11 dec 98 00.00

Kärleken och hatet

Det tog Elisabeth Ohlson två och ett halvt år att fotografera utställningen Ecce Homo, men bakgrunden till den är ett helt liv.
Den är en homosexuell kvinnas uttryck för sin kristna tro, sin egen syn på Jesu kärlek.
Det blev tolv bilder rakt ur hjärtat, med en sällan skådad sprängkraft som gett eko över hela jordklotet. Vem vet när konst får en sådan makt att förändra igen. Eller gör en så glad.


"Hade jag vetat att det skulle bli en sån

uppståndelse hade jag inte vågat göra
bilderna
så ärliga som de
är."

Den dagen jag träffar Elisabeth Ohlson har hon intervjuats i colombianska riksradion om Ecce Homo och det har blivit klart att utställningen ska visas i EU-parlamentet, på initiativ av vänsterpartisten Marianne Eriksson. Därmed har uppmärksamheten kring Ecce Homo gått in i en annan nivå.

- Då blir Sverige ett land som visar den offentligt på politiknivå. Det är fascinerande, säger Elisabeth.

Hon har precis kommit hem från New York där hon varit och förberett en eventuell visning av Ecce Homo.

- Det är än så länge en öppen fråga. Jag har varit där och pratat lite, säger hon. Men jag hoppas att det ska bli av, däremot hoppas jag att det ska dröja lite. När jag var över i New York kände jag att det här är en annan kontinent, här är det farligare.

- De sade till mig att de städer jag kan ställa ut i är New York och San Francisco men på andra ställen ska jag inte sätta min fot med det här. Det är alldeles för känsligt.

I Skara till 6 januari
Nuvarande anhalt i Sverigeturnén är Elisabeths hemstad Skara.

- Så där är det liv i luckan nu, de är jättesura många där.

Ända sedan det blev klart att Ecce Homo skulle dit har man kunnat läsa insändare i Skaratidningen i stort sett varje dag. Många är kritiska till utställningen och att den ska visas i staden, andra försvarar. Mycket få av de som uttalar sig har sett Ecce Homo och vet vad de talar om. Så där är det överallt berättar Elisabeth.

- Så fort utställningen ska nånstans blossar det upp nåt så hemskt i den staden.

- Priset för att jag har gjort min homosexualitet synlig och krävt lika värde på en helig plats är att jag utsätts för hot om våld.

Det har varit tillrättavisningar från kristna som säger att hon ska brinna i helvetet, men den senaste tiden har hotbilden trappats upp. I slutet av november när Ecce Homo visades i Annedalskyrkan i Göteborg samlades muslimer och assyrisk ortodoxa och demonstrerade. De är kritiska till utställningen eftersom de anser att den hädar islam för att Jesus avbildas tillsammans med homosexuella. Utanför kyrkan misshandlades en bög och inne i kyrkan greps sju personer av polisen.

- Det var första gången jag kände hatet och våldet så nära, säger hon.

Hon fick poliseskort i Göteborg och var tvungen att boka om hemresan efter ett hot.

- Jag funderar på hotbilden när jag ska ut och hålla föredrag. Det känns overkligt. Men jag vill inte sluta bara för att de skrämmer mig.


Alla påhopp gör henne förtvivlad och förbannad, hon har läst många artiklar och insändare, hemma har hon sju pärmar med pressklipp om Ecce Homo.

- Jag tycker att jag har fått nog av allt jag hört. Det är det här "Tro inte att jag har något emot homosexuella, men..." och så kommer det en hel harang. Det är bra att de visar sitt rätta ansikte, men jag är lite trött...

- Jag har fått höra att jag har sårat så många människor. Men jag har inte fått höra något om att vi i gayrörelsen är sårade. Det hade varit skönt om någon människa hade sagt "Hur mår ni allihop? Om ni nu känner er förtryckta, vad ska vi göra åt det här?"

Det finns också de som ställt sig upp och visat sitt stöd för utställningen, både inom kyrkan och till exempel DN:s ledare. I och med uppståndelsen kring Ecce Homo har homosexuella fått reda på bättre vem som är vän och fiende. Kanske kan detta leda till att man sätter sig ned och diskuterar, nu när vi vet bättre var vi har varandra, funderar hon.

