1 jul 11 18.07
Här är vi, låt oss leva i fred!
30 år gammal är Kasha Jacqueline Nabagesera en av den ugandiska hbt-rörelsens veteraner. Hon var med och grundade organisationen FARUG, som RFSL samarbetar med. Efter mordet på vännen och kollegan David Kato tidigare i år är Kasha fast besluten att både stanna kvar i Uganda och fortsätta sitt arbete för hbt-rättigheter. |
| Kasha är en av Ugandas ledande hbt-aktivister. Foto: Mathilda Piehl. |
Kasha var storasyster i sin familj. Hon har en yngre bror och är född och uppvuxen i Kampala. Utbildning har hon som ekonom. Det var först vid universitetet hon blev medveten om att hennes sexuella läggning utgjorde ett problem i Uganda. Kasha är hbt-aktivist i ett land där hotbilden för hbt-personer har stigit drastiskt under de senaste åren.
Innan Kasha började organisera sig hade hon blivit relegerad från ett antal skolor. Vid universitet satte man upp en bild på henne med texten: "Wanted by the administration". Hon förbjöds att vistas mer än 100 meter från de kvinnliga studenternas sovsalar. Detta på grund av att hon inte klädde sig som hon förväntades, som en “riktig kvinna”, och för att människor sade att hon var lesbisk, berättar hon.
– Vid början av varje ny termin berättade de om mig för alla nya studenter, varnade dem från att umgås med mig och talade om för dem att de skulle bli utslängda om de hittades tillsammans med mig.
Detta var inte helt igenom negativt för Kasha, menar hon, då många människor började frukta henne eftersom de fruktade att bli utslängda från universitetet. Å andra sidan, lärde de som identifierde sig med henne lkänna vem hon egentligen var.
– Jag kanske förlorade att lära känna fler människor och få fler vänner men jag mötte en ny familj av vänner och människor som identifierade sig med mig.
I början av 2000 brukade Kasha och hennes vänner besöka en särskild bar i Kampala.
– Det blev känt av vissa att vi hängde på den här baren och det började kallas en gaybar. De brukade vänta på oss utanför på kvällarna när vi var på väg hem, de attackerade oss och några blev våldtagna medan andra blev slagna. Då sade vi att vi behöver göra det här stället säkrare för oss att gå till.
– Vi kände oss väldigt tillfreds inne på baren. Vi talade om kvinnor, vi drack och talade om sex. Men så fort vi gick ut så vände sig världen mot oss.
Det var då de beslöt att bilda organisationen Freedom and Roam Uganda - FARUG för att arbeta för sin rätt att kunna röra sig fritt utan fruktan eller förföljelse. När det blev känt bland flera av de andra tjejerna i baren om detta initiativ blev vissa glada och andra rädda för att det med en organisation skulle följa exponering och fler angrepp. Under det första året efter bildandet slutade en del att gå till baren, medan andra gick med i Freedom and Roam under förutsättning att de blev utlovade skydd.
Tre månader senare, minns Kasha, begick en 18-årig flicka som hette Paula Rwomushana självmord efter att hon blivit relegerad från sin skola och vid flera tillfällen offentligt slagen på skolområdet anklagad för att vara lesbisk. Detta hände vid en känd statlig skola och blev en stort uppslagen nyhet i ugandisk press och radio.
– Människor ringde in till radioprogram och hyllade att man hade blivit av med en lesbian. Detta var för drygt tio år sedan och vi hade inte väntat oss sådan stark homofobi.
Ingen från regeringshåll beklagade händelsen och heller ingen från människorätts- eller kvinoorganisationer. Då beslöt sig Kasha och hennes vänner i FARUG sig för att gå ut öppet.
– Vi sade att en av våra egna hade dött, även om vi inte själva hade känt henne. Vår talesperson fördömde behandlingen av henne i radio och därigenom blev det känt i hela landet att det fanns en lesbisk organisation och rörelse.
FARUG började sedan introducera sig för andra organisationer.
– Många avvisade oss men några förklarade att de hade letat efter oss och frågade var vi hade funnits.
Kashas organisation vänder sig bara till lesbiska och bisexuella kvinnor och transkvinnor, men den samarbetar med andra grupper och organisationer och talar med enad röst genom paraplyorganisationen SMUG - Sexual Minorities Uganda. I början av 2004 infiltrerades deras grupp av media. Journalisten i fråga publicerade allt hon hade sett och hört medan hon hade uppträtt som en ny medlem.
