Adoption

Här finns information om hur en adoption går till. Texten är framtagen av Ulf Schyldt och justerad av Inga Näslund på Adoptionscentrum.

Hur går en adoption till?

* Vid så kallad ”svag adoption” bekräftas beslutet i svensk tingsrätt.

Det finns ca 42 000 utlandsadopterade i Sverige. Över hälften av dem är nu över 18 år. Varje år adopteras ytterligare ca 800 - 1 000 barn från utlandet av familjer i Sverige.

Vem får adoptera?

Föräldrabalkens 4 kapitel handlar om adoption. Den första paragrafen lyder:

1 § Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att antaga adoptivbarn tillkommer även den som fyllt aderton men ej tjugufem år, om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

För att få adoptera ett barn måste man ha också socialnämndens medgivande att man är lämplig som adoptivförälder. Det gäller både vid utlandsadoption eller adoption av närståendes barn (makes eller registrerad partners barn eller adoptivbarn) och kartläggs genom en så kallad hemutredning. Utredningen ser dock lite olika ut i de båda fallen, eftersom den vid utlandsadoption också innehåller en utförligare presentation av de sökande föräldrarna och beskrivning av familjens situation för att vägleda organisationen i ursprungslandet. Ett adoptionsmedgivande är giltigt i två år och måste sedan förnyas.

Efter att en hemutredning gjorts har man rätt att ansöka till en auktoriserad adoptionsförmedlande organisation om att, med deras hjälp, få ett barn förmedlat till sig för adoption. Det måste dock ske i samarbete med myndigheter och organisationer i ursprungslandet, vilket förutsätter dels att samtliga dokument översätts och överlämnas till vederbörande myndighet i landet, samt dels att man uppfyller de villkor ursprungslandet kan ställa.

Via organisationen skickas ansökan till myndighet i utlandet, som efter godkännande placerar ett barn hos den ansökande familjen. Familjen får ta del av all information om barnet, social bakgrund, hälsa, etc. Man kan tacka nej till ett föreslaget barn, men i de flesta fall leder detta till längre väntetid.

När man accepterat beskedet om barn, och man också fått sin hemkommuns samtycke om att adoptionen får fortsätta, går adoptionsprocessen vidare i utlandet. Vanligen beslutas adoptionen av domstol. Ibland utan att adoptivföräldrarna är närvarande, men det är vanligt att man kräver att de ska närvara i domstolen. När beslutet har trätt i laga kraft, kan man ansöka om utresehandlingar och när de är klara, resa hem. Processen kan ta mycket olika tid i olika länder, från några dagar till flera månader.

Adoptionsbeslut i de länder som har anslutit sig till Haagkonventionen om internationella adoptioner gäller automatiskt i Sverige, och behöver ej bekräftas i svensk tingsrätt. För andra länder gäller att man vid hemkomst ansöker till tingsrätten om adoption (tar c:a 3-4 månader) för att bekräfta den utländska adoptionen. Vissa länder har stark adoption och då kan det räcka med att Myndigheten för adoptionsfrågor (MIA) godkänner beslutet som gällande i Sverige.

Vid ansökan till tingsrätt om adoption, skall följande förutsättningar vara uppfyllda (enligt föräldrabalken):
• Adoptionen ska vara till fördel för barnet.
• De sökande har uppfostrat eller vill uppfostra barnet, eller att det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökande och barnet finns särskild anledning till adoptionen.
• Adoptanten, den eller de som ansöker om att få adoptera, ska vara minst 25 år, men om ”synnerliga skäl” föreligger kan man få adoptera redan då man fyllt 18 år.
• Man får inte ge eller lova ersättning, dvs. man får inte betala för barnet i någon form och inte heller låta sig betalas för att ta hand om barnet.

Enligt svensk lag får man ansöka om gemensam adoption om man är gift eller ingått partnerskap. Är man sambo eller ensamstående får man endast ansöka om adoption som enskild individ. Man kan då inte ha gemensam vårdnad om adoptivbarnet, men båda kan vara de facto-föräldrar på samma sätt som då man utövar föräldraskap med någon annans biologiska barn i ett samboförhållande.

Möjligheten att ansöka om gemensam adoption för registrerade partner infördes från och med den 1 februari 2003.

Närståendeadoption eller utlandsadoption?

Det finns som framgår av schemat på sidan 3 vissa skillnader mellan om en adoption avser adoption av ett närstående barn eller om det avser ett bar från utlandet förmedlat via en adoptionsorganisation. Med närstående barn menas vanligen ett barn till en av föräldrarna eller ett barn som på något sätt har en nära släktskapsrelation till en av de blivande föräldrarna, t.ex. en systers eller brors barn. Det förekommer dock även ett fåtal adoptioner inom Sverige utan att det finns någon sådan tidigare släktskapsrelation. För det här ändamålet görs dock inte någon skillnad mellan om barnet har någon närståenderelation eller inte, utan bara mellan om det är fråga om utlandsadoption eller ej.

