessförinnan skulle hon dock steriliseras för att hon inte skulle skaffa barn innan hon fick tillgång till den könskorrigerande vården. Därefter skulle hon få ett nytt juridiskt kön och slutligen tillstånd till könskorrigerande operation (inklusive kastrering).

Vid mötet fick hon frågan om hon hade barn och fick veta att hon inte fick ha barn för att ansökan skulle bli godkänd. Hon fick heller inte skaffa barn efter en godkänd ansökan. Hon fick också en mängd integritetskränkande frågor vid sammanträdet, som inte hade med hennes könsidentitet att göra.

”När Jen var 28 år steriliserades hon”

När Jen var 28 år steriliserades hon. Vid den tidpunkten kände man inte till metoden att kunna sy ihop sädesledarna igen, varför sterilisering genom att klippa av sädesledarna sågs som en irreversibel metod. När intyg på sterilisering skickats in till Rättsliga rådet fattade rådet beslut om nytt juridiskt kön samt gav tillstånd till kastrering, vilket innebar att hon fick tillgång till den könskorrigerande vården våren därpå.

Jen levde som kvinna under flera år men med ett manligt personnummer. Det innebar stora problem när hon skulle legitimera sig, hämta ut medicin på Apoteket, när hon skulle resa utomlands m.m. Hon hade aldrig kunnat fortsätta leva på det sättet där hon inte fick rätt till sin identitet i statens eller allmänhetens ögon, då hade hon nog tagit livet av sig. Hon är väldigt glad över ditt nya juridiska kön och det könskorrigerande vården, men hennes största sorg i livet är att hon inte kunnat skaffa barn. Hon upplever det också som mycket kränkande att steriliseringskravet ställts – som om hon inte var värd lika mycket som andra i statens ögon.

Jen hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.

Skiss tre personer

Mina

Mina hade länge vetat att hon var kvinna och att det manliga juridiska kön hon fått vid födelsen var felaktigt när hon ”kom hon ut” för familj och kollegor i juni 1997. Hon levde då också som kvinna på heltid sedan en tid tillbaka. Hon hade innan dess påbörjat behandling av läkare i privat regi, den formella könsutredningen påbörjade hon i augusti 1998 efter remiss.

Innan hon påbörjade den könsutredningen hade hon redan fått hormoner, diatermi (borttagning av skäggväxt), och steriliserat sig. Hon hade diskuterat det lagstadgade steriliseringskravet med sin privata läkare. Hon fick veta att den sterilitet hon fick av hormonerna inte var ”tillräcklig” för att uppfylla kravet eftersom det inte var säkert att den var irreversibel. Mina hade fått veta att om man kom till Rättsliga rådet utan att genomgått steriliseringsoperation fick man vänta på beslut om nytt personnummer (och på den tiden – tillstånd till nytt namn) tills Rättsliga rådet fått operationsberättelsen skickad till sig. Ville man ha besluten genast måste man genomgå operationen innan man kom till Rättsliga rådet.

Därför steriliserades Mina i privat regi, genom att klippa av sädesledarna för att så snabbt som möjligt få byta juridiskt kön.

Tyvärr fick hon senare veta att ingreppet inte betraktades som irreversibelt eftersom det fanns en chans att det skulle gå att sy ihop hennes sädesledare med gott resultat igen. Därför var Mina tvungen att ansöka om det mer omfattande ingreppet kastrering samtidigt som hon ansökte om ändrat juridiskt kön, för att ansökan skulle skickas in till Rättsliga rådet.

Ansökningarna beviljades och på grund av detta genomgick alltså Mina under senhösten 1999 könsplastik/genitalkirurgi vilket inkluderade kastrering. Mina fick också under utredningens gång – under såväl hennes privata utredning som den formella utredningen – veta att det inte var möjligt för henne att spara könsceller.

