RFSL kändes som en ganska mesig förening

RFSL 65 årChristine Gilljam

Ett antal RFSL-kändisar bloggar på olika teman i samband med RFSL:s 65-årsfirande. Christine Gilljam beskriver sin resa mot ordförandeskap.

RFSL kändes som en ganska mesig förening. I Malmö där raggarna kastat in en brandbomb på Gay House startade vi istället Lila faran. I slutet av 70- talet låg färgen lila i tiden.

Även om namnet var tidsenligt så sa det inte så mycket om vad vi ville göra så föreningen döptes om till HAML, Homosexuella aktionsgruppen Malmö Lund.

I olika typer av kollektiv ägde sedan långa trevliga möten rum. Jag minns det som många möten och mycket planering som kanske inte motsvarade antalet aktioner.

Sedan började vi resa till Stockholm där rosa ballonger släpptes mot himlen som ett tecken på solidaritet med förtryckta hbt-personer världen över. Den homosexuella frigörelseveckan, arrangerad av RFSL Stockholm, blev årets höjdpunkt.

Den sociala samvaron var prioritet

Kanske var RFSL inte en så tokig förening ändå. Det skulle vara kul att ingå i ett större sammanhang än bara det skånska. Tankarna på att bilda en lokalavdelning tog fäste. Bögarna i Malmö var lite speciella. Om en man kunnat vara medlem i Lesbisk Front så hade en del av dem nog gärna sökt sig dit. Solidariteten mellan kvinnor och män gjorde att när RFSL Malmö bildades så skedde detta utan de konflikter som präglat en del andra lokalavdelningar.

Den sociala samvaron var prioritet ett för den som engagerade sig i lokalavdelningsarbetet. Att alltid ta båten över sundet till Köpenhamn för att dansa var i längden inget hållbart alternativ. Vi behövde vårt eget i Malmö. Så att snickra bardiskar, måla, skruva upp discokulan och köpa mat och dryck inför fredags- och lördagskvällarna tog en hel del tid och var också det som ett flertal kunde tänka sig att göra. Några av oss hade kraft över efter en kväll med Donna Summer och genomförde skolinformationer. Så småningom utvecklade det sig till informationer för psykologer, kuratorer och skolsköterskor. En inte alldeles självklar verksamhet när en del av deltagarna i frigörelseveckan fortfarande dolde sina ansikten i papperspåsar. Öppet homosexuella var det ont om.

Som aktiv i en lokalavdelning inom RFSL blev det sexualpolitiska arbetet allt viktigare. Vi krävde förändring. Vid den här tiden krävdes det långsiktigt arbete och tålamod för att åstadkomma förändring. Kom ihåg att RFSL 1953 i en skrivelse till regeringen krävde att samkönade par skulle kunna gifta sig. 31 år senare, 1994 togs beslutet om partnerskap i riksdagen. Det gick vid den här tiden inte att åstadkomma mediastorm via Facebook och twitter. Våra sympatisörer var modiga men få. Vi byggde nätverk, uppvaktade politiker, svarade på remisser och författade egna skrivelser. Ett ganska oglamoröst arbete men skulle det visa sig väldigt effektivt. Det fanns en djup gemenskap i arbetet för lika rättigheter oavsett sexuell läggning. En gemenskap över parti, ålders- och sociala gränser.

Genom RFSL har jag också fått lära mig betydelsen av att organisera sig internationellt. När Sverige blev medlemmar i EU hade RFSL sedan många år tillbaka ett etablerat arbete med ett flertal europeiska hbt-organisationer. 1990 stod RFSL värd för ILGA[1]:s världskonferens – då lyfte taket på Medborgarhuset i Stockholm. Prideparadens avdelning ”Marching for those who can’t” är dagens moderna motsvarighet till 90- talets internationella demonstrationer.

När jag valdes till förbundsordförande i RFSL, 1998, sa jag i en tidningsintervju på frågan om vad jag ville med ordförandeskapet att – jag ville att vi skulle ha kul i RFSL. För detta fick jag en del intern kritik. Det ansågs inte vara ett seriöst svar. Men jag tror att RFSL har lyckat driva igenom en rad stora samhällsreformer, bland annat just på grund av att vi haft kul tillsammans. Utredningsarbete, uppvaktningar, seminarier, ändlösa helg- och kvällsmöten har blandats med dans, galghumor, Pride och värme.

Christine Gilljam

Förbundsordförande RFSL 1998-2000

 

Taggar:

historia