– Bilder på våra ansikten publicerades nu i tidningar.
Denna händelse utgjorde för henne födelsen av hennes aktivism. Sedan dess har hon “aldrig blickat tillbaka”, säger hon.
Vissa dagar måste hon ställa in alla aktiviteter på grund av att hon måste tänka på sin egen säkerhet.
– Jag vaknar upp som vilken annan människa som helst och går till jobbet och tittar i min kalender för att se efter vad jag ska göra, om jag har möten, har lovat boka in en presskonferens eller om jag ska tala med media osv.
Men sedan kan allt ställas på ända genom ett sms från någon som talar om för henne att hon är på förstasidan i någon tidning och inte bör gå utomhus.
– Vissa dagar är helt galna; överallt så pekar folk på mig, skriker åt mig och tidningar och radio säger saker om mig. Och sedan, en annan dag, kan man vakna upp och under dagen passera precis samma platser och ingen bryr sig om en. Det är mycket oförutsägbart.
Kasha och hennes kollegor skriver egna artiklar till tidningar, men de blir aldrig publicerade. När de ombeds att kommentera i media blir det de sagt ofta förvrängt.
Om varför Kasha tror det blivit sådant enormt fokus på homosexualitet i Uganda under de senaste åren svarar hon:
– Det har alltid funnits där men det har blivit större nu på grund av det utländska inflytandet. Det har blivit en ekonomisk fråga och en väldigt het politisk fråga, så människor försöker på alla sätt skaffa sig en egen vinning på detta.
Homofobin, menar hon, beror delvis på att människor känner sig hotade av aktivisternas öppenhet.
– Vi har kommit ut och sagt: här är vi, detta är de vi är, låt oss leva i fred! Då känner de sig hotade. Det är en fråga om makt. Det är också en fråga om religion. Varje söndag i kyrkorna folk går till håller prästerna hatkampanjen mot homosexualitet levande.
Det var först med missionärerna och kolonisationen som homosexualitet blev en synd i Uganda. Den politiska sprängkraft frågan har i dagens Uganda handlar om att politikerna tror de får folks röster om de förstärker deras rädslor genom att tala om för dem att homosexuella är sjuka, att de inte tror på familjen och arbetar på abortkliniker, att de har hiv och att de värvar unga barn.
– Sedan säger de ‘Jag kommer att ta itu med dem!’ Detta är vad de säger till folket i Uganda. Det enda sättet för oss att motverka homofobin är att ställa oss upp och tala om den. Det är inte enkelt, det finns diskriminering och människor kommer att dö längsmed vägen … Men vi måste tala om dessa frågor, vi kan inte låtsas som att de inte existerar. Vi vill bara vara de vi är.
Kasha menar att det faktum att människor i Uganda numera kan tala om homosexualitet mer öppet är något positivt.
– Det är ett stort steg att gå från ‘vi kan inte tala om detta’ till ‘vi måste tala om detta’.
I januari 2010 mördades Kashas kollega och vän David Kato i sitt hem i Kampala. Kasha tror inte det kommer bli någon rättvis rättegång mot den person som är misstänkt för mordet.
– Redan innan vi hann begrava David förekom en hel del hets i media.
Hon berättar att media började spekulera i motiv och regeringen utfärdade uttalanden redan innan en misstänkt gärningsman arresterades. Denne person har erkänt mordet och hans historia överensstämmer med vad som redan hade skrivits i media.
– Nu är han upptagen med att ställa upp i media, leende. Varför är han så självsäker? För att han vet att han har en hel del stöd bakom sig och sedan säger de till mig att det kommer bli en rättvis rättegång.
Mordet på David har skakat om hela hbt-rörelsen i Uganda, särskilt eftersom han var en person som verkligen brydde sig om allas säkerhet. Precis innan mordet på honom hade saker börjat hända. Någon hade brutit sig in i Kashas hem utan att stjäla något och Davids e-post hade blivit hackad och falska mejl hade sänts ut från hans adress.
– Då skrev jag på Facebook att jag trodde det höll på att ske något slags angrepp mot oss och jag bad David att kalla till ett möte nästa morgon för att tala om vår säkerhet.
Nästa dag då de skulle träffas ringde hon Davids mobiltelefon, men den var avstängd. David hade blivit mördad under natten.
– Nu är folk mycket, mycket rädda. Folk har blivit vräkta från sina bostäder och de har flyttat för att de har blivit hotade av sina grannar.