Syftet med könsutredningen för Mina var att få byta juridiskt kön, snarare än att genomgå kirurgi. Det var det väldigt viktigt för henne att få en nytt personnummer snabbt för att kunna söka in på en ny utbildning, i ny stad där ingen kände till hennes bakgrund.

”Mina hade avstått från kirurgin om det hade varit möjligt”

Mina hade avstått från kirurgin om det hade varit möjligt, eller åtminstone skjutit beslutet på framtiden. Hon hade åtminstone velat spara könsceller. Genom att inte ha haft dessa valmöjligheter har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.

Nohelia

När Nohelia påbörjade sin könsutredning under år 1999 hade hon länge vetat att det manliga juridiska kön hon fått tilldelat sig vid födelsen var felaktigt. Under utredningens gång blev Nohelia informerad om steriliseringskravet och att när hon var klar med utredningen och operationer med mera skulle hon aldrig få ett normalt liv. Hon skulle aldrig kunna skaffa familj eller bli vad utredaren betraktade som en ”vanlig” kvinna. Hennes utredare ville försäkra sig att hon var medveten om detta och inte hade några illusioner om familjebildning. Nohelia svarade att hon förstod konsekvenserna, men hon kände att hon inte hade något val eller någon möjlighet att svara något annat. Svaret blev retoriskt och diskussionen fortsatte inte.

Nohelias slutmål med utredningen var att få skicka in ansökan om ändrat juridiskt kön till Socialstyrelsens Rättsliga råd. När det var dags att skriva under ansökan hade hennes utredare en kollega med sig i rummet, vilket han aldrig hade haft förut. Kollegan var där i egenskap av vittne. Nohelia minns detta starkt, för det var enda gången hon kände sig riktigt utsatt, inte av utredaren egentligen, men av något större, av själva situationen. Utredaren visade henne ansökningsblanketten men höll demonstrativt i den och sa att hon var tvungen att skriva under ansökan om sterilisering först, innan hon fick ansöka om ändrad könstillhörighet. Nohelia kom av sig lite och tvekade, men undertecknade ansökan om sterilisering för att sedan få skriva under ansökan om ändrad könstillhörighet.

Nohelias ansökan om ändrat juridiskt kön bordlades av Rättsliga rådet till dess bevis om sterilisering/kastrering inkommit. Noheila steriliserades när hon var 26 år gammal.

”komplikationer efter operationen”

Noheilia hade komplikationer efter operationen, och fick en infektion som i sin tur orsakade permanenta skador som vävnadsbortfall, känslobortfall och ärrbildning. Detta trots att hon var tvungen till en omoperation på grund av komplikationerna. Under 2002 godkändes Nohelias ansökan om kvinnligt juridiskt kön av Rättsliga rådet eftersom bevis sterilisering/kastrering inkommit.

Noheila har tänkt tillbaka på denna episod i hennes liv många gånger. Hon är lättad över att hon lyssnat till goda råd och inte tagit upp och diskuterat ämnet barn under utredningens gång eftersom det hade onekligen förlängt utredningstiden, som redan var ett ingenmansland för henne. Innan hon fick rätt könstillhörighet hade hon ju i princip inget pass hon kunde använda, ingen möjlighet till offentlig identitet eller chans till normalitet och stabilitet. Men att hon underkastade sig steriliseringskravet innebär även att hon har fått leva med känslan att vara oönskad och rättslös samt vetskapen om att samhället vägrade låta henne skaffa barn för att samhället anser att hon inte är som alla andra.

Nohelia hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.

Karin

I slutet av tonåren kunde Karin äntligen sätta fingret på vad som känts fel så länge och hon förstod att det manliga juridiska kön hon fått vid födelsen var felaktigt. Karin påbörjade sin formella könsutredning när hon var 19 år. Hon var i stort behov av att få rätt till könskorrigering och ändrad könstillhörighet.

