Många tankar såhär inför sommaren!

Ibland sitter jag för mej själv och tänker. Ja tänker för mycket kan man väl tycka. Jag blir bara ledsen och upprörd över inskränkta människor. Människor som tycker de kan sätta sig över andra och tala om vad som är rätt och fel! De som ger sig själva rätten att tala om för andra vad som är rätt och om du inte är så, ger sig själva rätten att klanka ner på dig.

För vad gör vi för fel? Vi som inte passar in i den där mallen för hur en "normal" människa ska vara och hur en "normal" människa ska leva. Varför får vi inte vara som vi är och inte behöva kämpa för vår rätt att få vara som vi vill?

Just nu gör en del av kyrkan en stor debatt i Borås Tidning om HBT och om den "rätta" kärleken som kan "rädda" HBT personer från sitt dåliga leverne. Där får man läsa att man ska "botas" och bli fri. Det är ruggigt att vi faktiskt inte kommit längre 2012. Att vi är omringade av neandertalare som inte har förstått något. När ska kyrkan sätta ner foten och faktiskt prata om KÄRLEK!! Om att personer som älskar varandra och vill leva tillsammans aldrig kan vara något fel. För är det inte det Gud förmedlar? Kärleksbudskap!

Men mina tankar handlar inte enbart om HBT personer utan även om de personer som är sjuka. Du tänker säkert att en sjukdom ska man väl inte behöva känna skam över men då får du nog vakna upp lite. För om du får diagnosen HIV förändras ditt liv och du kanske inte vågar berätta av rädsla att förlora vänner och bli bemött på ett sätt du ej vill. Om vi sen ser på alkoholism som också är förenat med skam så kanske du förstår vad jag tänker. Jag fick höra att "hur kunde du vara vän med hen för hen är ju alkoholist". Ja varför älskar man en person? Varför tycker man om någon? För att de är en person man älskar på något sätt.

Jag har haft vänner som gått bort som hivpositiv och även någon som jag känner som druckit sönder sitt liv. Men sluta jag älska och respektera dem för det? Nej varför skulle jag? De personerna har ju funnit och jag har älskat dem precis som de varit. Med fel och brister men mest för att de faktiskt varit helt underbara.

Jag insåg förra sommaren att min pride-flagga upprört mycket! Att bara synen av den gjorde någon så upprörd att de skar ner den och kasta råa ägg... Ett infall? Nja man går kanske inte runt med råa ägg på sig? För mej är det ganska upprörande att någon kan bli upprörd på en flagga.. Som alla som känner mej vet är jag långt ifrån sportintresserad och kan ibland tycka att sporten tar över tv tablån etc men ALDRIG skulle det falla mej in att slita ner Elfsborgsflaggor eller kasta ägg på hus med en konstig flagga hängandes.

Kan hända är det det som skiljer mej från de som sätter sig över oss "icke normala" .... Jag kan inte HATA dem för att de inte tycker så, jag skulle inte skada dem, jag skulle aldrig förstöra för dem.... Men varför kan jag inte det då? Jo för någonstans tycker jag synd om dem. Tycker synd om dem att de faktiskt missar så mycket av vad livet handlar om.

Så glöm inte att älska och att finnas för dina vänner vad de än går igenom eller drabbas av! Livet är för kort för att fyllas av hat!!

Ha en underbar sommar! Mvh Lisa Sjölin

Stenkastning mot RFSL Borås den 27/8 2011

En vanlig festkväll på Magasinet. En lördag då det hände som vi alla fasar över. De som röker går ut på uteserveringen. Första stenen hamnar på gången, nästa sten slår i en vägg. Någon förstår allvaret och tvingar in alla i lokalen. Man kastar flertalet stenar mot människor som inte kan se var stenarna kommer ifrån eller var de hamnar. Där man i mörkret gömmer sig och kastar mot totalt oskyldiga människor. Första samtalet till polisen. Väntan är en mardröm. Väntan på svar och hjälp. Det tar en stund. Man får kontakt med polis. Man tror sig vara säker och vågar sig ut igen. Då haglar ytterligare stenar och en ruta krossas.