För egen del är hon också rädd. Tillsammans hade de lyckats bygga upp en stark rörelse med flera unga aktivister. Men nu har hon förlorat David och Victor, som också var med och startade rörelsen, bor inte längre kvar i Uganda.
– Jag känner mig ensam. Någonting saknas. David fanns där när vi startade och inte hade några resurser alls. Jag, David och Victor hade verkligen mycket starka band mellan oss. Vi bråkade ibland men inget kunde komma emellan oss. När det var arbete arbetade vi tillsammans, när det var slagsmål slogs vi, när det var fest festade vi ihop. Vi visste varifrån vi kom och vi visste vart vi var på väg.
Kasha vill själv stanna kvar i Uganda, i solidaritet med hbt-gruppen, och hon upplever starkt att detta är tidpunkten för dem att fortsätta kampen i stället för att springa tillbaka in i garderoben på grund av rädsla.
Men hon tillägger:
– Hur går vi vidare efter detta … du vet, hur ska vi arbeta vidare?
Hon hoppas att denna fråga kommer att besvaras utmed vägen.
– Jag har en mycket klar uppfattning om vart jag vill gå och vart jag är på väg. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att nå dit men jag kommer att nå dit. Jag är glad över att ha varit en del av början på denna kamp och mer än någonsin är jag beredd att fortsätta kampen så att David inte ska ha dött förgäves.
FAKTA: Homofobi i Uganda
- Parlamentsledamoten David Bahati lämnade 2009 in ett lagförslag om hårdare straff för homosexuella handlingar, organisering och främjande av homosexualitet. Vid fall av så kallad ”förvärrad homosexualitet” föreslogs införande av dödsstraff. Lagförslaget uppmuntrade även till angiveri, då det föreslogs bli straffbart att inte inom 24 timmar anmäla personer som man har fått vetskap om är homosexuella. Lagförslaget nådde aldrig fram till slutlig omröstning, men Bahati har sagt sig ånyo vilja lägga fram ett liknande förslag. Homosexuella handlingar är redan idag straffbara i Uganda.
- Media i Uganda har bidragit till att piska upp homofobiska stämningar. 2010 publicerade tidningen Rolling Stones namn, bild och adress på 100 personer som tidningen uppgav var homosexuella under rubriken "Hang them!" Tre av de utpekade stämde tidningen för intrång i privatlivet och fick rätt i domstol. En av dessa tre, David Kato, mördades en kort tid därefter i januari 2011 i sitt hem.
RFSL:s pågående insamling till stöd för hbt-rörelsen i Uganda
Innan Kasha började organisera sig hade hon blivit relegerad från ett antal skolor. Vid universitet satte man upp en bild på henne med texten: "Wanted by the administration". Hon förbjöds att vistas mer än 100 meter från de kvinnliga studenternas sovsalar. Detta på grund av att hon inte klädde sig som hon förväntades, som en “riktig kvinna”, och för att människor sade att hon var lesbisk, berättar hon.
– Vid början av varje ny termin berättade de om mig för alla nya studenter, varnade dem från att umgås med mig och talade om för dem att de skulle bli utslängda om de hittades tillsammans med mig.
Detta var inte helt igenom negativt för Kasha, menar hon, då många människor började frukta henne eftersom de fruktade att bli utslängda från universitetet. Å andra sidan, lärde de som identifierde sig med henne lkänna vem hon egentligen var.
– Jag kanske förlorade att lära känna fler människor och få fler vänner men jag mötte en ny familj av vänner och människor som identifierade sig med mig.
I början av 2000 brukade Kasha och hennes vänner besöka en särskild bar i Kampala.
– Det blev känt av vissa att vi hängde på den här baren och det började kallas en gaybar. De brukade vänta på oss utanför på kvällarna när vi var på väg hem, de attackerade oss och några blev våldtagna medan andra blev slagna. Då sade vi att vi behöver göra det här stället säkrare för oss att gå till.
– Vi kände oss väldigt tillfreds inne på baren. Vi talade om kvinnor, vi drack och talade om sex. Men så fort vi gick ut så vände sig världen mot oss.
Det var då de beslöt att bilda organisationen Freedom and Roam Uganda - FARUG för att arbeta för sin rätt att kunna röra sig fritt utan fruktan eller förföljelse. När det blev känt bland flera av de andra tjejerna i baren om detta initiativ blev vissa glada och andra rädda för att det med en organisation skulle följa exponering och fler angrepp. Under det första året efter bildandet slutade en del att gå till baren, medan andra gick med i Freedom and Roam under förutsättning att de blev utlovade skydd.