Under utredningen nämndes steriliseringskravet som en självklarhet, som om hon inte ens funderade på barn. Hon fick aldrig möjlighet att reflektera kring önskan att skaffa barn eftersom själva barnfrågan aldrig togs upp till diskussion. Själv var hon så ung att det inte kändes särskilt verkligt, folk skaffar ju barn senare i livet. Just då mådde hon så dåligt att hon bara hade fokus på att få ändra sitt juridiska kön och tillgång till könskorrigerande vård.

Mötet med Rättsliga rådet var väldigt konstigt med många frågor som inte hade med hennes könsidentitet att göra. Hon kände sig utelämnad till ledamöterna eftersom de skulle fatta ett beslut som var så viktigt för henne. Rättsliga rådet beslutade att bordlägga hennes ansökan om ändrat juridiskt kön i avvaktan på att bevis om sterilisering/kastrering inkommit. Karin steriliserades när hon var 22 år gammal och därefter beviljade Rättsliga rådet Karins ansökan om kvinnligt juridiskt kön eftersom bevis om sterilisering/kastrering inkommit.

”Idag är saknaden stor”

Idag är saknaden efter barn stor och Karin är starkt kritiskt till att hon utsatts för steriliseringskravet vid en sådan ung ålder. Karin hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.

Leo

När Leo påbörjade den formella utredningen under 2006 hade han sedan länge vetat att det kvinnliga juridiska kön han fått vid födelsen var felaktigt. Under utredningens gång informerades han om steriliseringskravet, det skedde i slutet av utredningsåret när teamet skulle fatta beslut om huruvida diagnosen transsexualism skulle ställas eller inte. Däremot fick han aldrig frågan om han ville ha framtida biologiska barn utan upplystes bara om att gällande villkor innebär sterilisering.

Leo erbjöds ingen möjlighet att tala om konsekvenserna av en sterilisering eller om sin barnlängtan. Att vänta med att byta juridiskt kön var inte tänkbart för Leo eftersom hela situationen med att ha kvinnliga identitetshandlingar och kvinnligt namn orsakade stort psykiskt lidande, dels för att hans identitet inte var offentligt bekräftad, dels på grund av omgivningens reaktioner på att träffa en man med kvinnliga identitetshandlingar.

Utredningsteamet skickade in Leos ansökningshandlingar och Rättsliga rådet bordlade ansökan om manligt juridiskt kön i avvaktan på att bevis om sterilisering/kastrering skulle inkomma. Leo blev steriliserad när han var då 24 år gammal. Därefter godkändes hans ansökan om nytt juridiskt kön när bevis på att han var infertil inkommit till Rättsliga rådet.

Leo hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hans rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat honom på grund av hans könsidentitet eftersom kränkningen av hans rättigheter grundar sig just på hans könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hans könsidentitet.

Helli

När Helli påbörjade sin könsutredning år 2008 hade hon sedan barnsben vetat att det manliga juridiska kön hon till tilldelat sig vid födelsen var felaktigt. Helli berättade under utredningens gång att hon ville ha barn, men hon fick tidigt veta att hon var tvungen att vara steril och fick inte skaffa barn i framtiden om hon ville genomföra könskorrigeringen och ändra sin könstillhörighet.

Eftersom Helli hade hört att operationsmetoderna var bättre utomlands valde hon att åka utomlands och genomgå såväl steriliseringsoperationen och könskorrigeringen där. När hon skulle ansöka om ändrad könstillhörighet var hon tvungen att bifoga ett intyg på att hon hade genomgått en operation som gjort henne irreversibelt steril. Helli steriliserades under 2012, när hon var 23 år gammal. Rättsliga rådet biföll senare hennes ansökan om nytt juridiskt kön.

Helli är mycket missnöjd med steriliseringskravet och hade velat ha fått bestämma i den frågan själv. Helli hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.

Carl

Carl hade länge vetat att han fått ett felaktigt juridiskt kön vid födelsen när han påbörjade sin utredning år 2010, han var då 18 år. Hans utredare informerade om steriliseringskravet i början av utredningen. När det började närma sig operation fick han även information av en kirurg, som förklarade att han var tvungen att ta bort hela livmodern, att ingreppen inte skulle kunna återkallas och att han inte skulle kunna få några biologiska barn. Han fick veta att det var kravet för att få ett manligt personnummer.

