Hiv

För att se filmen - klicka på länken nedan. Filmen öppnas i QuickTime player.

Behandling

ÄVEN OM DET INTE FINNS något definitivt botemedel mot hiv har sjukvården mycket att erbjuda den hivpositive. Symtom kan lindras och risken för aidskomplikationer kan minskas eller skjutas upp. Detta gör att de flesta läkare anser att det rent medicinskt idag "lönar sig" att tidigt få veta att man är hivpositiv. Det går att förlänga livet och den tid man mår bra. Man arbetar efter tre behandlingsprinciper, nämligen att stärka kroppens eget immunförsvar, bromsa hiv-virusets skadeeffekter och att förebygga aidskomplikationer genom medicinering. Idag finns många olika mediciner registrerade mot hivinfektion. Därmed har möjligheterna att bromsa sjukdomsutvecklingen ökat betydligt.

1. Stärka kroppens immunförsvar

En tid efter det att man blivit hivinfekterad förmår kroppens eget immunförsvar mycket effektivt att minska virusmängden i blodet. Effektiviteten avtar sedan med åren. Genom att regelbundet "vaccinera" med olika delar av hiv (till exempel "virusskalet" gp160) är det möjligt att "fräscha upp" immunförsvaret. Flera forskningsstudier (även i Sverige) för att ta reda på vilken plats vaccinationsbehandling har vid hivinfektion har dock inte visat någon effekt på aidsinsjuknandet. Redan tidigt under epidemin visade det sig att Isoprinosin (Immunovir) minskade risken för att insjukna i aids. Tyvärr finns inga bra studier som har följt upp dessa resultat. Enstaka hivpositiva har fortsatt denna behandling, men några bevis för effekt finns inte i dag. En näringsriktig kost och extra tillskott av vitaminer och antioxidanter rekommenderas vid all hivbehandling.

2. Virushämmande medel

(så kallade bromsmediciner)
Det första bromsmedlet azt (Retrovir) har använts sedan 1987. azt har en viss effekt på symtom, virusmängd och immunvärden, men effekten avtar med tiden, eftersom hiv-viruset efter kortare eller längre tid utvecklar motståndskraft (resistens) mot medlet. En stor fördel med azt är att det minskar risken för hivskador i hjärnan, även om virus i blodet har blivit resistent. AZT fungerar som en falsk byggsten (så kallad nukleosidanalog) när hiv bit för bit ska kopiera sig själv för att ta sig in i och infektera en ny cells arvsmassa. Exempel på andra nukleosidanaloger är DDI (Videx), DDC (Hivid), 3TC (Epivir) och D4T (Zerit). Flera stora studier visar att kombinationer av olika bromsmediciner ger kraftigare effekt, förlänger livet och minskar risken för försämring. Exempel på kombinationer av nukleosidanaloger som nu är aktuella är AZT (Retrovir) + DDI (Videx) eller AZT + DDC (Hivid) eller AZT + 3TC (Epivir) eller till exempel AZT + 3TC + DDI eller D4T + DDI eller D4T + 3TC. 3TC (Epivir) är ett nytt AZT-liknande medel, som registrerats i Europa 1996, och som i kombination med AZT ökar hivs känslighet för AZT.

Behandlingsstrategierna

Ett hiv-virus tar sig in i cellen och infekterar dess arvsmassa. Cellen producerar tusentals nya hiv-virus som släpps ut i blodet. Nukleosidanalogerna försvårar för hiv att infektera arvsmassan. Proteashämmarna hindrar att nya aktiva virus bildas.
Kombinationen AZT + 3TC har i flera studier visat minskning av virusmängden och ökning av T-hjälparcellerna.
En annan typ av nya lovande läkemedel, som börjat användas under 1996, är de så kallade proteashämmarna (hämmar produktion av hiv från infekterade celler) och så kallade non-nukleosid revers transkriptas-hämmare (nnrt-hämmare, till exempel Delaviridin och Nevirapin, vilka har liknande effekt som AZT, men har annan kemisk sammansättning).

I Sverige finns i slutet av 1996 tre proteashämmare, indinavir (Crixivan), ritonavir (Norvir) och saquinavir (Invirase).
Enligt de studier som finns har proteashämmarna bäst effekt om de ges i kombination med minst två nukleosidanaloger, till exempel AZT + 3TC eller D4T + DDI. Dessa kombinationer minskar mängden fritt virus i blodet kraftigt och ökar CD4-nivåerna. Utvecklingen går mycket fort, och framtiden får utvisa hur länge effekten sitter i och hur stor risken är för resistensutveckling. Alla hivmedel ger upphov till resistens förr eller senare, men om man lyckas trycka ned virusproduktionen effektivt blir det svårt för hiv att bli resistent.