Adoptionsorganisationer

Det finns fem adoptionsorganisationer som hjälper till med att förmedla barn till sökande som har socialnämndens medgivande. Dessa organisationer är auktoriserade av Myndigheten för adoptionsfrågor (MIA) som också utövar en tillsyn över verksamheten.

Adoptionsorganisationerna har förmedlingsplikt, dvs. de måste hjälpa familjer som vänder sig till dem om de har fått medgivande för adoption av kommunen eller efter överklagande i länsrätt/kammarrätt. De kan endast säga nej om de inte har någon utlandskontakt som accepterar ansökan, pga att familjen inte uppfyller de krav som landet/kontakten ställer. Adoptionsorganisationerna får alltså inte göra någon egen värdering av om en familj är lämplig eller inte. Skulle de få reda på saker om en familj som de anser gör den olämplig, är de skyldiga att anmäla detta till hemutredaren, som får utreda saken och i så fall föreslå nämnden att dra in medgivandet.

Adoptionsproceduren ser olika ut i olika länder. Det finns internationella överenskommelser om hur adoptioner mellan länder ska gå till. Länder kan ha olika syn på vad som är en lämplig adoptivfamilj. De flesta länder kräver att de blivande föräldrarna reser till landet för att hämta barnet. De olika adoptionsorganisationerna vänder sig ibland till flera länder, ibland bara till något enskilt land.

Adoptionsorganisationerna drivs utan vinstsyfte men de får ta ut skäliga avgifter för sina tjänster. Internationella adoptioner kan vara en lång och kostsam process. Kostnaderna är olika för olika länder, och förutom själva adoptionsavgiften tillkommer kostnader för bl.a. resa, ev. översättningar, etc. Efter en internationell adoption kan man ansöka till försäkringskassan om adoptionsbidrag som nu är 40 000 kr per barn. Detta utgår endast om barnet kommer från ett annat land för att adopteras, inte om barnet befinner sig i Sverige.

Enskild adoption

Det finns en möjlighet till ”enskild adoption” dvs. utan att anlita auktoriserad organisation, men det är numera i princip endast när det gäller barn man är släkt med eller t.ex. om någon av föräldrarna har särskild anknytning till landet ifråga.

Vid enskild adoption ska MIA pröva om förfarandet är godtagbart, vilket bland annat innebär om förmedlingen av barnet är tillförlitlig, för att förhindra illegal verksamhet, och om det finns särskilda skäl att tillåta adoptionen. Även här ska socialnämnden först ha gett sitt medgivande. Om MIA anser att förfarandet är godtagbart får de sökande själva genomföra adoptionen.

Enskild adoption kan alltså vara en möjlighet som återstår om samtliga auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige saknar möjlighet att medverka till att genomföra utlandsadoptioner för samkönade par. Det kräver dock fortfarande samma juridiska förberedelser både i Sverige och i ursprungslandet, och är förmodligen svårt att få till stånd på egen hand utan omfattande hjälp och kontakter t.ex. av advokat i det andra landet.

Ansökningsdokument

De finns många olika dokument som krävs i ett adoptionsärende. En del krävs av svenska myndigheter för att ge sitt medgivande till adoptionen. Andra krävs av ursprungslandets företrädare för barnet.

I allmänhet kräver varje land att ansökan utformas på ett visst sätt. Det är viktigt att man vid en ansökan tar reda på exakt vilka dokument som krävs för just det aktuella landet/kontakten – annars kan felaktigheter leda till förseningar och onödiga kompletteringar. Adopterar man genom en organisation, hjälper de till med anvisningar och granskning så att allt blir rätt.

Adoption – att se till barnets behov

En adoption ska alltid i första hand se till barnets behov. En adoption ska vara till barnets bästa. De vuxnas behov och önskningar får stå tillbaka om de inte sammanfaller med vad som bedöms vara det bästa för det enskilda barnet. Detta uttalas mycket klart av lagen samt framhålls starkt av de olika adoptionsförmedlande organisationerna. Det finns många särskilda svårigheter förknippade med utlandsadoptioner.

Barn som adopteras från andra länder kommer från en kultur som adoptivföräldrarna oftast inte vet så mycket om och inte har någon del i. Barnet kommer dessutom från ett avlägset land med en annan kultur och ofta med ett utseende som avviker från adoptivföräldrarnas. Behovet av rådgivning och stöd i föräldrarollen bli då än mer påtagligt. Medvetenheten om att utlandsadoptioner kan medföra problem oavsett de materiella och sociala villkoren i den mottagande familjen har växt. Det finns numera skrifter med råd och vägledning som bland annat kan beställas av de olika adoptionsorganisationerna.