Jag vill inte tro att det är sant när jag får höra detta. Att någon/några med berått mod kastar sten på personer på ett så avskyvärt sätt. Hur man är så lyckliga att allt gått bra. För vem kunde inte blivit träffad, stenen som flög genom rutan träffade rätt fönster då den gjorde minst skada i lokalen och på personer. Så mycket tur kan man bara inte ha. Jag kan i mitt huvud se ett helt annat scenario... Flertalet krossade rutor, stenar som flugit in i lokalen och skadat folk, att någon blivit träffat av stenar på uteserveringen. Vi talar inte småsten. Vi talar om stenar som ligger på banvallen. Stenar som knytnävar. Jag ryser vi blotta tanken.

I detta har jag en tro och ett hopp om att vi kommer ur detta starkare än tidigare. Vi har haft samtal med RFSL:s Brottsofferjour. Vi har börjat bearbeta det som skett. Det HAT vi känt riktas mot oss, den rädsla av att inte vara trygg och det tvivel på polisen. Allt ska upp i ljuset och pratas om och vi ska förändra. Det kommer krävas kraft och styrka men jag vet att vi klarar det.

Jag är SÅ stolt över ALLA som befann sig på magasinet i lördags. De klara av det som hände med bravur. Jag är så otroligt stolt över att ha så otroligt kloka personer på plats och som i allt detta behöll ett lugn och skapade en stämning som gjorde att "festen" faktiskt fortsatte och kvällen ändå avslutades med flaggan i toppen!

/ Lisa Sjölin

Debattartikel i Borås tidning inför vårt 40 års jubileum

Långt kvar till ett jämlikt samhälle!

Mycket har hänt under dessa 40 år. Vi har gått från att vara en liten grupp människor till att idag vara en stor etablerad förening som arbetar för homo- och bisexuella och transpersoners rättigheter. Vi har under åren blivit friskförklarade, fått en partnerskapslag, en lag mot diskriminering på grund av sexuelläggning och senare även det efterlängtade äktenskapet.

Vi har kommit långt men ser också med oro på hur vårt samhälle förändras. Hur fobi tagit sig in i vårt politiska etablissemang. Hur politiker vägrar ta i våra frågor eller väljer att stoppa dem långt in i sina skrivbordslådor. Detta sker på lokal såsom riksdagsnivå och det är inte acceptabelt. Vi kan på nära håll se att personer som inte lever enligt den så kallade heteronormen får det tuffare i sin vardag. Hur det som verkar självklart inte är det. Hur våra HBT ungdomar mår sämre än någon av oss anat.

För okunskapen om HBT är fortfarande stor och det är det som gör att man ibland får se hur människor blir arga och upprörda. Folk tar till våld för att lösa det som egentligen bara handlar om att respektera varandra. Jag kan säga med handen på hjärtat att jag vet hur det känns när någon får hat i blicken av att se på mej. Man tar till våld då man inte klarar av det som är annorlunda. Hur man med avsky ber mej gå från platsen för att man inte kan hantera att jag inte är som de tycker att jag borde vara. Jag vet inte om hatet i någons ögon gör ondare än slaget som träffat mej! Det enda jag vet är att jag inte kommer låta någon tysta mej eller få mej att sluta prata om HBT och rätten att älska och att älskas för den man är.

Så låt oss i glädjen och festens tecken ha med oss vår historia! Det som skett under åren och det vi har kvar att jobba med. För än har vi mycket kvar till det samhälle där vi ALLA är lika mycket värda!

Lisa Sjölin Ordförande RFSL Borås

Tal på IDAHO 17 maj 2011

Idaho är internationella dagen mot homofobi och transfobi och har funnits sen 2005. Varför står vi här just den 17 maj? Norges nationaldag säger ju alla. Jo för att den 17 maj 1990 skedde ett historiskt beslutade nämligen att Världshälsoorganisationens tog bort homosexualitet från listan över psykiska störningar.

Att stå här och få tala I Borås om homo och transfobi är som alltid en stor ära för mej. Rfsl Ungdom Borås har idag gjort en stor satsning genom att de tagit in fantastiska föreläsare och anordnat workshops för att just belysa och upplysa. För hur vi än vänder oss så finns det fördomar och vissa väljer att visa sina fördomar tydligt och högt och även gå till attack mot människor som väljer att leva utanför de normer de här personerna bestämt sig är de rätta. Vissa sitter på sin kammare och väljer i okunskap att tro och bestämma hur HBT personer är och lever utan att veta ett enda dugg.