Ett sätt att leva
Elisabeth är född 1961 och uppvuxen i ett kristet hem i Skara. För henne är tron ett sätt att leva.

- För mig är att vara kristen något privat och innebär inte att jag känner att jag måste leva efter speciella regler och gå i kyrkan varje söndag, säger hon. Men jag tycker om att stilla mig inför påsk och går i mässa kanske två gånger per år.

- Jag präglades som liten av den stora domkyrkan mitt i Skara. Jag är döpt och konfirmerad där och sjöng i Mariakören. Det var där jag först började titta på Jesus på de stora målningarna.

Hon upplever att kyrkan ofta kan vara sträng och torr, som barn var hon nästan lite rädd för den och hon har känt sig utestängd därifrån som homosexuell och människa.

- För mig har inte Jesu kärleksbudskap med en massa skulder att göra, säger hon. Jag försöker leva efter livsregler om att vara en bra människa och vara bra för och se min omgivning. Och jag har alltid varit fascinerad av Jesus som person.

Under uppväxten i Skara var hon en väldigt snäll, försynt flicka som var duktig i teckning och religionskunskap men annars rätt så "uschel" i skolan. Efter gymnasiet åkte hon till U.S.A. och det var där det gick det upp för henne på allvar att hon var homosexuell.

- Jag är barnet som alltid vetat att jag är annorlunda, men inte förstått vad det var.

Hon kom hem från U.S.A. som förbytt och levde ytterligare en tid i Skara, men det var omöjligt i längden. Vi pratar om den smått fantastiska filmen Fucking Åmål och hur väl man känner igen sig när man vuxit upp i "fucking jävla kuk-Skara".

- Den filmen synliggör hela min uppväxt, säger Elisabeth.

Att vara öppet homosexuell i en småstad är inget annat än en bedrift är vi överrens om.

- Jag kan ha viss förståelse för att det kan vara jobbigt med Ecce Homo för homosexuella ute i landet för att det blir så mycket prat om det. Men i slutändan blir det förhoppningsvis något bra av det. Jag tror att många har varit lyckligt ovetande och blivit överraskade av den starka homofobin och hatet som har visat sig. Men man får aldrig slappna av och luta sig tillbaka, vi måste vara på vår vakt.

Idén föddes
När hennes bögvänner dog i aids i början av 90-talet och en del i kyrkan sade att det var Guds straff fick hon en tagg, som satt i. Ingen i kyrkan bad om ursäkt för de uttalandena.

- Även om det var små rörelser inom kyrkan så var det ingen som ställde sig upp och sade "förlåt att vi bara säger så här", jag kunde inte glömma det helt enkelt, säger hon.

Sedan var det ett antal heterobröllop hon varit på där man får höra att den enda rena kärleken är mellan en man och en kvinna, vilket hon till slut tröttnat på och idén till Ecce Homo föddes.

- Jag ville göra tolv bilder som vi i gayrörelsen kan ha ifred, som balsam för själen, som vi kan titta på och vila i utan att känna skuld. Man kan faktiskt tolka bibeln själv och jag ville göra det och visa det. Ändå är det kyrkan som förföljt oss genom att de fått för sig att det står i bibeln att homosexualitet är en synd. Det är en tolkningsfråga!

- Det är också politiskt, kyrkan har ett ansvar. Det har visat sig att Sverige inte var ett så avkristnat land, det här är något som intresserar jättemånga människor.

- Jag har blivit kallad häderska, de tror inte på att jag är kristen. Det finns tydligen speciella regler för hur man ska vara om man är kristen eller hur man får avbilda Jesus, att det finns en ensamrätt på det. Det finns miljontals bilder av Jesus som andra kan titta på, kan inte vi få ha de här tolv ifred?
Sensationslysten media

Alla som har åsikter om Ecce Homo har som sagt inte sett utställningen, utan enstaka bilder i media där de ryckts ur sitt sammanhang.

- Jag kan förstå att de upplevs som provocerande då, säger Elisabeth.

En viss sensationslystnad kan ju bidra till att man visar upp bilderna så i media. Långt ifrån alla bilder är lika "heta". Dock är alla personerna på bilderna riktiga flator och bögar.