Under 2012 bordlade Rättsliga rådet Carls ansökan om ändrat juridiskt kön till dess bevis på sterilisering/kastrering inkommit. Ingen informerade honom då om att det fanns ett pågående mål avseende ifrågasättande av just steriliseringskravet, där Rättsliga rådet var motpart. Den 9 mars 2012 meddelade Förvaltningsrätten dom i i mål nr 45723-10 och förklarade att steriliseringskravet inte längre skulle tillämpas. Inte heller detta upplystes Carl om. Carl steriliserades därefter.

”Carl hade självklart velat ha kvar möjligheten att få biologiska barn”

Carl hade självklart velat ha kvar möjligheten att få biologiska barn. Efter steriliseringen har Carl tvingats till tre ytterligare ingrepp på grund av komplikationerna vid steriliseringsoperationen, vilket varit mycket smärtsamt. Rättsliga rådet fastställde senare att Carl tillhörde manligt kön, eftersom bevis om sterilisering/kastrering inkommit.

RFSL_C654-20160411115440

Carl hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hans rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat honom på grund av hans könsidentitet eftersom kränkningen av hans rättigheter grundar sig just på hans könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hans könsidentitet.

Anna

När Anna påbörjade sin utredning i augusti 2011 visste hon sedan länge att det manliga juridiska kön hon fått vid födelsen var felaktigt. Vid det första utredningsmötet fick hon information om steriliseringskravet. Hon fick också veta att man inte fick spara några könsceller för att kunna få ändra juridiskt kön.

Under utredningen fick Anna frågan om hon ville ha barn i framtiden och svarade att hon hade ett och gärna ville ha flera med sin fru. Anna upplevde att utredaren förstod hennes önskan om att få fler barn och inte samtyckte med lagstiftningen och steriliseringskravet, men faktum kvarstod att det lagstadgade kravet fanns. Anna påbörjade en hormonbehandling som innebar kemisk sterilitet, men Rättsliga rådet bordlades ansökan i avvaktan på inkommen bekräftelse om sterilisering. Annas operation bokades in till februari 2013.

I januari 2013 vann Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 1968-12 laga kraft. Domen innebar att steriliseringskravet inte längre skulle tillämpas, eftersom det var att se som tvång, stred mot grundlag, mot Europakonventionen och var diskriminerande gentemot transsexuella. Rättsliga rådet var motpart i målet och fick således kännedom om domen redan i december 2012.

”Ingen upplyste om att steriliseringskravet var satt ut spel”

Ingen hörde av sig till Anna och upplyste om att steriliseringskravet var satt ut spel och att hon inte behövde genomgå operationen för att få ändra sitt juridiska kön eller, om hon ändå ville genomgå operationen, att hon fick spara könsceller innan. I februari blev Anna därför steriliserad.

Innan Anna påbörjade hormonbehandlingen blev hon och hennes fru lyckligtvis gravida igen, men Anna och hennes fru hade båda velat kunna skaffa fler biologiska barn tillsammans. Anna hade också själv velat bestämma om hon skulle genomgå operationen eller inte. Anna hade velat få möjligheten att diskutera och ta ställning till steriliseringen som ett frivilligt val – och vad det skulle innebära att leva med sin fortplantningsförmåga kvar, samt åtminstone erbjudits möjligheten att spara könsceller. Genom att inte ha erbjudits detta har staten inte beaktat hennes rätt till kroppslig och personlig integritet enligt Europakonventionen och Regeringsformen, samt särbehandlat henne på grund av hennes könsidentitet eftersom kränkningen av hennes rättigheter grundar sig just på hennes könsidentitet och önskan att få ett juridiskt kön återspeglar hennes könsidentitet.