Heteronormativitet och dess konsekvenser

I samhället förutsätts det att du är intresserad av personer av motsatt kön. Det förutsätts att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du känner dig som. Det förutsätts en hel del saker. Normerna om sexuell läggning och könsidentitet kallas heteronormativitet. Denna norm finns överallt och hos alla. Den finns, stärks och sprids genom de omedvetna och medvetna saker som alla gör. Spridningen kan bestå i att små barn till exempel läser en sagobok där prinsen (i blå mantel) räddar prinsessan (i rosa klänning) och annat liknande.

Alla förutsätts vara hetero hela tiden. En lesbisk kvinna hos gynekologen får frågan om när hon hade samlag senast och får erbjudande om p-piller. Detta är fel sorts hälsovård och allt kommer sig av att läkaren utgår från att kvinnan är hetero. Det är först när man själv markerar från normen som man uppfattas som icke-hetero.

Även den heterosexuella kärnfamiljen är en typisk heteronorm i dagens samhälle. Om inte detta uppfylls i familjen så anses den misslyckad eller anses inte vara en familj. De alternativa levnadsformernas fördelar sopas under mattan och det menas på att barnet som inte lever inom kärnfamiljens väggar får en olycklig uppväxt.

Språket är en tydlig markör på heteronormativiteten. Säger man ”de homosexuella” eller till och med skriver om ”homosexadoption” så markeras ett avståndstagande och okunskapen är tydlig.

Avsteg från heteronormen märks. Avsteg från normen kan leda till ett positivt accepterande och respekterande men det händer inte sällan att personer som avviker från heteronormen drabbas av utfrysning, trakasserier och våld.


Utsatthet för brott
Kriminolog Eva Tiby (”Hatbrott”, 1999) har studerat utsatthet för brott på grund av homosexuell/bisexuell läggning och hon kom i korthet fram till att av 23% (fler män än kvinnor) har blivit utsatta för brott det senaste året. Förövarna är främst (60%) unga män (15-25 år). Nästan hälften av offren anfölls av tre eller fler gärningsmän. Bara en av fyra utsatta anmäler brottet och skälet att inte fler anmäler är att man inte vågar berätta för polisen att man är homo/bisexuell, att man är rädd för repressalier från gärningsmannen eller att man tror att brottet ska betraktas som ”mindre allvarligt”.

Mängden hatbrott på grund av homofobi ökar, 1981 hade mellan fem och tolv procent utsatts för brott under det senaste året mot 23% 1996. SÄPO rapporterar att från 2000 till 2001 skedde en ökning med hatbrotten på grund av homofobi med 12%. Den vanligaste utsattheten i statistiken är, enligt SÄPO, olaga hot, misshandel, och ärekränkning.

Ingen forskning om utsatthet för transpersoner finns. Kliniska erfarenheter från RFSL:s brottsofferjour pekar dock på att just transpersoner utsätts för det grövsta våldet.


Självmord
Enligt studie gjorda av Hans Hanner vid Stockholms universitet (”Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön”, 2002) hade 36,8% av de 1285 svarande någon gång försökt ta sitt eget liv. 73% av de tillfrågade skämdes ibland för att de gillar någon av sitt eget kön. Enligt olika undersökningar (USA, Norge, Sverige) så är det mellan 1,5 till 7 gånger högre risk att homo/bisexuella försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella ungdomar i motsvarande ålder. Ingen forskning på detta område om transpersoner finns.


Att flytta
En studie om homo- och bisexuellas migrationsmönster utfördes 2000. Studien genomfördes genom att tillfråga 278 slumpmässigt utvalda medlemmar av RFSL:s medlemmar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg om flytt, om varför man flyttat och hur öppen man var innan/efter flytt samt om möjlighet att umgås med andra homo- och bisexuella och finna en partner innan och efter flytt. Totalt 33 frågor och några med öppna alternativ.

Av de svarande hade 89% någon gång flyttat från en kommun till en annan och av dessa ansåg cirka hälften att den sexuella läggningen hade betydelse för flytten. I den grupp där den sexuella identiteten påverkade beslutet att flytta är det fler som anger att den sexuella identiteten hade stor betydelse (75%) än de som anger att den hade liten betydelse.

Varför och vart flyttade man?
Knappt hälften (45%) uppger att de inte kan bo var som helst i landet och anger bland annat intolerans, okunnighet, våld och sträng religiositet som några orsaker. 67% flyttade för att komma till en ny kommun medan 33% flyttade för att komma från den gamla kommunen. Respondenterna menar att det i den gamla kommunen fanns färre öppna HBT-personer, mindre kunskap om HBT och att de kände sig otrygga. I den nya kommunen fanns det däremot kunskap, öppna HBT-personer och kunskap och de flesta kände sig trygga.

Anledningen till flytt i första hand att komma till en kommun där man kan träffa andra HBT-personer. Tre av fyra av dem som bodde i kommuner med färre än 50 000 invånare uppger att de inte hade något umgänge med andra HBT-personer umgänge. Det är till städer med mer än 200 000 invånare som de allra flesta flyttar (84%) och flytten går främst från orter med mindre än 50 000 invånare (59%).

Det finns inga tydliga skillnader mellan kvinnor och män vad gäller svar som relaterar till flyttens orsaker och resultat och inte heller finns det några tydliga skillnader över tid vad gäller svar som relaterar till flyttens orsaker och resultat. De yngre som flyttat mer nyligen ger i princip samma bild av sina flyttar som de äldre där en del flyttade så tidigt som på 1950-talet.

Efter flytten
Respondenterna anger att de efter flytten är mer öppna än de var förut, att det är lättare att vara öppen och att de anser att det är lättare att finna en partner än det var före flytten. Vidare anger de att det finns fler öppna HBT-personer där de bor nu och att de känner till mötesplatser där man kan träffas.

Var tredje uppger att den allmänna attityden där de bor idag är negativ mot homo- bi- och transsexuella medan sex av tio anser att den var det förut.

Nio av tio anser att det är lättare att vara öppen efter flytten.

Nio av tio anser att de nu har goda möjligheter att träffa en partner, medan bara 6% ansåg sig ha sådana goda möjligheter innan de flyttade.

96% finner att det finns många öppet HBT-personer där de nu bor, medan så få som 5% tyckte att detta fanns på den förra orten.

(”Flykt eller tillflykt” av Svante Norrhem och Ingeborg Nordström, Umeå Universitet, 2000.)