Det finns många orsaker till varför barn adopteras. Det kan vara att barnen har förlorat sina föräldrar i hemlandet, eller de biologiska föräldrarna till barnet av olika orsaker inte kan ta hand om barnet. Det händer också att den biologiska fadern är okänd och att modern är ung och känner att hon inte kan behålla barnet. I vissa fall, händer det också att barnet blir lämnat då det upptäcks att barnet inte är helt friskt vid födelsen. De flesta barnen har varit på barnhem eller levt i fosterfamiljer innan de kommer till Sverige.

Barn som adopteras till Sverige kan komma från länder i Asien, Sydamerika, Afrika och Östeuropa. När barnen adopteras blir de automatiskt svenska medborgare om en av föräldrarna är det.

Föräldrarollen

Socialnämnden ska enligt socialtjänstlagen i sin bedömning av blivande adoptivföräldrar se till att barnet kommer att få god vård och fostran i hemmet. Den som får medgivande ska ha tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och vara informerad om adoptionens innebörd.

Stor vikt läggs vid att utreda synen på föräldraskapets ansvar och följder i hemutredningen. Det finns ofta också möjlighet att samtala med kommunens socialarbetare inför adoptionsansökan. Man måste inte ha bestämt sig för att adoptera innan man vänder sig dit. En del kommuner erbjuder gruppsamtal om adoption, där man får diskutera sina planer och motiv med andra i samma situation.

Tre viktiga områden att samtala om enligt NIA (föregångaren till MIA) är:
upplevelsen av den eventuella barnlösheten och andra motiv bakom:

• önskan att adoptera
• känslorna inför barnets ursprung, t.ex. de biologiska föräldrarna
• känslorna inför att barnet ser annorlunda ut, har en annan kultur

Råden och riktlinjerna för hemutredningar från gamla NIA omarbetas under 2007 och numera är det Socialstyrelsen som står bakom dessa. Nya riktlinjer väntas till sommaren 2008.

Sedan 2005 är det obligatoriskt att genomgå en särskild föräldrautbildning för adoptivföräldrar innan man får medgivande.

De flesta adoptionsorganisationer i ursprungsländerna vill ha fysiskt och psykiskt friska föräldrar till barnen, föräldrar som inte är straffade för brott och som är i den åldern att de kunde ha varit biologiska föräldrar till barnet. Många har bl.a. specifika krav på föräldrarnas ålder. På adoptionsorganisationerna webbsidor brukar man kunna läsa mer om de olika kraven som länderna ställer.

Lämplighetsbedömning - hemutredningen

Socialnämndens beslut om medgivande görs på grundval av en utredning; en lämplighetsbedömning av de sökande. Utredningen ska förutom att vara underlag för socialnämndens beslut också presentera de sökande så att den organisation eller myndighet i barnets hemland som är dess företrädare får en klar bild av de mottagande.

Den svenska hemutredningen inför adoption görs enligt internationella normer. De olika områden som utredaren och de ansökande går igenom tillsammans är områden som barnets företrädare vill ha belysta.

Utredningen ska bland annat presentera de sökandes uppväxt, utbildning och förvärvsarbete. Relationerna till föräldrar, eventuella tidigare barn, syskon och annan släkt ska beskrivas. De sökandes egenskaper och intressen, fritid och umgänge ska också avspeglas liksom inställningen i livsåskådningsfrågor. Även de sökandes hälsotillstånd ska tas med, och ett läkarintyg ska bifogas ansökan om adoption. Socialnämnden har rätt att begära utdrag ur polisregister angående de sökande.

Ett centralt tema för hemutredningen är motivet bakom adoptionsansökan. Ofta tas frågan om varför ansökan om adoption gjorts upp i intervjuer med familjerna när de kommer till barnets ursprungsland för att hämta det. De blivande adoptivföräldrarna får ofta också svara på frågan ”varför just från vårt land?”. Det är alltså klokt att redan från början fundera över sina motiv och svaren på de här frågorna.

Utredningen ska ge en bild av de sökandes äktenskap, hur de tänker sig att utöka familjen, relationerna mellan familjemedlemmarna liksom släkt och vänners inställning till den planerade adoptionen. Erfarenhet av barn, inställning till barn och ungdom och förväntningar på föräldrarollen tas också upp.

Hemmet och bostadsmiljön ska presenteras, liksom arbete/arbetslöshet och ekonomi. Referenser från ett par personer som känner de sökande väl ska ingå i utredningen.