Jag vill idag också tala om Uganda. Om Kascha som besökte Borås för tre år sedan. En person med en glöd och en kamplust som jag aldrig någonsin kan komma i fatt. Hon såg mej i ögonen och sa Lisa jag vet att jag kommer bli dödad för min kamp men det är det jag måste offra för den stora kampen. I Uganda kämpar de dagligen mot ett lagförslag där homosexuella ska straffas med döden. Där man som mor eller far till en homosexuell riskerar fängelse om man inte anger sitt barn. Idag ser det ut så att lagförlaget inte hunnit tas upp och att man lagt det på is. Med det vinner de lite tid men situationen är ändå helt ofattbar. Där man lever med den stora okunskap bland läkare och jusrister att ALLA hbt personer går med blöjor dvs både män och kvinnor. Där man väljer HAT framför kärlek. Där man ser sin okunskap som det enda rätta. Där man vägrar inse fakta. Där man DÖDAR för att man vägrar lyssna. Ett Uganda där HBT personer kämpar dagligen för ett värdigt liv. Där kampen har ett högre pris än jag någonsin vågar tänka på att riskera. Där kampen handlar om att leva och älska eller att bli dödad.

I Sverige och i Borås känns det helt plötsligt som vi har det rätt bra. Vi behöver inte riskerar att dödas här idag. VI har en lagstiftning som skyddar oss. VI lever med mänskliga rättigheter. Men varför står vi här då. När vi redan kommit så långt? Jo för att okunskapen är stor att vi ser rasistiska och HBT fientliga partier ta mark och kommer in i vår demokrati och sprider ett budskap och skapar ett ÖPPET hat mot de grupper i samhället de tycker sig se som brottslingar för allt dåligt som sker. Om vi inte visar att vi inte kan stå bakom det hur ska vi då kunna se våra barn i ögonen i framtiden. Varför gjorde ni inget? Jag har valt att göra något, Jag har valt att stå upp för ALLAS rätt att älska den de vill. Jag betalar inte med mitt liv som insats men jag har känt på HAT. På hur det känns att bli hatad och sett i personers ögon hur de önska att jag inte fanns. Att jag försvann från jorden. Att mina ord gör dem galna. Hur ordet HBT väcker förakt i deras ögon. Jag vet hur det känns och ändå kommer jag ALDRIG sluta! Jag ger inte upp den kamp för alla människors lika värde och allas rätt att få älska och älskas!!

1971-2011

Det känns väldigt roligt att i år fira 40-års jubileum. Tänk vad åren går och att vi idag faktiskt finns som en stark och stor lokalförening. Det tror jag ingen anade den dag man bildade klubben.

Mycket har hänt under dessa år och vi har kommit en bra bit på vägen i vår kamp om lika rättigheter. Att få vara den man är, respekterad för det och accepteras precis som man är.Ibland tycker jag det låter så enkelt. Men inser när jag läser om unga HBT-personers hälsa att vi har en lång väg att gå.

Jag hoppas och tror att det är vi tillsammans som kan förändra och att vi varje dag kan lyckas påverka en enda människa att inse galenskapen med att förneka människor att älska och vara den de vill.

Ingen ska behöva stängas in i en garderob på grund av människors okunskap och intolerans

Lisa Sjölin

God Jul och Gott nytt år

Ännu ett år har snart gått till ända. Det är konstigt att tiden går så fort. Livet kommer och livet går och vissa saker förändras och blir sig aldrig detsamma. Dock hoppas vi på att under det kommande året kunna utöka vår verksamhet och påverka våra politiker till att fatta bra och viktiga beslut för HBT-personer.