- Det var väldigt viktigt för mig. Det är en av grejerna, att synliggöra. Det här gamla klassiska: vi finns överallt, ta en titt så här ser vi ut.

Den första bilden i Ecce Homo är i sig som den tydligaste debattartikel. Bilden föreställer ett lesbiskt par som får besök av en ängel med ett provrör i handen, den ena tjejen är gravid i sjunde månaden. Det är ett riktigt par som väntar barn på riktigt efter insemination. Detta är för många något helt främmande, för andra helt naturligt.

- Jag vill säga med den bilden att varje barn är ett under. Jag vill också lyfta fram de kvinnliga händelserna i Jesu liv.

Dopet retar många
Bilden där Jesus döps har retat många människor. Två nakna män står i en bassäng, Jesus har en vit duva på axeln, vidrörs lätt av mannen bakom honom och har råkar släppa det vita skynket så att man ser snoppen. Detta har många förfasats över och menat att det är en samlagsscen. Ett annat sätt att se den är inte ens erotiskt.

- Jag tycker bilden är vacker, säger Elisabeth. Det är en bild som är total stillhet, det är ett magiskt tillfälle mellan två människor. Jag tycker att det känns vackert att visa den nakna kroppen, den står för en styrka också; så här är vi skapta.

Elisabeth gör en liknelse mellan Jesu dop och att komma ut som homosexuell - när Jesus döptes förstod han att har var guds son.

- Som i det ögonblick du förstår att du är homosexuell. Det här livet ska jag leva nu och det kommer vara vissa problem, men det är skönt att jag vet.

- Sen är det ju intressant att biskopar och präster kan sitta och diskutera en snopps längd på allvar. Jag tänkte inte alls på det när jag tog bilden, jag har inte sett så många snoppar så jag har inte tänkt på om den är stor eller liten, säger hon och skrattar.

- Det är också en feministisk tanke i det där, att män har svårt att se sitt eget kön avbildas, medan kvinnor avbildas nakna hela tiden.

Kvinnliga präster
Ett annat feministiskt budskap i Ecce Homo är bilden med två lesbiska präster som möter Jesus, som den gången vid uppståndelsen när de första han mötte var två kvinnor och han sade till dem att gå ut och berätta vad de sett. Med andra ord - gå ut och predika, alltså kan kvinnor vara präster. En enkel ekvation, om än inte för alla.

Efter en tid med hård press på sig försöker hon få lite arbetsro igen. All uppståndelse kring Ecce Homo har förändrat henne tycker hon. Egentligen är hon en blyg och konflikträdd tjej, men i och med Ecce Homo har hon varit tvungen att möta konflikterna, som att bemöta en rasande Stanley Sjöberg i en TV-studio, och lärt sig att det inte är farligt, utan nånting bra.

- Jag var helt oförberedd på att det skulle bli sån uppståndelse och det var tur. Hade jag vetat att det skulle bli så här hade jag inte vågat det så rakt som jag gjorde. Bilderna hade inte blivit så ärliga som de är.

Och det kommer att bli fler fotoutställningar i framtiden, hon har fått blodad tand.

- Men jag känner ju inte att jag måste göra en utställning som är värre än den här, säger hon.

Också nästa gång kommer det förmodligen att ha gayanknytning, kanske kommer hon att fotografera mer kvinnomotiv än förut. Att hon inte gjort det så mycket tror hon beror på blyghet, att det står henne för nära.

- Det är möjligt att jag kommer att fota mer tjejer, men jag vet inte riktigt hur. De flesta lesbiska bilder jag ser är antingen nattsvarta eller alldeles för gulliga, säger hon. Jag skulle vilja visa oss som vi är och jag upplever att vi är väldigt starka kvinnor.

Med Ecce Homo har Elisabeth Ohlson rört om i grytan ordentligt. Det är väl så det blir när man har något viktigt att säga. Förutom att gayrörelsen har fått sin egen homobibel, har Sverige har fått en nyttig och stundtals sorglig debatt. Elisabeth Ohlson har visat att varje människas makt att själv definiera sin egen gud och sin egen kärlek också är ett bevis för människans frihet. Att varje människa har makten över sitt eget liv, vilket onekligen kan te sig skrämmande för varje element i samhället som är beroende av likformighet och kontroll över människor.



Karin Oscarsson


« Visa alla nyheter