Tre månader senare, minns Kasha, begick en 18-årig flicka som hette Paula Rwomushana självmord efter att hon blivit relegerad från sin skola och vid flera tillfällen offentligt slagen på skolområdet anklagad för att vara lesbisk. Detta hände vid en känd statlig skola och blev en stort uppslagen nyhet i ugandisk press och radio.
– Människor ringde in till radioprogram och hyllade att man hade blivit av med en lesbian. Detta var för drygt tio år sedan och vi hade inte väntat oss sådan stark homofobi.
Ingen från regeringshåll beklagade händelsen och heller ingen från människorätts- eller kvinoorganisationer. Då beslöt sig Kasha och hennes vänner i FARUG sig för att gå ut öppet.
– Vi sade att en av våra egna hade dött, även om vi inte själva hade känt henne. Vår talesperson fördömde behandlingen av henne i radio och därigenom blev det känt i hela landet att det fanns en lesbisk organisation och rörelse.
FARUG började sedan introducera sig för andra organisationer.
– Många avvisade oss men några förklarade att de hade letat efter oss och frågade var vi hade funnits.
Kashas organisation vänder sig bara till lesbiska och bisexuella kvinnor och transkvinnor, men den samarbetar med andra grupper och organisationer och talar med enad röst genom paraplyorganisationen SMUG - Sexual Minorities Uganda. I början av 2004 infiltrerades deras grupp av media. Journalisten i fråga publicerade allt hon hade sett och hört medan hon hade uppträtt som en ny medlem.
– Bilder på våra ansikten publicerades nu i tidningar.
Denna händelse utgjorde för henne födelsen av hennes aktivism. Sedan dess har hon “aldrig blickat tillbaka”, säger hon.
Vissa dagar måste hon ställa in alla aktiviteter på grund av att hon måste tänka på sin egen säkerhet.
– Jag vaknar upp som vilken annan människa som helst och går till jobbet och tittar i min kalender för att se efter vad jag ska göra, om jag har möten, har lovat boka in en presskonferens eller om jag ska tala med media osv.
Men sedan kan allt ställas på ända genom ett sms från någon som talar om för henne att hon är på förstasidan i någon tidning och inte bör gå utomhus.
– Vissa dagar är helt galna; överallt så pekar folk på mig, skriker åt mig och tidningar och radio säger saker om mig. Och sedan, en annan dag, kan man vakna upp och under dagen passera precis samma platser och ingen bryr sig om en. Det är mycket oförutsägbart.
Kasha och hennes kollegor skriver egna artiklar till tidningar, men de blir aldrig publicerade. När de ombeds att kommentera i media blir det de sagt ofta förvrängt.
Om varför Kasha tror det blivit sådant enormt fokus på homosexualitet i Uganda under de senaste åren svarar hon:
– Det har alltid funnits där men det har blivit större nu på grund av det utländska inflytandet. Det har blivit en ekonomisk fråga och en väldigt het politisk fråga, så människor försöker på alla sätt skaffa sig en egen vinning på detta.
Homofobin, menar hon, beror delvis på att människor känner sig hotade av aktivisternas öppenhet.
– Vi har kommit ut och sagt: här är vi, detta är de vi är, låt oss leva i fred! Då känner de sig hotade. Det är en fråga om makt. Det är också en fråga om religion. Varje söndag i kyrkorna folk går till håller prästerna hatkampanjen mot homosexualitet levande.
Det var först med missionärerna och kolonisationen som homosexualitet blev en synd i Uganda. Den politiska sprängkraft frågan har i dagens Uganda handlar om att politikerna tror de får folks röster om de förstärker deras rädslor genom att tala om för dem att homosexuella är sjuka, att de inte tror på familjen och arbetar på abortkliniker, att de har hiv och att de värvar unga barn.
– Sedan säger de ‘Jag kommer att ta itu med dem!’ Detta är vad de säger till folket i Uganda. Det enda sättet för oss att motverka homofobin är att ställa oss upp och tala om den. Det är inte enkelt, det finns diskriminering och människor kommer att dö längsmed vägen … Men vi måste tala om dessa frågor, vi kan inte låtsas som att de inte existerar. Vi vill bara vara de vi är.