Det som jag tycker är viktigt att ta upp till debatt är HBT-ungdomars hälsa och vad vi kan göra för att stärka unga personer som lever utanför "hetero-normen". Jag tänker också ta upp debatt med våra landsting om hur transpersoner bemöts och behandlas under sina besök hos psykologer mm

2011 är ett stort år för oss på RFSL Borås eftersom vi ska fira 40-år och det planeras göra med pompa och ståt. Vi hoppas att ni alla kommer vara med och göra vårt jubileum till något vi alla kommer minnas.

Med vänliga hälsningar Lisa Sjölin

Lars Claesson

Det är med stor sorg och saknad RFSL Borås kan meddela att Lars Claesson lämnat jordelivet. Han somnade stilla in med Maken Mikael C Eriksson vid sin sida.

Lars har under sina år med föreningen varit en människa som inte kunnat lämna någon oberörd. Han har med sin sarkasm och ibland lite bittra person fått oss alla att må väl. En stund med Lars och man kunde se världen ljusare.

Lisa Sjölin Ordförande RFSL Borås

Vem vågar ta debatten om HIV?

När slutade vi prata om HIV i Sverige? När sluta vi diskutera och bry oss om de HIV-positiva? Var det i samma veva som man insåg att man kan leva med sjukdomen och att din HIV diagnos inte var en säker och snabb väg mot döden?

Hiv blev en sjukdom som man kan leva och överleva. Men vad är det för liv man lever? Är det ett enkelt liv? Ett liv utan fördomar och utanförskap? Där vården och den hjälp du får beror på ditt sjukdomstillstånd och inte på var du bor i Sverige?

Nej så enkelt blev det ju inte. Har man HIV så får man leva med att människor ser på dig på ett annat sätt. Du förlorar kanske vänner och folk börjar fundera på om de kan ta på din arm eller ge dig en kram. Även ditt val av bostadsort får följder av den vård du får. Samma rättigheter till god och lika vård gäller tyvärr inte i vårt avlånga land. Vem är ansvarig för det? Vem kan räcka upp handen och säga: Men det var mitt fel!! Nej knappast någon och det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att man vågar diskutera och debattera det och fundera på hur man ska förändra det? Hur gör vi om och gör rätt?

RFSL Borås tar debatten här på Red Ribbon Day! Vi vågar prata HIV och försöka påverka människor att se HIV som något annat än en skamfylld sjukdom som inte kan drabba mig.

Svar på "Hälsan måste gå först"

Att blanda äpplen och päron som det görs i denna artikel finner vi chockerande. Att först prata om att de homosexuellas blod är mer riskabelt än andras för att sedan mot slutet tala om att det faktiskt är heterosexuella män som smittar unga flickor. Vems blod ska man då vara rädd för? Man måste lägga mer tid på att hitta bättre testmetoder så att allt blod är säkert, oavsett vem det är som vill rädda liv genom att lämna blod istället för att diskriminera olika grupper i samhället.

Något som alltid verkar försvinna när man talar om HIV är faktiskt att det inte bara är homosexuella män som lever med HIV. I artikeln skrivs om "informationsplikten för HIV smittade män". Kvinnorna då? De finns kvinnor som också lever med HIV men de väljer man att inte prata om. Hur kan man föra en debatt om informationsplikten om man inte har fakta? Återigen skapar man stigmatisering eftersom man väljer att se alla HIV-positiva som homosexuella män. Hur ska då de "unga" tjejer som blir uppletade av män då veta att de ska skydda sig när vi bara talat om att det är homosexuella män som blir smittade?

Ungdomar idag vet inte mycket om HIV och hur kan de då veta hur de ska skydda sig? Var har den informationen tagit vägen? Varför vågar man inte tala om HIV som en sjukdom som kan drabba alla. För det är faktiskt inte de som fått sin HIV diagnos som i störst grad smittar andra. Att lägga allt ansvar på HIV positiva när det egentligen handlar om ens egen trygghet att ha säker sex och inte att peka ut HIV positiva som "pest-smittade".

Tyvärr har vi hamnat i en snedvriden diskussion om HIV. För egentligen handlar inte HIV och så kallade HIV-män som smittar unga flickor utan faktiskt om en sjukdom som förändrar många självklara saker i det vardagliga livet. Vem har ansvar för den debatt som nu förs? Att man gör HIV till en sjukdom som är en skam jämfört med tex. cancer som vi har en helt annan syn på.