Proteashämmarna har förhållandevis få biverkningar. En kombination med Crixivan + AZT + 3TC har visat sig minska virusmängden i blodet med upp till 99%. Cirka 80% av de behandlade har mycket låga nivåer av fritt hiv i blodet efter upp till ett års behandling. Bäst behandlingseffekter har man fått när medicineringen sätts in relativt tidigt.
Den framtida behandlingsprincipen kommer att bygga på att man kombinerar flera medel, till exempel medel som verkar på hivs inträde i cellen (till exempel AZT + 3TC + DDI/DDC + en nnrt-hämmare) och medel som hämmar virusbildningen från hivinfekterade celler (till exempel en eller flera olika proteashämmare), med immunstärkande behandling.

När ska man börja med medicinering?

Det råder olika meningar om när man ska börja med behandling med virushämmande medel. Man har hittills mätt hur långt infektionen har gått genom att studera hur mängden T-hjälparceller sjunker. Mängden T-hjälparceller kan variera kraftigt, men ligger hos en hivnegativ person oftast en bra bit över 1 000 per milliliter blod (T-hjälparvärde 1 000).
I USA har man förordat tidig behandling, redan då T-hjälparvärdet sjunkit till 500. Nackdelen med denna tidiga behandling är att resistens uppstår, att man kan få "onödiga" biverkningar när man egentligen skulle må bra, och att medicinerna kanske inte har effekt senare när de verkligen behövs.
I Sverige brukar läkarna diskutera med patienten om att påbörja behandling först när CD4-värdena ligger mellan 200 och 300, om värdena visar kraftigt sjunkande tendens, om man har symtom av hivinfektionen eller om man har höga mängder (över 10 000-30 000 per ml) fritt hiv i blodet. Vid låga värden fritt hiv i blodet kan man avvakta. En del patienter väljer att avstå helt och hållet från bromsmediciner och tar bara förebyggande medel mot komplikationerna.

Bromsmedicinerna kan ge kännbara biverkningar. AZT kan till exempel ge övergående huvudvärk och illamående. Det kan också i mer sällsynta fall ge blodbrist och muskelinflammationer. ddi kan ge diarré och i sällsynta fall bukspottkörtelinflammation och nervpåverkan i fötter och tår. ddc kan ge övergående munsår och hudbesvär och efter lång tids användning med höga doser nervsmärtor i fötterna. Med dagens lägre doseringar av medicinerna är biverkningarna inte längre lika stora. Många patienter har god nytta av sin medicin. Speciellt efter insatt kombinationsbehandling (som inkluderar en proteashämmare) får de flesta mer energi, bättre aptit, ökar i vikt och mår bättre än på mycket länge. För att avgöra när mediciner ska sättas in (eller tas bort!) ska man inte bara se på provresultat (eller lita blint på sin doktor). Man kan pröva sig fram med olika preparat med ledning av effekten på virusmängden men också utifrån om livskvaliteten faktiskt blir förbättrad. Att T-hjälparvärdena stiger eller sjunker är kanske mindre viktigt.

3. Förebyggande behandling mot aidskomplikationer

Vid låga T-hjälparvärden sätter man in förebyggande behandling mot Pneumocystis carinii-lunginflammation och toxoplasmos i form av till exempel Bactrim forte (sulfapreparat), vilket minskar risken att insjukna med 80-90%. De som inte tål sulfa kan i stället regelbundet andas in Pentamidin. Herpes-familjens virus kan hållas nere med acyklovir (Zovirax, Geavir), vilket också i flera studier visat sig ha livsförlängande effekt.
Olika metoder att minska risken för till exempel cytomegalovirus (CMV), vanlig tuberkulos, atypisk tuberkulos (MAI) och Kaposis sarkom prövas. Försök med att behandla Kaposis sarkom med virusdödande medel (Foscavir) pågår.

Vaccin

Många forskar intensivt för att få fram ett vaccin som skyddar mot hiv. Det är av många skäl en svår uppgift, bland annat för att viruset förändrar sig mycket snabbt och att det är svårt att utveckla ett vaccin som skyddar mot olika varianter ("subtyper") av hivviruset. Det finns också stora etiska problem. Man måste vaccinera osmittade människor med ett försvagat hivvirus eller konstgjort hivliknande ämne. Ämnet ska stimulera kroppens eget immunförsvar att framställa ett skydd mot det verkliga hivviruset. Sedan måste den vaccinerade försökspersonen utsätta sig för risk för att infekteras med hiv för att man säkert skall kunna dra slutsatsen att vaccinet skyddar. Mot denna bakgrund kan vi inte räkna med något fungerande förebyggande vaccin ännu på många år.
Ofta när man läser i tidningarna om vaccin, handlar det om så kallade terapeutiska vacciner. Till skillnad från vanliga vacciner syftar dessa till att stimulera och förstärka immunförsvaret hos redan hivsmittade personer. Det finns några lovande preliminära resultat, och det är möjligt att användbara terapeutiska vacciner kommer att finnas tillgängliga snabbare än "riktiga" förebyggande vacciner.