Kasha menar att det faktum att människor i Uganda numera kan tala om homosexualitet mer öppet är något positivt.
– Det är ett stort steg att gå från ‘vi kan inte tala om detta’ till ‘vi måste tala om detta’.
I januari 2010 mördades Kashas kollega och vän David Kato i sitt hem i Kampala. Kasha tror inte det kommer bli någon rättvis rättegång mot den person som är misstänkt för mordet.
– Redan innan vi hann begrava David förekom en hel del hets i media.
Hon berättar att media började spekulera i motiv och regeringen utfärdade uttalanden redan innan en misstänkt gärningsman arresterades. Denne person har erkänt mordet och hans historia överensstämmer med vad som redan hade skrivits i media.
– Nu är han upptagen med att ställa upp i media, leende. Varför är han så självsäker? För att han vet att han har en hel del stöd bakom sig och sedan säger de till mig att det kommer bli en rättvis rättegång.
Mordet på David har skakat om hela hbt-rörelsen i Uganda, särskilt eftersom han var en person som verkligen brydde sig om allas säkerhet. Precis innan mordet på honom hade saker börjat hända. Någon hade brutit sig in i Kashas hem utan att stjäla något och Davids e-post hade blivit hackad och falska mejl hade sänts ut från hans adress.
– Då skrev jag på Facebook att jag trodde det höll på att ske något slags angrepp mot oss och jag bad David att kalla till ett möte nästa morgon för att tala om vår säkerhet.
Nästa dag då de skulle träffas ringde hon Davids mobiltelefon, men den var avstängd. David hade blivit mördad under natten.
– Nu är folk mycket, mycket rädda. Folk har blivit vräkta från sina bostäder och de har flyttat för att de har blivit hotade av sina grannar.
För egen del är hon också rädd. Tillsammans hade de lyckats bygga upp en stark rörelse med flera unga aktivister. Men nu har hon förlorat David och Victor, som också var med och startade rörelsen, bor inte längre kvar i Uganda.
– Jag känner mig ensam. Någonting saknas. David fanns där när vi startade och inte hade några resurser alls. Jag, David och Victor hade verkligen mycket starka band mellan oss. Vi bråkade ibland men inget kunde komma emellan oss. När det var arbete arbetade vi tillsammans, när det var slagsmål slogs vi, när det var fest festade vi ihop. Vi visste varifrån vi kom och vi visste vart vi var på väg.
Kasha vill själv stanna kvar i Uganda, i solidaritet med hbt-gruppen, och hon upplever starkt att detta är tidpunkten för dem att fortsätta kampen i stället för att springa tillbaka in i garderoben på grund av rädsla.
Men hon tillägger:
– Hur går vi vidare efter detta … du vet, hur ska vi arbeta vidare?
Hon hoppas att denna fråga kommer att besvaras utmed vägen.
– Jag har en mycket klar uppfattning om vart jag vill gå och vart jag är på väg. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att nå dit men jag kommer att nå dit. Jag är glad över att ha varit en del av början på denna kamp och mer än någonsin är jag beredd att fortsätta kampen så att David inte ska ha dött förgäves.
FAKTA: Homofobi i Uganda
- Parlamentsledamoten David Bahati lämnade 2009 in ett lagförslag om hårdare straff för homosexuella handlingar, organisering och främjande av homosexualitet. Vid fall av så kallad ”förvärrad homosexualitet” föreslogs införande av dödsstraff. Lagförslaget uppmuntrade även till angiveri, då det föreslogs bli straffbart att inte inom 24 timmar anmäla personer som man har fått vetskap om är homosexuella. Lagförslaget nådde aldrig fram till slutlig omröstning, men Bahati har sagt sig ånyo vilja lägga fram ett liknande förslag. Homosexuella handlingar är redan idag straffbara i Uganda.
- Media i Uganda har bidragit till att piska upp homofobiska stämningar. 2010 publicerade tidningen Rolling Stones namn, bild och adress på 100 personer som tidningen uppgav var homosexuella under rubriken "Hang them!" Tre av de utpekade stämde tidningen för intrång i privatlivet och fick rätt i domstol. En av dessa tre, David Kato, mördades en kort tid därefter i januari 2011 i sitt hem.
RFSL:s pågående insamling till stöd för hbt-rörelsen i Uganda
Jenny Ekberg l
översättning från engelska och bearbetning Lars Jonsson
« Tillbaka
Skriv ut sidan
Tipsa en kompis