För ensamstående finns det inget formellt hinder i Sverige att få adoptera. Vid bedömningen av ensamståendes möjligheter att ge ett barn ett gott hem och god omvårdnad fästs särskilt stor vikt vid relationerna till släkt och vänner.

När utredningen är klar skriver socialarbetaren en rapport om vad som framkommit under utredningen. I en slutsats till rapporten framhålls de sökandes styrkor och eventuella svagheter. Ett förslag till beslut bifogas rapporten.

Socialnämndens ledamöter beslutar därefter om de sökande ska få medgivande att ta emot barn. Socialnämnden ska begränsa medgivandet till att gälla barn i viss ålder. Ett medgivande gäller i två år och gäller endast för att ta emot barn genom en svensk auktoriserad adoptionsorganisation. (Undantag kan göras för sk. enskild adoption, se ovan.)

Ändrade förhållanden under medgivandetiden

De sökande har skyldighet att anmäla till socialnämnden eventuellt förändrande förhållanden under den tid medgivandet gäller så att socialnämnden kan ta ställning till om medgivandet ska fortfara att gälla. Ett medgivande kan dras tillbaka om omständigheterna så kräver. Om medgivandet upphört att gälla innan de hunnit få något barn är det de sökande själva som får vända sig till socialnämnden med begäran om nytt medgivande. Förändrade förhållanden kan vara flytt, byte av arbete, skilsmässa, sjukdom eller graviditet.

Avslag och överklagan

Skulle socialnämnden besluta att inte ge medgivande eller besluta dra tillbaka ett givet medgivande kan beslutet överklagas till länsrätten. Om de sökandes förhållanden förändras kan socialnämnden ta upp frågan om medgivande igen efter en ny ansökan

Trots att man fått medgivande är det inte säkert att man kommer att få ta emot ett barn för adoption. Barnens företrädare i ursprungslandet kan göra en annan bedömning av de sökandes lämplighet än den svenska socialnämnden. De väljer t.ex. inte sökande med någon sjukdom eller som är över 40 år om det finns andra som de bedömer som mer lämpliga att ta hand om ”deras” barn.

Kontrollstation efter hemkomsten

När ett visst barn har föreslagits ska socialnämnden, som en sista kontroll innan man får ta emot barnet, ge sitt samtycke till att adoptionsförfarandet får fortsätta. De sökande ska då till socialnämnden, tillsammans med ansökan, överlämna kopior av de handlingar man fått om barnet från dess ursprungsland.

Ekonomi

Att adoptera medför ganska stora kostnader. Mellan ca 80 000 kr och upp till 250 000 kr beroende på vilket land eller kontakt man adopterar från, anges av de olika adoptionsförmedlande organisationerna.

En del av adoptionskostnaden går till att täcka olika kostnader i Sverige. En annan del går till att täcka de kostnader som uppstår i utlandet. I utlandet finns till exempel juridiska kostnader och vårdkostnader för barnen. Ofta behövs advokat för att få adoptionen genomförd i domstol. Många handlingar skall införskaffas som beslutsunderlag, en del av dem behöver översättas och registreras hos Notarius Publicus. Det kan innebära tidsödande resor, telefon- och faxkostnader med mera.

På många håll är det brukligt att adoptivföräldrarna ger en donation till barnens barnhem för att förbättra vårdförhållanden både för adoptivbarnen och de barn som av olika anledningar inte kan adopteras, utan blir kvar på barnhemmet.

Förutom dessa kostnaden kommer kostnader för resa och uppehälle i samband med adoptionen.

Bidrag om du adopterar ett utländskt barn

Du som adopterar ett utländskt barn kan få ett adoptionskostnadsbidrag. Bidraget är 40 000 kronor och skattefritt. Barnet ska vara yngre än 10 år och inte bosatt i Sverige när du får det i din vård. Barnet får inte vara ditt eller din makes biologiska barn eller din makes adoptivbarn.

Även ensamstående som adopterar ett barn kan få bidraget. Registrerade partner kan gemensamt adoptera ett barn och få bidraget.

Du ska vara bosatt i Sverige när du får barnet i din vård och när adoptionen blir giltig här. Adoptionen ska vara godkänd av svensk domstol eller Myndigheten för adoptionsfrågor (MIA) eller så ska det finnas ett utländskt beslut om adoption som gäller här i Sverige enligt Haagkonventionen.

Ansök om adoptionskostnadsbidrag hos försäkringskassan. Du måsta ansöka inom ett år från den dag adoptionen blev giltig här i landet.

(Informationen är hämtad från Försäkringskassans informationssidor.)