RFSL:s arbete

RFSL ENGAGERADE SIG TIDIGT i aidsarbetet. I början av 1980-talet, när det stod klart att en mystisk sjukdom härjade bland amerikanska homosexuella män, började förbundet uppvakta de svenska myndigheterna för att förhöra sig om vilken beredskap man hade för denna nya sjukdom.
RFSL hade redan en läkargrupp, som arbetade med bögars hälsa. Bakgrunden var att många homosexuella män vid den här tiden hade sexuellt överförda sjukdomar som inte gav några symtom.
RFSL tyckte det var viktigt att de kunde erbjudas hälsokontroller och vård. Läkargruppen engagerade sig naturligtvis också i aidsfrågorna, och banade vägen för en ökad medvetenhet om vad som höll på att ske. Myndigheternas reaktion var att det inte fanns någon anledning till oro. Man hävdade att aids var en amerikansk storstadsföreteelse och att man dessutom hade inventerat antalet sjukhusplatser och även begravningsplatser och funnit att samhället skulle kunna ta hand om sjuka homosexuella.
RFSL krävde 1983 att myndigheterna skulle upprätta ett nationellt handlingsprogram mot aids, ge ut saklig och icke-moralistisk information både till homosexuella och till övriga delar av allmänheten, inrätta särskilda hälsomottagningar med homosexuell personal för homosexuella män samt förbättra och stärka homosexuellas sociala situation. Redan i januari 1983 rekommenderade RFSL homosexuella män att avstå från att lämna blod, vilket är en av de främsta orsakerna till att de svenska blodbankerna i en internationell jämförelse klarat sig så väl från att förorenas av hiv och så förhållandevis få svenskar (cirka 100) smittats via blodtransfusion.

RFSL har idag (1997) 28 lokalavdelningar, som erbjuder många olika aktiviteter både för medlemmar och andra homo- och bisexuella kvinnor och män. Lokalavdelningarna ger genom olika festarrangemang, diskotek, caféer etc möjlighet till social samvaro och att träffa andra homosexuella. Man ordnar studiecirklar, och informerar om homosexualitet i skolorna. Många ideellt engagerade aktivister arbetar med gay-jourer, närradio och olika kulturevenemang. Det är inom lokalavdelningarna som RFSLs huvudsakliga hiv-preventiva arbete utförs.
Vid RFSL-rådgivningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö finns kuratorer, informationssekreterare och andra anställda som arbetar med rådgivning och stöd till enskilda, uppsökande arbete samt olika typer av kvalificerad informationsförmedling om homosexualitet, hiv/aids och säkrare sex.
Förbundets hivarbete samordnas i hivkansliet i Stockholm, som följer utvecklingen på hiv/aidsområdet. Genom kurser och informationsmaterial delas erfarenheterna med lokalavdelningar och rådgivningar. RFSL bidrar med kunskaper och erfarenheter vad gäller homosexualitet och hiv/aids när centrala myndigheter planerar och genomför nationella informationsinsatser.

 

Sexualpolitik i en tid av hiv/aids

Respekt och frivillighet

RFSL har, i likhet med de flesta som runt om i världen arbetar med hivprevention, gjort bedömningen att förebyggandet av smittspridningen bäst sker genom frivillighet och respekt och inte med kontroll och tvång. Av denna anledning har RFSL från första början kritiserat myndigheternas beslut att göra smittskyddslagen tillämplig på hivinfektion.

Smittskyddslagens tvångsåtgärder motverkar preventionen

1. Användningen av tvång och kontroll leder till en föreställning om att säkrare sex gäller endast för dem som är smittade. Detta riskerar att invagga hivnegativa personer i en falsk trygghet. Man tror dels att alla smittade känner till sin smitta, dels att de alltid kommer att upplysa om den innan man har sex.
Man tror också att alla som är "ansvarslösa" är tvångsisolerade av samhället. Detta får till följd att personer som tror sig vara osmittade inte skyddar sig i erforderlig utsträckning. Man förutsätter i stället felaktigt att den som är smittad vet om att han är det och antingen har sex endast med andra hivpositiva, helt avstår från sex, eller åtminstone tar hela ansvaret för säkrare sex.

