EuroPride 1998

RFSL 65 årHelena Westin

Ett antal RFSL-kändisar bloggar på olika teman i samband med RFSL:s 65-årsfirande. Helena Westin beskriver uppgiften att genomföra Sveriges första Pride-evenemang.

Ibland när jag tänker på EuroPride 1998 så känns det som ett annat liv. En annan och svunnen tid. Känns som att jag är så gammal att jag borde fylla pension snart, precis som RFSL.

När Nicke Johansson och Spencer (numera Tony) Irving kom till mitt jobb en lunch vårvintern 1997 och övertalade mig att bli lesbisk vice ordförande för föreningen EuroPride Stockholm hade jag ingen aning om vad det var jag gav mig in i. De beskrev idén och visionen och poängterade att det skulle bli som en frigörelsevecka fast internationellt och mycket större. RFSL:s frigörelsevecka hade jag varit med på – först stått bredvid och nervöst tittat på, sedan så småningom vågat smyga med i slutet av demonstrationen och nervöst stirrat ner i marken. Något annat än tjejfesten vågade jag inte gå på, och knappt det förresten. Det var så svårt att veta vart jag skulle ta vägen, varje år olika konstiga källarlokaler, olika grupperingar, och jag tyckte aldrig att jag passade in. Varje frigörelsevecka avslutades i Storkyrkan i Gamla Stan, och där kändes det enklare, fastän Maranata stod utanför och skanderade att vi alla skulle hamna i helvetet. För där i Storkyrkan fanns trots allt en gemenskap. Frigörelseveckorna var egentligen inte så himla kul, minns jag att jag tyckte. Precis som Christine Gilljam skrev i sitt blogginlägg så ville också jag ha mer glädje, mer skratt, mer lätthet på nåt sätt. För bara för att vi har en kamp att föra betyder ju inte det att det måste vara tråkigt?! Eller?

Frigörelseveckorna var egentligen inte så himla kul

Jag tror att det var så att RFSL hade ansökt om att få arrangera EuroPride 1998, men av någon anledning hade inte RFSL själva möjlighet att genomföra det. Därför bildades en separat förening för själva evenemanget. Jag var lyckligt ovetande om vad som varit före och fokuserade helt på uppgiften: att genomföra Sveriges första Pride-evenemang.

Många kvällsskift och många konstiga möten blev det. Allra konstigast var nog mötena med olika representanter för Stockholms stad, exempelvis parkförvaltningen eller gatukontoret. De visste att nu skulle det komma någon slags homoperson och prata om något slags evenemang. De var skeptiska. Och varje gång led jag av deras ovilja att ta mig i hand eller se mig i ögonen. Det var nytt för mig. Jag var ju som lesbisk förskonad från bögpesttiden och hade bara kommit ut för personer jag kände innan. Nu var jag plötsligt representant för en grupp – en ganska okänd och osynlig sådan dessutom. Jag minns att min tunga snubblade på alla bokstäverna i ”homosexuella, bisexuella och transsexuella” (detta var innan begreppet transperson) men blev med tiden allt rappare på att säga ”homobitrans”. För jag sa det minst fyra, fem gånger under varje möte. Tack och lov för att det nu räcker med förkortningen hbt!

Många möten hann det bli innan myndighetspersonerna gav klartecken

Många möten hann det bli innan myndighetspersonerna gav klartecken och innan alla olika fraktioner i det splittrade gaycommunityt var med på noterna, för att inte tala om de oroliga kolonisterna i Tantolunden. Det var nämligen många som INTE ville vara med på EuroPride. Många lesbiska tyckte att det verkade för bögigt, vissa bögar att det verkade för flatigt, andra tyckte att det verkade för kommersiellt, åter andra för flummigt. Ja, åsikterna var lika många som det fanns subgrupper i communityt. Och många av de starka personligheterna i homohovet (aka kändisarna) skulle definitivt inte vara med, för det skulle bli sååå pinsamt och skämmigt… De enda som inte tjafsade hela tiden var RFSL, vad jag kan minnas.

Trots att vi planerat och förberett allt i evigheter, blev jag både chockad och överrumplad över kraften och magnituden i EuroPride 98 när det väl drog igång. Aldrig hade jag fattat att vi var så många! Att vi var så otroligt många olika sorter, typer och karaktärer! Det är nämligen stor skillnad på att höra siffran tiotusen, och att gå som en bland tiotusen homo- bi- trans-människor i parken, eller i paraden. Jag tror att det är den kraften som gör att det växer för varje år, och att vi nu 17 år senare har 30 Pridefiranden runt om i vårt avlånga land. Det hade jag aldrig vågat hoppas på då 1998 när jag mordhotades bara för att jag var lesbisk ordförande. Men jag insåg kraften i att kombinera glädje med allvar, party med politik och att det går att vara både ideell och kommersiell. Det gäller bara att veta varför. Mitt varför är fortfarande att göra samhället och världen till ett bättre ställe för homo-, bi-, trans- och queerpersoner. Precis det som RFSL gjort i 65 år.

Det här med att fylla pension igen. Fylla 65. Få gå i pension! Sluta jobba. Istället göra precis vad en vill, när en vill. Sova hur länge som helst eller vara uppe hela natten. Läsa vartenda ord i tidningen. Kolla alla avsnitt på en gång i nya ”Orange is the New Black”. Ha tid. Inte bry sig ett skvatt om något är nyttigt, olämpligt eller korrekt. För en pensionär kan göra precis som den vill! Inkomsten kommer ändå varje månad. Vilken fantastisk idé! Vilken underbar tanke. En sanndröm för de flesta svenskar födda år 1950 eller tidigare.

Men tyvärr, fortfarande, efter 65 års kamp, är det bara en dröm för RFSL. Jag hoppas att jag under min livstid får vara med och lägga ner RFSL. Men det är nog tyvärr bara en from förhoppning. Dock är hoppet det sista som överger människan sägs det. Så jag fortsätter hoppas. Fortsätter jobba så att vi en dag inte ska behöva RFSL längre, varken här hemma eller ute i världen. Ser fram emot att en dag få pensionera RFSL. Fast Pride tror jag nog jag vill fortsätta fira så länge jag lever!

Helena Westin

lesbisk ordförande/vice ordförande för EuroPride 1998

ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse 2012-

Taggar:

historia pride