4 maj 09 19.00

Ecce Elisabeth

I RFSL:s nya lokaler hänger foton av Elisabeth Ohlson Wallin. Det är fotografen själv som valt ut dem. Vad håller Elisabeth som fotograf på med just nu och vad har hon för tankar om RFSL?

Dopbilden ur Ecce Homo-sviten av Elisabeth Ohlson
Dopbilden ur Ecce Homo-sviten av Elisabeth Ohlson Wallin.

När RFSL:s förbundskansli under vårvintern flyttade till sina nya lokaler, ett par våningar ner i samma hus på Sveavägen i Stockholm, anlitades Elisabeth Ohlson Wallin för att smycka ut väggarna. Resultatet blev ett retrospektiv av bilder från hennes karriär som fotograf. Delar av utställningarna "Ecce Homo" och "In Hate We Trust" finns med, men också flera av de bilder på kända hbt-människor som genom åren publicerats till intervjuer i framför allt QX.

Dina foton säljs idag för ganska höga belopp av de stora auktionshusen i Sverige. (Senast ”Nattvarden” ur "Ecce Homo" för 30 000 kr på Auktionsverkets vårauktion.) Hur känns det att numera vara en av landets mest kända och etablerade samtida fotografer?

Elisabeth Ohlson Wallin:
– Det är en väldig bekräftelse. Jag har alltid känt mig lite utanför i de konstnärliga kretsarna. Jag har en helt egen stil. Första gången jag hade en egen utställning så frågade de ” måste du vara öppet homosexuell, kan du inte vara lite mystisk som Andy Warhol istället?” Man ska helst inte vara politisk och aktivistisk inom konstvärlden. Konstrecensenter har genom åren heller inte riktigt förstått sig på mig. Jag har inte varit rumsren. På så sätt är det en bekräftelse att ens konstverk säljs för pengar. Det är lite av en egogrej. För konstegot.

Vad har du att säga till dem som inte alltid uppskattat din fotokonst utan menat att den mest är kitschig och lättköpt provokativ?

– Kitsch, provokativt och propaganda brukar det kallas. Att jag är för tydlig och sätter text till mina bilder. Det är precis motsatsen till vad man ska göra. Men min stil är inte så ovanlig om man ser på andra länder. Jag är lite sentimental och jag har ett ganska öppet politiskt budskap i mina bilder. Homokonst har inte varit på riktigt så att säga. Det har inte framhävts som varandes på riktigt. Om jag skulle vara inne i garderoben och göra homoerotisk konst så skulle det nog vara ganska ballt. Det är att jag försöker vara med i en samhällsdebatt som gör att jag är provokativ. Jag blandar politiskt bildspråk med sentimental lite kitsch och det är jag ganska ensam om i Sverige. Jag använder den kommersiella ljussättningen men utgår ofta från verkliga händelser. Det är svårt för mig att ta bilder som inte ska ha något budskap.

Är kitschen en påverkan från homovärlden?

– Ja, den har med dragkulturen inom homovärlden att göra i någon mån. Jag blev fostrad under 80-talet av fjollbögar på gaystället Bacchus i Göteborg, med allt vad som hörde till där.

Vad händer just nu inom din fotokonst?

– Just nu har jag gjort en utställning och en bok, ”Anhörig på liv och död”, till Anhörigfonden. Där har jag skildrat döden och cancersjukdomar. Jag har ljussatt sjuka och döende människor i vackra bilder. Det har varit inte varit lätt. Utställningen har vernissage den 7 maj i Storkyrkan i Stockholm.

– Folk hör numera av sig och vill att jag ska göra utställningar i något syfte, vilket kan vara problematiskt. Ibland säger jag ja. Men det skiljer sig ändå lite från om jag hade haft helt fritt spelrum. Mina bilder brukar bli bäst när de är hbt-relaterade. Jag behöver inte förklara så mycket när jag fotar hbt-människor. De är också mer fria runt sin kropp. Att vi gått igenom en process som inte heterosexuella har gjort märks verkligen. Det är fantastiskt vad många duktiga hbt-människor som genom åren stått framför min kamera.

Är det någon av bilderna som nu hänger på RFSL du är extra nöjd med?

– Jag är väldigt förtjust i ”Crucifix”. Historien runt den bilden är också rolig. Örebro Stadsteater ville ha en utställningsaffisch till pjäsen ”Angels in America”, men bilden jag tagit, av en svart Jesus på korset som omfamnas av en vit man, refuserades på plats. Det blev till slut en bild på två vita män som ligger i sked istället.

– Sedan hänger Ecce Homo-bilder där som ofta inte hängs på väggar så mycket. Dopbilden, som är med, är upprinnelsen till hela utställningen. När man får möjlighet att göra en sådan kollektion är det roligt för då känner jag ändå vad mycket jag hunnit med under alla dessa år.

Är det något du tycker RFSL borde bli bättre på som organisation?

– Så fort jag ställer ut något hbt-relaterat ute i landet så märker jag RFSL i alla mindre städer. De finns med och det känns skönt.

– Kanske borde RFSL synas ännu mer. Idag kan det vara jobbigt att synas för det kostar mycket pengar ofta. Men man skulle kunna ha större kampanjer som var mer uträknade och tuffa emot de hbt-fientliga strömningar i samhället som finns. Också att vi mer, som rörelse, skulle arbeta globalt och kanske lyfta fram den globala situationen för hbt-personer ännu mer. Men jag märker när jag är ute och reser att RFSL är en otroligt viktig del av samhällsdebatten.

Lars Jonsson l

« Tillbaka