2. Tvångsinslagen motverkar också en effektiv kontaktspårning. Många avstår från att lämna uppgifter till sjukvården om sexuella kontakter, därför att man inte vill utsätta sina partner för risken att under förnedrande former bli föremål för tvångstestning eller tvångsisolering. På samma sätt försvåras ett förtroendefullt samarbete mellan läkaren och patienten, eftersom doktorn är skyldig att föra vidare vissa uppgifter till smittskyddsläkaren även om patienten berättat om dem i förtroende.

3. Smittskyddslagen är avsedd för sjukdomar som är behandlingsbara eller som överförs vid vanlig social samvaro. Hivinfektion kan inte botas, och den smittar inte heller socialt. Därför kan den kränkning av den enskildes personliga integritet som en isolering innebär inte försvaras.

Rättsotrygghet för hivpositiva

Smittskyddslagstiftningen är en skyddslagstiftning för samhället på bekostnad av individens frihet och integritet. Samhällets tvångsåtgärder bygger på antaganden om individens framtida beteende, inte på vad individen faktiskt har gjort. Lagen uppmuntrar till angiveri och spioneri, och medför en stor rättsotrygghet för den som är hivpositiv.
Dessutom utgår smittskyddslagen från att den som är hivsmittad har hela ansvaret för att ingen smitta förs vidare. Det finns sjukdomar som smittar genom att man till exempel åker i samma buss som någon som är sjuk. Hiv är dock ingen sådan sjukdom. Hiv är inte en infektion som man kan drabbas av utan att veta om att man utsatt sig för smittrisk. Var och en som har sex har själv ansvar för sitt risktagande, och det ansvaret är lika stort för den som är hivnegativ eller otestad som för den som redan är hivsmittad.
Att däremot med uppsåt smitta en annan människa med hiv är självklart lika förkastligt som att genom misshandel eller på något annat sätt utsätta honom för livsfara. I den situationen är ansvaret förstås helt och hållet den hivpositives. Men för att hantera sådana situationer finns redan en fungerande lagstiftning i brottsbalken. Det finns ingen anledning att behandla den som uppsåtligen smittar någon annan med hiv annorlunda än den som gör sig skyldig till andra former av misshandel.

Smittskyddslagen, däremot, tillämpas även på den som ännu inte begått något brott, men där man tror att vederbörande kanske kommer att göra det. Dessutom saknar smittskyddslagen brottsbalkens rättssäkerhet i form av krav på bevisning för den anklagades skuld.
Smittskyddslagens regler om tvångsisolering har tillämpats endast i ett fåtal fall. Fram till maj 1996 har 43 personer isolerats med anledning av hiv. Cirka 800 personer, var femte hivpositiv i landet, har anmälts för brott mot smittskyddslagen. Lagens tvångsåtgärder har svävat som en ond ande över hela den svenska hivpreventionen och påverkat, skrämt och oroat tiotusentals personer. Lagens användning på hivinfektion strider också mot både Världshälsoorganisationens (WHO) och Europarådets rekommendationer om hiv och aids som bygger på frivillighet och respekt för den enskilde.
Sverige har därför som enda medlemsland i Europarådet inte heller undertecknat rådets rekommendation om hivsmittades rättigheter.
Det saknas också entydiga kriterier för när man ska släppas från tvångsisoleringen, vilket ytterligare ökar den hivpositives otrygghet.
Sammantaget anser RFSL att lagen motverkar sitt eget syfte - att hindra smittspridning - och att den medför en oacceptabel rättslöshet för den enskilde. Därför ska smittskyddslagen inte omfatta hivinfektion.

Psykosocialt stöd och kamp mot diskriminering

Det är visserligen något lättare idag än tidigare i epidemin att leva öppet som hivpositiv, men många utsätts fortfarande för diskriminering och blir utstötta på sina arbetsplatser eller i sin bekantskapskrets.
Rådgivning och stöd till enskilda är en mycket viktig del av hivarbetet. Det gäller både frågor som har att göra med individens förhållande till sin homosexualitet och sitt sexualliv. Hiv ställer nya krav på juridiskt och socialt bistånd vad gäller sjuk- och socialvård, försäkringar, skydd mot diskriminering och efterlevandeskydd.

Sexualundervisning

Sverige har haft en obligatorisk sexualundervisning i skolan sedan 1955. Detta är världsunikt. Denna undervisning har inte alltid varit så bra, men den har hela tiden blivit bättre. Obligatoriet är i praktiken avskaffat, men alla elever har rätt till sexualundervisning, och riksdagen har genom godkännandet av den nya läroplan som fastställdes 1994 beslutat att homosexualitet ska finnas med och behandlas på ett sakligt sätt.
Rektor har det övergripande ansvaret för sexualundervisningen. RFSL anser att en obligatorisk, saklig sexualundervisning är en förutsättning för fortsatt god och allsidig undervisning både om homosexualitet och sexuellt överförda sjukdomar.