Debatt: Fördomar och okunskap hindrar bekämpning av hiv och likabehandling

Ett hivtest kan vi, enligt lag, göra anonymt och gratis på alla vårdcentraler. Ändå träffar vi som arbetar med hiv och sexualitet ofta människor som nekats den rättigheten. Då vårdpersonalen inte ansett att de utsatt sig för någon risk om de inte haft sex utomlands eller med någon person som tillhör en förmodad riskgrupp i Sverige.

Ibland sammanförs resonemang om smittorisk med kostnadsargument, trots att ingen enskild vårdcentral bekostar testen. Därför är det inte konstigt att vi i Sverige är vi dåliga på att upptäcka hiv hos personer i ett tidigt stadium. Inom vården lever fortfarande föreställningar kvar om vem som borde tillhöra en riskgrupp eller inte. Något som leder till att homosexuella män hivtestas om de söker sig till primärvården för nackbesvär medan en ensamstående mamma inte testas förrän det kanske är för sent.

Få av Sveriges cirka fem tusen hivpositiva känner att de kan vara öppna med sin hivstatus. För hiv är inte bara ett medicinskt tillstånd. Med viruset följer också en social dimension som saknar motsvarighet i andra kroniska sjukdomar. En av de vanligaste reaktionerna hivpositiva möter är avståndstagande. Att tyst frysas ut från sina sociala sammanhang är en vanlig konsekvens av viruset. Visst kan det kännas lättare att undvika något som upplevs som obehagligt än att våga möta sina egna fördomar. Men om den rädslan eller fördomsfullheten bidrar till att cementera ett utanförskap som både försvårar människors liv och arbetet med att förebygga att fler personer smittas så krävs att vi bekämpar samhällets okunskap.

Det är inte rymdforskning vi pratar om. Det är ett antal kroppsvätskor och slemhinnor att hålla reda på, eller vikten av rena sprutor för den som missbrukar intravenöst. Bara genom att memorera några få fakta skulle vi förstå att hiv kan drabba vem som helst och då skulle fördomarna krossas av sin egen irrelevans. Förutom att förstå när vi faktiskt bör skydda oss skulle vi också omintetgöra den del av sjukdomen som många hivpositiva upplever som värst – omgivningens antaganden och avståndstaganden. Upplevelser av bemötanden som bekräftas av SIFO undersökningen ”Hivindex”, där allmänhetens inställningar gentemot hivpositiva undersöks. Där uppger nära var femte person att de skulle oroa sig för sin egen hälsa om en släkting, vän eller arbetskamrat skulle visa sig vara hivpositiv.

Medicinskt har vi de senaste femton åren kommit långt. När det gäller att minska det sociala stigmat har vi inte kommit lika långt. Det går inte längre att skylla stigmatiserande handlingar och bemötanden på okunskap. Kunskapen finns idag. Okunskap reproducerar rädsla och fördomar gentemot hivpositiva och det bidrar till att människor som lever med hiv fortfarande får ett dåligt bemötande. Det i sin tur bidrar till att öppenheten minskar och så är den onda cirkeln sluten i en fortsatt spiral av tystnad, fördomsfullhet och ensamhet.

För att stoppa smittspridning, minska fördomar och öka sexuell hälsa måste vi kunna prata om sexualitet på individnivå och utan att moralisera. Alla kan drabbas av hiv och alla har ett ansvar för sin egen sexuella hälsa. Fanns den förståelsen och kunskapen i vården, skolan och hos människor generellt skulle vi förbättra livskvalitén för hivpositiva samt, upptäcka och kunna behandla hiv tidigare. Vi skulle få upplysta människor som själva kan se igenom fördomar om sexualitet och sjukdomar, och som vet sina rättigheter i till exempel mötet med vården.

Conny Wilsson, ordförande i Positiva Gruppen Väst
Göteborgs kyrkliga Stadsmission
Kaj Heino, ordförande i RFSL Göteborg
Ulf Redsäter, ordförande RFSU Göteborg
Charlie Buyondo, verksamhetsansvarig, Unplugged

KH
Publicerat: 27 nov 10

<<<Tillbaka